Att vänta |
Att vänta, att vara, vilja en liten stund, med hormoner, tankar och hjärnor. Att skapa trådar mellan oss två vänner, fiender, hatobjekt och älskade. Vänta, vila, vara ett ett litet tag. Bara en stund, bara nu, då eller sen eller aldrig någonsin igen.
Att vara, sitta, stå eller ligga och berätta sagor för varandra precis som mamma gjorde när vi var små. Skratta tills solen har stigit upp och himmelen inte längre är lila, röd, rosa, utan bara alldeles klarblå, kristallysande.
Att skratta, gråta, skrika är en gåta, en gåta utan någon möjlig lösning, den som bara finns där hela dagen och hela natten, ja till och med när vi varken har natt eller dag.
Sjunger, vinden sjunger i träden blad och ett klangspel som spelar musiken i vinden. Det låter precis som din röst idag, men jag hör dig bara skrika på natten. Att vänta, att vila, att vilja förstår, men att inte ha förmågan att trösta.
Att skratta, att gråta att försvinna ett tag, visst är väl det en sanning? Att förstå vad som inte gick fel och vad de lämnade kvar är en fråga vi aldrig får svar.
Men du, du ska skratta, men gråta men skrika var glad och se att allting löser sig en dag. Ty världen är liten och vi ännu fler och sorger kan alltid försvinna.
|
|
|
|
