Forever sacred (kap 4) |
Kapitel 4 – please eat
Jag vaknade av att något rörde på sig, vred lite på mitt huvud som var lutat mot vägen, där i min famn låg min älskade Bill så söt och fridfull, inga tecken på att han var sjuk. En tår landade på golvet och torkade genast bort dem fördömda tårarna som inte vill sluta komma, suckade lite lätt och kysste sedan honom på huvudet, reste mig försiktigt upp. Hade precis börjat gå mot dörren och skulle trycka ner handtaget då jag hörde något röra på sig.
”Vart ska du?”
Frågade han med morgontrött röst och om jag inte hörde fel, så lät han även lite rädd, som om jag skulle gå för att aldrig komma tillbaka.
”Bara äta lite frukost, vill du ha?”
”Nej, jag är inte hungrig.”
”Men lilla gubben, du måste ju äta något, du tynar bort!”
Svarade jag till honom högt. Han hade inte ätit ordentligt på flera dagar, bara att vi lyckas få i honom två smörgåsar så är det alltid något.
”Snälla, för våran skull?”
”Okej, en smörgås kanske.”
Jag log lite, glad över att han tänkte äta, en smörgås kanske inte lät så mycket, men för oss var det undrbart att han åt något, om det så skulle bara var en liten skorpa.
”Då går jag ner och gör ordning en till dig.”
Svarade jag och skulle precis gå ut ur rummet då han viskade.
”Glöm inte att stänga dörren, rösterna får inte veta att du kommer med mat.”
Jag blev som förstelnad, är det därför han inte äter? För att rösterna säger det?
Jag nickade sedan stumt till svar trots han nog inte kunde se det på grund av att rummet var becksvart, svalde klumpen av tårar och stängde sedan försiktigt dörren. Började tassa ner från trapporna då jag hörde en dörr öppna sig, log för mig själv och vände hastigt om, men blev lite smått besviken. Leendet dog genast bort, trodde nästan för en sekund att Bill hade lämnat rummet, men istället stod Tom i dörröppningen till sitt rum med sömniga ögon.
”Vad har han sagt?”
Frågade han och kollade på mig spänt för att höra kanske ett bra svar.
”Han vill ha en smörgås.”
Log lite svagt till svar, såg sedan hur ögonen tindrade till på Tom som genast gick in i sitt rum och kom ut med en morgonrock omkring sig.
”Jag hjälper till.”
Den dagen trodde vi alla, Georg, jag, Tom, Gustav och Simone att du skulle börja äta igen, men besvikelsen blev stor, istället för att äta mer slutade du nästan helt och hållet äta. Du blev svagare och svagare och, i flera dagar kunde du vara inne på ditt rum och tände aldrig någon lampa. Du sa att du trivdes i mörkret för där kunde ingen se din skam, vad för skam älskling? Du är ingen skam och har inget att skämmas över eller ens känna skam för. Jag vet inte hur länge vi stannade på kusten, men det varade i flera veckor och ni hade för länge sedan slutat spela på konserter och spela in skivor, tog en break och lade musiken på hyllan. Väntade och väntade, hoppades och hoppades på att du en dag skulle må bra igen och lämna ditt mörka rum. Att du skulle bli frisk, men läkarna sa att det var en väldigt liten chans, att våran älskade Bill Kaulitz kanske aldrig går ur sitt mörker och hans röster är något han inbillar sig. De sa att dina röster du hörde i ditt huvud och drömmar betydde på att börjat bli pysiskt sjuk och att vi inte skulle ha för stora förhoppningar på att du skulle tillfriskna.
Trots att vi meddelade fansen att du bara behövde vila, så såg vi i deras ögon att de visste att det bara var en lögn. Alltför lång tid har ni inte uppträd, knappt visat er och fansen, ja alla i omgivningarna förstådd nog att Tokio Hotel hade upphört att existera.
”Ja, det är sant. Tokio Hotel kommer inte längre att finnas.”
Det var Georg som svarat på den frågan. Vi satt alla, och med alla menar jag Tom, Gustav, Georg och jag i ett konfirmands rum och berätta för alla om att Tokio Hotel inte längre existerar. Kameror som rullade och fotografer stod och tog kort så att det blixtrade hela tiden i det lilla rummet vi befann oss i. Journalister stod med sina pennor i största hug och skrev så man skulle kunna tro att det skulle bli hål i pappret som de skrev på, vi satt alla fyra på raken vid ett avlångt bord med mikrofoner och varsitt glas vatten. Gustav satt längst till vänster bredvid Georg och jag bredvid Tom, den enda som saknades är Bill men han var för svag och vi ville inte orsaka honom mer skada genom att ta med honom till deras sita intervju.
Ja, ni hörde rätt, detta var Tokio Hotel sista intervju för alltid, idag avsäger de deras bandtitel och kändisskap.
”Så ni menar alltså att ni säger adjö till alla fans och aldrig mer kommer tillbaka?”
Slängde sig en reporter ur sig, en fråga de redan besvarat jag vet inte hur många gånger, det var som de inte lyssnade på vad vi sa eller så var det väl att dem inte ville inse.
”Som vi sagt, Tokio Hotel finns inte längre.”
Det var Gustav, han lät irriterad över fråga, vilket jag förstod honom också, klart det var jobbigt att hela tiden säga att dem slutar att spela, i alla fall som bandet TH.
”Vart har ni Bill då? Är det sant att har är väldigt sjuk?”
Där kom en annan jobbigt fråga, jag tänkte precis svara själv på den då Tom öppnade munnen istället.
”Min bror är hemma och tar det lugnt, han mår inte så bra oc…”
Mer hann han inte säga fören någon avbröt honom och kom med ytligare fråga.
”Så du menar att Bill mår dåligt?”
”Kommer han någonsin att bli frisk?”
”Är det därför ni slutar?”
Frågorna avfyrades likt skott emot en och samtidig som slag. Frågorna om att Bill skulle bli frisk någon dag, en fråga vi inte visste själva och rädda för att aldrig få veta något svar på. Jag bet ihop för att inte börja gråta, sneglade mot Toms håll för att säga med min att han skulle säga något, själv satt jag bara där och stirrade in kamerorna som aldrig slutade blixtra och knäppa. Pennorna som skrev och skrev, ja säkert om veranda liten rörelse vi gjorde.
”Ja, anledning till att vi så kallat slutar, är för att min kära lillebror inte mår bra, och vad han har för sjukdom är privat och personligt. Vi svarar inte mer på såna frågor. Något annat ni undrar över?”
Svarade Tom till slut, trots han försökte bita ihop kunde jag se att han inte var långt ifrån gråten, vilket ledde till att jag började gråta. Tårarna började rinna längs mina kinder, droppade ner på borde, någon riktade en fråga till mig. Men jag hörde den inte, det var som hela rummet försvann och gråten stockade i halsen på mig, tårarna gjorde så att jag knappt kunde se. Jag reste mig så häftigt upp att stolen jag satt på välte, med ett litet ursäktande sprang jag därifrån, bor från alla människor med deras frågor som trängde in i en, bort från allt ljud och stannade inte fören jag fann ett rum där det stod på en lapp.
”Tokio Hotel”
Jag slet upp dörren för att sedan smälla igen den, jag gick in det lilla rummet, började nu även titta lite mera på det, förut när vi kom in hit brydde vi oss inte så mycket då vi inte visste riktigt vad vi skulle säga därute till alla människor som vänta otåligt på svar till deras hundra frågor. Jag la märkte till att det inte fanns något fönster, vilket Tom hatar, vet inte varför, men kan hålla med honom. Det kändes faktiskt lite instängt, vita kala väggar med en ful landskap tavla, en svart soffa och ett litet bord med muggar på och en bringare med vatten. Jag gick fram för att dricka, men det hjälpte inte, klumpen i halsen vägrade att försvinna. Förtvivlat lutade jag mig mot den något kalla väggen och sjönk ihop med händerna för ansiktet, grät så mycket att hela jag skakade som ett asplöv och kan inte heller sluta. Så många frågor och tankar dök upp, hur blir det nu? Hur kommer fansen att ta det? Visst, dem visste ju redan, de hade vi sett i deras ögon bara för ett par dagar efter Bill blev sjukare och mådde mera dåligt. Alla hot mejl och brev som började komma och konstiga telefonsamtal som gjorde att han blev ännu sämre.
Sen kom dem hemska tankarna jag skjutit upp under längre tid, tänk om Bill dör? Hur kommer jag att kunna leva vidare ett liv utan honom, ända sen den dagen jag träffade honom för först gången vid köpcentrumet visste jag direkt att det var något med honom, att vi hörde ihop. Så varför måste livet förstöra allt?!
Jag älskar honom så jävla mycket att det gör ont in i själen, han är min luft och man kan ju inte leva utan att andas, eller kan man det?
Så många frågor, men inga svar.
Jag lyfte långsamt upp mitt huvud, hörde någon som gick i korridoren med tunga steg och släpandes fötter, sakta såg jag hur någon trycket ner handtaget och en kille med keps kikade in med rödgråtna ögon.
”Jenny...”
Sa han så tyst att jag knappt hörde honom, slog sedan ut med armarna för att visa att han fick komma fram.
”Du kan sätta dig om du vill Tom.”
Jag klappade lite med handen på golvet bredvid mig och han satte sig ner, lutade sedan sitt huvud på min axel.
”Jag vet inte vad jag ska göra om Bill dör, Jenny. Vet inte om jag orkar leva då, han är min andra hälft, han är min luft som jag andas och vi har aldrig varit separerade ifrån varandra förut.”
Jag lade mina ramar om hans hals och han la sina om mig, och där satt vi som vore ensam i hela världen, grät och höll om varandra som två barn som tappat bort sin favorit gosedjur.
”Jag vet Tom, jag vet.”
Viskade jag mjukt i hans öra där vi satt på golvet, grät hysteriskt och visste inte om vi någonsin skulle kunna släppa taget, efter ett tag kom även Georg och Gustav, de hade ställt sig vid dörröppning.
”Kom.”
Viskade jag med hes röst och de båda kom fram, satte sig på golvet och sen vi satt alla och höll om varandra, grät och bara fanns för varandra i denna jobbiga stormen.
En storm som vi troligen inte skulle kunna besegra.
______________________________________ ___________
|
|
|
|
