Den mörka flickan... |
Caféets bortre del hade bruna, murriga tapeter och
upplystes bara av ljusen på de runda småborden. Därför såg
han henne först inte när han gick åt det hållet. En rörelse
i det mörka hörnet var det som gjorde att han upptäckte
henne. Vad var det för fel? Hon satt hopkurad med armarna
runt sina knän och huvudet nedböjt. Borde han göra något?
Han visste inte. Istället satte han sig längst ner i andra
hörnet av det svagt upplysta rummet. Det var helt tyst runt
omkring honom. Han kastade ännu en blick på flickan och
bestämde sig för att han var tvungen att göra något åt
hennes, till synes, hjärtskärande sorg. Han gick bort och
satte sig vid hennes bord. Hon tittade hastigt upp med
ögonen fyllda av svart sorg och fruktansvärd rädsla. De
stora mörka ögonen var placerade i ett vackert ansikte som
hade en hudton som om hon var solbränd trots att det var
mitt i vintern. Det enda som flög genom hans huvud då var
att det var en mörk, vacker, skräckslagen skönhet som satt
framför honom. Han ville så gärna hjälpa henne men kunde
inte komma på hur!
- Ursäkta mig men, började han
Helt tyst och utan någon större reaktion.
- Om du vill kan du berätta vad det är du är så rädd och
ledsen för, fortsatte han.
Tårarna fortsatte att sakta rinna utför hennes kinder och
ut i det långa, svarta håret. Hon bara satt och tittade på
honom. Fortfarande rädd, men han trodde inte det var honom
hon var rädd för. Förresten, varför skulle hon vara rädd
för honom? Han hade väl inte gjort henne något? Han hade ju
aldrig träffat den här flickan förut. Och sorgen, så
oändligt stor. Vart kom den ifrån?
- Du kan ta mitt nummer om du vill ha någon att prata med
senare, sa han med ett sista försök att få kontakt med
henne. Flickan reste sig hastigt och såg på honom med tårfyllda
ögon.
- Förlåt, men jag kan inte! Viskade hon tyst.
Sen flydde hon ut med den svarta tunikan svängande runt
benen. Det enda han såg efter henne sen var en lapp hon
tappade, även den svart. Han vecklade tveksamt upp lappen
och började läsa den vita texten.
”Broadway 1989-09-21
Käre ’någon’!
Jag vill bara säga förlåt ännu en gång. Jag klarar inte av
det här livet längre. Jag tror det kanske kan finnas något
efter det här, något ljusare. Annars är jag bara glad för
att i alla fall jag har kommit undan livets plågor.
Det började när jag var 8 år. Mina föräldrar bråkade ofta.
Vad skulle jag göra? Livrädd på grund av deras skrik sprang
jag upp på mitt rum. Det slutade varje gång med att pappa
började slå mamma av rent och skärt vansinne. Vad skulle
HON göra? Hon flydde efter ett par år utomlands och kom
aldrig mer tillbaka. Nu var jag själv kvar med min galna
pappa. Långa perioder kunde jag vara ute och bara ha med
mig min skolväska, som var ganska stor, och i den ett litet
tält nedpackat. Vid 16 års ålder flydde även jag iväg men
allt blev bara värre.
Jag träffade en kille som även hans pappa hade slagit både
honom och hans mamma. Han hade lärt sig att göra likadant.
Efter ett halvår flydde jag iväg igen.
Det jag vill komma fram till är att allt har gått rent åt
helvete i mitt 20-åriga liv. Så nu säger jag hejdå till den
här världen.
Med Vänliga Hälsningar
Camilla Tins”
Han var chockad. Brevet hade varit långt och nu var hon,
Camilla, borta. Vad skulle han göra? Vad KUNDE han göra?
Nästa dag kom nyheten upp i tv och tidningar:
”Den 20-åriga flickan, Camilla Tins hittades i natt död
nedanför stadens högsta skyskrapa.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.3) | mizzigirl - 29 sep 08 - 16:14- Betyg:  | | den var bra men du kan bättre de vet jag! | | CantYouLoveMe - 28 sep 08 - 19:28 | tack alla så otroligt mkt för kommentarerna !
de betyder att veta ngn läser =) | SoGetLost - 30 jul 08 - 09:38- Betyg:  | | usch sorligt. men mkt bra:D | | Melowa - 29 jul 08 - 23:14- Betyg: | | Sorgligt jue! Och mina ögon som knappt hunnit torka -.-' | | missyou - 29 jul 08 - 19:43 | | mejla när forts kommer |
|
|
|
