En vardag på psyk (prolog, fortsättning?) |
Ja nu sitter jag är igen, stirrandes på en smutsgrön vägg invirad i en blå sjukhusfilt och fryser även fast det är en utav de varmaste dagarna i landet.
Eller okej, jag stirrar egentligen in i ett par bruna ögon, mitt vak.
Flickan som skriker ut sin ångest rakt ut i luften ibland har kvar sitt vak, fast bara på kvällarna och här sitter jag med mitt vak, fast jag har det hela dagarna och nätterna.
Ja det har hänt igen, en pytterliten fånig sak som jag lyckades förstöra på nolltid. Som jag inte lät vara eller tilllät mig själv att känna.
Jag lät mitt luftslott raseras av ett sådant patetiskt litet bråk, när vi båda egentligen bara var trötta och menade inget ila mot varandra. Och jag bara satt där och lät det bli en jättestor sak utan dess like, något jag inte klarade av att hantera.
Jag lät det förstöra en hel helg, om inte mer?
Och nu, nu sitter jag här i sjukhussängen med skulden och skammen vilandes ovanför mitt huvud.
Det blev sådär patetiskt dramatiskt på akuten. Springandes fötter och höga mumlanden om flickan som hade svalt massor med tabletter som var så farliga för hjärtat.
Kopplad till maskiner för att kontrollera kroppens olika funktioner, se så att ingenting var skadat eller till och med förstört.
Sedan bar det av till en avdelning för hjärtöversikt.
Jag fick åka i en sådan där säng som man ser i "Cityakuten" som har massor med sladdar kopplade till kroppen för att följa vartenda andetag man tar.
Det kändes så fel och jag ville bara gråta.
Varför?
Varför?
Varför hade jag gjort det här?
Jag ville inte dö, bara överleva. Men jag ville deffinitivt inte att det skulle bli såhär.
JAg önskade att jag bara hade stannat kvar hemma och bara gråtit och sen inget mer.
Men istället blev det större än jag någonsin hade velat.
|
|
|
|
