Forever sacred (kap 5) (sista) |
Kapitel 5 – a silence godbye
Dem följande dagarna var nog de värsta i mitt liv, aldrig har jag sovit så sömnlöst och gått omkring som en zombie förut, ja det var vi alla, zombies. Georg hade nu insett att du aldrig skulle bli frisk igen, det var hemskt att se honom på det sättet, han gick omkring med tom blick och satt för det mesta på en klippa, en liten bit från våran stuga och lyssnade till vågorna. Gustav satt för sig själv i en soffa i vardagsrummet och stirrade rakt ut i intet, men det värsta var nog Tom. Det var väl kanske tur att du inte såg han så mycket dem få gånger du visat dig och lämnat ditt rum, älskling du skulle inte ha känt igen honom. Blicken som skrämde mig, han log inte mer, det gjorde knappt någon av oss och efter ett tag slutade han även att prata.
Ibland hittade jag honom ihop kurrad i ett hörn på toaletten och bara grät, hela han skakade, och en dag när jag fann honom där sa hon ord som skrämde mig, ord som jag inte ville höra. Bill min älskling, jag orkar snart inte mer nu, allt är som ett jäva mörker och ingen verkar kunna lysa upp min värld igen som du kunde. Och samma dag som jag pratade med Tom, fann jag dig sittande mot väggen du alltid lutat dig mot, orörlig. Den dagen som klistrat sig fast i min näthinna, som hemsöker mig om nätterna och som jag aldrig tycks glömma
Dagen då jag fann dig död och alla slutade leva inom sig, ungefär som vi blev levande döda.
Jag hade precis varit ute, suttit bredvid Georg och även om ingen av hade sagt ett ord, så visade att vi fanns för varandra genom att bara sitta bredvid. Jag öppnade ytterdörren, kom in i köket och som vanligt satt Gustav i den bleka soffan för sig själv i vardagsrummet och bara stirrade, vilket var lite läskigt. Med tunga steg började jag gå upp för trappan, en lång suck kom från mina läppar och när jag var precis på väg in till Bill hörde jag någon snyfta till, Tom.
Vem annars, tänkte jag sorgset för mig själv och vände om för att gå till badrummet. Öppnade sedan dörren lite lätt och såg Tom sittandes på golvet vid handfatet.
”Tom, hur är det med dig?”
En fråga jag redan visste svaret på.
”Jag vill dö.”
Visst, det kände vi alla, men jag kunde inte ingå att flämta förskräckt till, skyndade mig sedan fram till honom och satte mig på huk, för att krama om honom.
”Säg inte så Tom, du vill inte dö.”
Snyftade jag fram, mitt grepp om han hårdnade och han höll om mig lika hårt, som slutet redan var här.
”Men jag orkar inte se honom så längre Jenny, min tvillingbror kommer att dö och jag vill i så fall följa med honom.”
”Snälla, sluta, vi alla känner så, med det hjälper inte. Döden ska inte vara sista utvägen.”
Han hade sitt huvud in borrat på min axel, snörvlade till lite då och då, men tårarna kunde inte sluta rinna på han, inte för mig heller. Vi satt båda och skakade och tårarna som brände och en sanning som vi inte ville veta. Varför kan ingen bara komma och säga en fin lögn som visar sig sedan vara sann? Att Bill kommer att bli frisk, att vi alla kommer få hoppet tillbaka eller till och med att Tokio Hotel återvänder som ett band, starka och krya.
Men det är bara önsketänkande, inget av det kommer att hända för detta är verkligheten, ingen jävla dröm som vi kan vakna ur.
”Jag älskar honom, min lillebror är min andra hälft, hur ska jag kunna leva om han luften jag andas?”
Det kändes som om någon slet ur mitt hjärta när han sa så, som om Bill redan var död, men han lever, i alla fall idag och kanske imorgon.
”Jag älskar honom också jätte mycket Tom, han är min värld.”
Svarade jag och fick ännu en gråtattack, varför kan dem inte ta slut någon gång?
”Vi har aldrig varit ifrån varandra förut, tänk om han känner sig ensam och jag inte kan vara där för att skydda och trösta honom? Kanske jag ska följa med honom…”
Jag slet mig snabbt ur hans grepp och stirrade skrämt in i hans bruna ögon.
”Nej, Tom du ska leva, leva för din bror, hör du det?!”
Sa jag bestämt och släppte inte blicken från han, efter ett tag nickade han bara och blev tyst.
”Lova mig att du fortsätter leva vad än som händer, lovar du det?”
”Jag, lovar.”
Jag såg att han dröjde med svaret, men nöjde mig med det så länge, reste mig upp för att gå.
”Ska titta till Bill.”
Sa jag till honom då han kollat undrande på mig, innan jag gick ut från badrummet såg jag att hans blick slocknade, som om han dog fast han satt här inne och andades. Först blev jag lite frågande, vad menas med det? Men slog bort tanken och kom tänka på Bill, då förstod jag.
Snabbt sprang jag fram till Bills rum, stegen kändes som bly som om någon försökte hålla mig bakåt, som om jag inte fick gå in till han. Det var som en evighet innan jag kom fram till dörren, det kändes nästan som om något eller någon slet i mig, skrek att jag inte fick gå in. När jag till slut tog modet att trycka ner handtaget höll jag andan, hela jag skakade samtidigt som jag öppnade dörren så långsamt att jag trodde att jag aldrig skulle klara av att öppna den. Först när jag kom in såg jag inget, rummet badade som vanligt i mörker och några få ljusstrimmor kom från dem åtdragna gardinerna, när mina ögon äntligen vant sig vid allt mörker, flämtade jag förskräckt till. Det var som hela min värld rasade samman, tårarna brändes och sved, det var som om någon långsamt men plågsamt vred om mitt hjärta.
För där i hörnet satt personen som jag älskade mer än allt annat, helt orörlig och en hemskt stor blodpöl runt omkring hans bleka och svaga kropp.
”Bill?”
Viskade jag så tyst att jag knappt hörde det själv.
”Bill?”
Sa jag högre den här gången, men visste att han inte kunde höra mig, han var redan borta.
Efter vad som verkat som hundra år, fick jag tillbaka rörelseförmågan, gick med långsamma steg fram och sjönk ner bredvid han.
”Bill lämna mig inte!”
Skrek jag högt i förtvivlat och grät som aldrig för.
”Snälla vakna! Bill!
Skrek jag åter igen och jag lade honom i min famn, vägrade släppa taget och började vagga hans livlösa kropp fram och tillbaka. Tårna rann som floder, kände knappt att dem faktiskt rann, allt jag kände var smärtan i min själ och all min kärlek till den mest underbaraste människa som någonsin funnits i denna värld, men nu hade han lämnat mig och kommer aldrig tillbaka, våran Bill är död.
”Bill för helvete, lämna oss inte! Kom tillbaka!”
Jag skrek och skrek, men självklart kom inget svar, hans kropp började bli kall och man kunde se hans ben på grund av att han hade slutat äta.
”Snälla… vakna…”
Snyftade jag fram, skakade och höll ett hårt grepp samtidigt som jag fortsatte vagga honom.
Blodpölen som var runt om han var stor, vilket gjorde mig spyfärdig, allt rött färskt blod som börjat spridda sig i golvmattan och utan att ha märkt hade även jag fått hans blod på mina händer och kropp. När jag började kolla vart blodet kom från, för att försöka stoppa det även om det var förgäves såg jag att det kom från hans armar, mina ögon var så tårfyllda att jag knappt såg något, torkade genast bort dem och flämtade chockat till. Hans smala armar var alldeles söderskurna och fulla av djupa jack och rispor, efter att ha försökt tvätta bort blodet med min tröja blev jag rädd.
”Så dem tog dig slut Bill, du skulle ju inte ha låtit de vinna…”
Viskade jag ömt i hans öra, kysste honom sedan lätt på hans kalla läppar som nu börjat bli blåa. För på hans armar stod det inristat Rösterna lämnar mig inte
När jag till slut tittade upp såg jag Tom, Georg och Gustav stå i dörröppningen, jag kunde se på dem att de alla grät, utom Tom. Han bara stod och stirrade på Bill som låg död i min famn, alla visste nu att Bill hade lämnat oss och denna värld, han skulle aldrig komma tillbaka.
Jag vände mitt ansikte mot Bills som var så fridfullt, kunde till och med skymta ett litet leende, som om han äntligen fått ro, tyst viskade jag sedan till honom.
”För mig kommer du alltid att vara helig.”
___________________________________ _____________
|
|
|
|
