Forever sacred (kap 3) |
Kapitel 3 – the vocies don`t leave me alnone
Efter den dagen blev vi vänner, jag fick ditt nummer och du fick mitt. Jag minns den dagen som om det vore igår, du berättade så glatt om erat band och hur mycket du älskade att få stå på scen, höra publikens jubel som är där för att lyssna på er. Låttexterna som du skrivit för det mesta själv och hur mycket du älskar musiken, att kunna uttrycka sina känslor i sång och musik. Hur ditt hjärta varje gång slog flera volter och att du får gåshud varje gång fansen sjunger med, eller dem gånger du fått tårar i ögonen till låten In die nacht – In i natten, en låt som du skrev om din och din tvilling bros relation till varandra. Även jag inte kände till er och kanske inte blev så jätteförtjust i musiken som ni spelade, så fastnade jag speciellt för två stycken. Forgotten children, som handlar om bortglömda barn, den får mig alltid att gråta. Sedan är det Sacred, som handlar om att den enas person kommer alltid att vara helig för den andra, en anledning att jag just fastnat för den är att den påminner om dig. För att för alltid kommer du att vara helig för mig, och även många av era fans som saknar dig.
En del har gått vidare, andra kan inte.
Du var väl speciell för väldigt många i denna lilla värld, och fortfarande är.
Jag minns ditt skratt, du lät så himla lycklig och glad som om inget i världen kunde göra dig ledsen eller få dig att må dåligt.
Men sen så kom breven, samtalen och drömmarna, dem som aldrig lät dig vara ifred.
Tom försökte hjälpa, kontaktade polisen och försökte prata förstånd med fansen och när det kom till interjuver gick han dit ensam och ibland följde även Georg och Gustav med.
De alla och även jag försökte få dig att må bättre, men du fick aldrig vara ifred.
Media och paparazzi som ständigt jagade en… Aldrig fick du vara ifred.
Jag öppnade dörren till huset som låg längs kusten, vi åkte hit för att ta det lugnt från all media, en semester. Det var bara jag och bandet som åkte hit, det hade blivit så jobbigt på senare tid. Bill hade för några dagar sedan börjat få hemska drömmar som han vägrade berätta om, han sa bara att det var röster som sa till honom att göra hemska saker. Och inte nog med det, dem hade även fått hot mejl och brev, men dem flesta var riktade mot Bill.
”Georg?”
Ropade jag, fick sedan syn på honom.
”Vad är det?”
Frågade jag, men visste redan svaret. Bill.
Dem alla satt runt bordet, Tom, Gustav och Georg med varsin kaffekopp i handen. Deras blickar söktes upp mot mig och det syntes att de var oroliga.
”Det är Bill… han vägrar lämna sitt rum och släpper inte in någon av oss.”
Svarade Tom, hela han började skaka och stammade fram orden, det syntes på långa vägar att han var rädd att mista sin lillebror. Nu kollade även Georg och Gustav på mig med gråtfyllda ögon.
”Hur länge har han suttit på sitt rum?”
Även om jag inte ville veta, kunde jag gissa att han har suttit där ganska länge.
”Sen imorse, han stängde in sig och låste dörren bara någon timma efter du åkte in till stan.”
Den här gången var det Gustav som svarade, han började snyfta och en tår rullade långsamt ner från Georgs kind. Snabbt sprang jag upp till övervåningen, stannade sedan utanför Bills rum, ville inte se dem andra ansikten, de syntes så väl att dem visste att våran Bill kanske snart inte finns längre med oss, som om han skulle dö vilken dag som helst. Jag torkade bort mina tårar med tröjärmen, knackade sedan försiktigt på den låsta dörren.
”Bill?”
Viskade jag tyst, inget svar.
”Bill?”
Sa jag högre denna gång och knackade lite hårde på det trä färgade asp dörren.
”Bill, det är jag Jenny. Kan du släppa in mig?”
Jag väntade ett tag som kändes som en evighet, försökte skjuta undan mina tankar och skaka bort mina tårar. Efter någon minut hördes något som kravlade sig fram till dörren på andra sidan, ett klickande ljud lät och låset gick upp. Men dörren förblev stängd, försiktigt putte jag upp den så att den stod lite på glänt, öppnade lite till och upptäckte att hela rummet badade i mörker. Bara några få strimmor av ljus lös in i rummet genom gardinerna som var åtdragna. Jag vände mig om och stängde långsamt dörren, efter ett tag när mina ögon vant sig vid mörkret såg en person som var ihop kurad i ett hörn längst bort i rummet.
”Bill, min lilla älskling.”
Sa jag tyst och smög fram till honom, satte mig ner och lade en arm runt honom. Han lutade sitt huvud mot min axel, kände hur han började skaka och kramade om honom hårt. Som en mor som håller om sitt barn som precis drömt en mardröm. Bara att detta var en verklig mardröm och inte bara en dröm.
”Sch… såja min älskade Billi, sch…”
Jag började sakta vagga honom fram och tillbaka som ett barn, trots det var mörkt kunde jag se att han hade gråtit, inte på grund av sminket som runnit, nej, för han slutade sminka sig för länge sedan och när vi frågade varför, hade han bara svarat att han kände sig instängd. Vi förstod inte så mycket vad han menade med det, men vi lät det vara.
”Vad är det?”
Frågade jag samtidigt som jag vaggade honom och kysste honom lätt på pannan.
”Rösterna… rösterna… dem lämnar mig inte ifred…”
Svarade han så tyst att det knappt hördes, hans röst var ostabil och hans blick var tom. Och det skrämde mig väldigt mycket, så var det rösterna ja. Ingen av oss visste vad han riktigt menade med dem, Georg tror att Bill börjar bli allvarligt sjuk, men jag vill inte säga psykiskt, men det är väl det han håller på att bli. Psykiskt sjuk.
Gustav tror också det och Simone, Bill och Toms mamma vill att han ska gå till en psykolog, men Tom låter inte dem inte skicka Bill dit. Jag tror att han är rädd att inse att hans älskade lillebror faktiskt börjar bli sjuk, jag vill inte heller inse det, men det är svårt att inte se.
”Lyssna inte på dem Bill, de vill bara skada dig, du ska inte lyssna på dem, okej?”
”Med de lämnar mig inte ifred, dem förföljer mig vart jag än går… låter mig inte vara.”
Tårarna rann nu ner från mina kinder och kan inte hejda dem längre, mitt grepp hårdnade som om jag vilken sekund kunde förlora honom och det enda som hördes i rummet var våra andetag och lite svagt om man riktigt lyssnade hörde jag även de andra på undervåning prata med långa mellanrum. Men för det mesta var det tyst, en tystnad jag inte gillade. Som allt redan var förlorat, som alla givit upp hoppet.
”Jenny, jag älskar dig.”
”Jag älskar dig också Bill.”
Viskade jag med gråten i halsen, en klump jag inte kunde bli av med.
Sakta och tyst började jag sjunga för oss båda på låten Hilf mir fliegen, hjälp mig flyga.
Jag har landat här någonstans
Kan inte längre säga vem jag är
Har tappat minnet
Det jag ser säger mig ingenting
Ta mig tillbaka, ta mig hem
Jag klarar mig inte ensam här ute
Kom och hjälp mig flyga
Låna mig dina vingar
Jag byter dem mot världen
Mot allt som håller mig kvar
Jag byter dem inatt
Mot allt vad jag har
Berätta alla lögner för mig
På ett sätt så att jag tror på dem
Annars får jag ingen mer luft
Och denna tystnad gör mig döv
Bara gråa murar och inget ljus
Allt här är utan mig
______________________________________
|
|
|
|
