Forever sacred (kap 2) |
Kapitel 2 - A kiss
“Jag frågade om du redan skulle gå?”
Svarade han och flinade lite smått mot mig. Kan man ens flina lite smått? Men om nu kan det så gjorde ha det i alla fall, ganska gulligt.
”Eh, jag skulle egentligen ha gått på stan med en kompis, men hon kunde visst inte komma och… euhm.. Ja.”
Okej, jag erkänner, där visste jag inte vad jag skulle säga, ville inte säga något dumt heller så att det skulle misstolkas, för DET vore nog lite pinsamt!
Jag sneglade lite på honom efter att ha kollat bort några sekunder, jag visste inte varför, men mina kinder ha helt plötsligt blivit en aning röda, mycket irriterande. Jag märkte att han fortfarande satt och kollade på mig, jösses, kan han aldrig sluta kolla på en med dem ögonen. Jag drunknar ju för fan här! Okej, lät lite knäppt kanske, med sanningen går inte att gömma. Märkte sedan att han tvekade lite men sedan så log han.
”Då kanske vi kan slå följe? Det var meningen att min käre bror skulle komma, men han har väl inte orkat massa sig ur sägen, seg som han är.”
Där kunde jag inte undgå att skratta lite, var inte meningen, men det lät lite kul när han sa det på grund av hans tonfall som var blandning mellan ironi och skämtsam.
”Visst, varför inte.”
Svarade jag och reste mig upp från bänken, okej nu skulle det bli problem. Hur ska jag kunna gå om ens kunna stå upp! Jag kommer ju att falla ihop i en hög på marken för att hans jävla leende som gör mig knäsvag hela tiden. Kan ju säga att det var ett stort under att jag faktiskt inte började stamma också. När han reste sig upp märkte jag han var nästan ett huvud längre än mig, shit va lång människan var då! Nu kände man sig inte lite kort här va?
Vi gick under tystnad längs en sten kulle gata, vi hade inget bestämt mål, utan vi bara gick och efter ett tag så bröts våran pinsamma tystnad och vi började prata allt mellan himmel och jord. Bill berätta lite mera om sitt band, hur de turnerat och att det ibland kunde vara rätt slitsamt, men han skulle aldrig kunna sluta med musik.
”Jag älskar det helt enkelt, musiken är som en del av mig och med den känner jag mig fri, om du förstår? Att kunna uttrycka sina känslor i sång och instrument är helt otroligt och varje gång vi möts av fans eller när vi uppträder blir jag så himla glad, att det finns folk som vill lyssna på oss och som förstår sig på våran musik och texterna, det är otroligt”
Jag bara nickade till svar, log sedan lite, han lät så himla glad och lycklig, ögonen riktigt tindrade och han log nog ända upp till öronen.
”Jag kan förstå hur mycket musiken betyder för dig, kanske inte hur det känns att spela för en massa galna fans och så, men musiken är bra att ha om man vill känna sig levande ibland eller bara känna tonerna i hela kroppen, det är underbar känsla.”
Svarade jag, vi fortsatte med att gå, jag vet inte hur länge men kom i alla fall fram till torget till slut och där stannade vi, såg lite besvärat på varandra utan att veta riktigt vad som skulle hända nu.
”Euhm, jag ska väl ta bussen hem då, men vi kanske ses?”
Lyckads jag till slut få fram.
”Ja, kanske det.”
Var det enda han svarade, utan att han skulle hinna säga något mer som jag märkte att han tänkte göra, vände jag mig snabbt och började gå mot en buss som jag visste skulle stanna vid min hållplats. Kände sedan att tårarna börjad bränna bakom ögonlocken,
”För helvete Jenny!” Tänkte jag för mig själv, varför ska jag gråta? Det kärnar ju inget till, visst han var skit söt och snygg, men det skulle aldrig kunna bli vi ändå, hallå liksom? Han är känd och jag är bara en vanlig tråkigt tjej på sexton år, han kan väl omöjligt vara intresserad av mig. Jag ökade stegen, torkade dem fördömda tårarna som jag inte visste varför hade börjat rinna, skräp dig tjejen!
Nu får du väl ta och gasta upp dig lite, sa jag till mig själv i huvudet. Men kunde inte glömma honom, Bill som var så himla fin och snäll. Men nej, sluta nu, det kommer ändå inte funka. Precis när kön blev kortare och skulle själv kliva in i bussen, kände jag någon greppa tag i min arm, fast inte hårt utan mer försiktigt. Sedan vände den som greppat tag i mig om och jag kända ett par mjuka läppar som kysste mig försiktigt på munnen som om jag vore en porslin docka som kunde gå sönder när som helst. Eftersom jag inte uppfattat vem det var, drog jag mig loss ur personens grepp och kollade sedan chockat på honom då jag upptäckte vem det var.
”Bill…”
Sa jag förvånat och bara stirrade på honom, hade han verkligen kysst mig?
”Förlåt, men jag ville inte låta dig gå, jag hann ju inte ens fråga om ditt nummer.”
Han tittade ner i marken och hans kinder blev aningen röda, men sen så flinade han lite och mitt hjärta började slå fortare. Han gillade mig, tänkte jag lyckligt och kände sedan en tår långsamt trilla ner från min kind.
”Du behöver inte säga förlåt.”
Flinade jag tillbaka och log sedan. Jag ställde mig närmare honom, till slut kände jag hans luft som blåste varmt emot min kind, våra näsor nuddade varandra och ett leende dök upp på honom. Det som gör mig helt knäsvag, jag kunde bara le tillbaka och suddade sedan ut tomrummet mellan våra läppar. Ömt och mjukt kysste han mig och jag besvarade den, sedan försiktigt placerade han sin ena hand bakom min nacke som om jag skulle kanske skulle försvinna, jag lade mina armar runt hans hals och alltför snart slutade våra läppar möttas.
Folk gick förbi och kollade lite på oss, som om det ville säga.
”Kan ni inte gå någon annstans?”
Men vi stod kvar, på busshållplasten och bara höll om varandra och log som om vi hade hela världen i våran hand.
_________________________________
|
|
|
|
