Ångest |
Tyst gråt som inte får höras, inte får synas, men mitt inre går sönder av bara tanken att fortsätta leva imorgon.
Mascaratårar som fläckar de vita landstingslakanen och hunger som hugger i magen. Men varken hungern eller tårarna får synas, inte ens misstänkas vara där.
BIter sig hårt i läppen för att inte börja skrika, för att inte berätta om ångesten som river hål i själen och gör det olidligt att leva.
Ska inte jag få känna glädje?
Få känna att jag lyckas med något och att något är roligt?
Varför tas det bara ifrån mig hela tiden?
Varför får jag aldrig skratta som om jag verkligen menade det och känna glädje precis som alla andra.
Jag vill aldrig mer höra sirenerna från en ambulans eller polisbil och veta att någon någon jag kanske känner har tagit sitt liv.
"Jag vill dö"
"Det var ju tråkigt att höra"
Ursäkta?!
Att läsa de orden kändes som ett slag i magen, ett knivhugg i hjärtat och sen var det inget mer. Det tog bara slut, du var borta och allt blev så tomt och tyst.
Det är ingen idé oavsett hur många gånger jag skriver det eller säger det, det är alltid detsamma. Jag som har för stor krav på omvärlden för att ens klara av att leva upp till dem själv.
Jag som bygger luftslott bygglov och jag som bara aldrig inser att allt inte kan bli som jag vill alltid. Ibland måste även andras vilja fram.
Nu står jag här ensam i världen, ensam jämt, mina så kallade vänner har flytt för att de inte orkar mer nu.
|
|
|
|
