Brevet om ett förflutet |
Skriven 18 december 2007, har haft den på kontot "Airya" förut men som det står på min press ska jag flytta över alla noveller hit.
Brevet om ett förflutet ( typ prolog)
Denna "novell" är lite annorlunda mot en del andra, den är skriven som ett brev till en person som Erica (hon som ”skrivit” brevet) älskar men måste lämna honom. Hon har skrivit ett brev om sitt förflutna för att berätta för sin pojkvän som hon älskar över hela sitt hjärta, i brevet står det lite om hennes förflutna och vilket helvete hon haft. Eftersom han ställt frågor om hennes bakgrund, men sedan acceptera att han inte kommer få några svar, så ger Erica honom till slut svaren på en del av hans frågor.
Brevet om ett förflutet
Förlåt älskling, men läs om du vill veta om vem jag är.
”Det är något som jag måste berätta för dig, du ställde alltid frågor om mitt förflutna, men aldrig fick du några ordentliga svar, du fick aldrig höra sanningen. Dina frågor slutade komma med tiden, antagligen hade du accepterat och själv var jag inte redo att öppna mig helt. Anledningen till att jag inte har berättat är för att vi alla har ett förflutet och man väljer själv hur mycket man vill avslöja och till vem, min bakgrund valde jag för ett år sen att glömma och för att aldrig blicka bakåt. Men jag känner att du behöver veta vem du egentligen lärt känna, vem du nu har varit ihop med i snart över fyra månader. Så jag kan väl börja med att säga att mitt namn inte är Erica Haydn, utan mitt riktiga namn som jag föddes med och som min mor döpte mig till är Maria Sjöberg. Jag blev uppvuxen i en ort vid namn Linköping i Sverige, där bodde jag med mina föräldrar Hanna och Tor Sjöberg, fast för mig så är min far död och har inget namn…
När jag var fem år började Han dricka utan någon speciell anledning, kanske var Han olycklig? Men efter ett tag lät han sin ilska gå över på min mor, Han slog henne och dödade henne till slut pysiskt. Hennes skrik som väckte mig på nätterna och Hans slag likt en hammare slog om och om igen… En gång när jag var sju år försökte jag hindra honom och det var då jag gjorde mitt livs största misstag, det var då mitt helvete började. Han började slå mig, lät sin ilska och hat gå över på mig, Han skrek att jag var Hans största misstag, att Han inte älskade oss längre. Efter ett tag då jag var åtta år så flydde min mamma i panikångest, jag trodde då att hon flytt till USA, eftersom hon alltid drömt om ett hem i Amerika och att när hon byggt upp sitt liv igen så skulle hon hämta mig. Men självklart så kom hon inte, nu vet jag inte ens om hon lever, men jag hoppas att hon är lyckligt.
När jag var runt tio år började jag tala i lögner till alla i min omgivning som frågade var alla mina blåmärken kom från och hur jag fick dem. Förut hade jag försökt prata med dem, men de lyssnade aldrig, därför gick jag in i mitt skal och hade bara mörkret och en gammal nalle som vän. En nalle som min riktiga far gav mig i treårs present. En far som jag en gång hade, han som var snäll, omtänksam och vänlig. Men nu var min far borta och kvar fanns ett monster som luktar sprit varje dag. På min trettons årsdag fick jag ett knivhugg i låret som present (Han var stupfull då och var på ett uselt humör och hotade mig med en kniv)
Jag vågade då inte längre gå till sjukhuset, för där hade jag varit allt för många gånger så jag fick tvätta rent såret själv och lägga ett vitt bandage. I flera dagar haltade jag och hade slutat med att vara med på gympalektionerna, kunde ändå inte byta om och duscha för då skulle alla se mina blåmärken på min kropp. Jag hade inga vänner och folk viskade bakom min rygg, gav mig konstiga blickar, det var inte så svårt att förstå och se att de visste eller misstänkte något. Fast efter ett tag slutade de ge mig konstiga blickar som borrade och brände genom min själ. Då insåg jag att allt jag var för dem var luft, ingenting, jag var ungen som inte längre fanns.
Förut hade jag högt betyg i alla ämnen, men till slut sjönk dem då jag höll på att dö psykiskt, som min mor… Lärarna kunde aldrig förstå och ville inte lyssna och slutade till slut med att skicka mig till rektorn eller kuratorn. När jag var femton år hade jag fått både blå-lila och röda märken, rivsår över hela kroppen, blivit strypt, kväd och helt sönderförstörd på både insida och utsida. Jag var mager och vägde mindre än vad som var normalt, jag hade börjat tappa suget att leva. I mer än nio hade jag levt i helvetet där Han var djävulen och jag Hans eviga slav. Jag ramlade i trappan Sa jag ofta, då Han en gång gjorde så att min högra arm hoppade ur led. I deras ögon visste de, men ändå så valde dem att blunda, kanske var de rädda att dem hade rätt, att deras misstankar inte var dumheter. En dag så hade jag glömt laga mat och fått et IG på ett prov, för att visa vad Han tyckte om det så slog Han med en hammare på mina fingrar vilket ledde till att jag bröt tre stycken. En anledning var också för att Han trodde att jag tagit Hans cigaretter, fast i själva verket var det Han själv som rökt upp dem för bara några dagar sen. Jag berätta nyss att jag tappat suget på att leva, så varför tog jag inte bara självmord då? Jag har försökt, hängt mig, andande knappt när Han kom in rusande och lossade snaran runt min hals. Sedan viskade Han med vass röst som luktade sprit Jag bestämmer när du ska dö
det gjorde mig alldeles skräckslagen och räddare än någonsin. Så när jag var fjorton började jag skära mig på armarna och benen och en gång bara någon centimeter från en blodådra på handleden. Vet inte hur många ärr, men minst ett tiotal eller fler, djupa och smärtsamma. Jag har hoppat från en fem meter hög stege, men vaknade efter några timmar till min nästan besvikelse och förståg jag levde men hade en otrolig huvudvärk, som om mitt huvud skulle sprängas vilket sekund som helst. Av alla mina försök att ta mitt liv, så har jag aldrig lyckats helt och hållet. Ibland tror jag att mitt öde ligger i någon annans händer, inte mina, inte Hans utan någon person som kan hjälpa mig att glömma och faktiskt kunna leva något normalt liv jämfört med det jag har nu.
Så när jag var femton år bestämde jag för mig att gå till kuratorn och det visade sig sedan att hon var någon jag kunde lita på, hon visade mig att det fanns ett ljus efter den svarta tunneln. Hon gav mig stryka att fortsätta leva trots att Han fortfarande fanns kvar. Han som slog mig både pysiskt och fysiskt. Jag slutade skära mig, visst hon hjälpte mig och var den enda sanna vän som också faktiskt lyssnade, men ändå så hade jag fortfarande självmordstankar. Jag ville bara sätta en kula i mitt huvud, så jag gjorde det. Ville inte se min söderslagna kropp i spegeln, äcklas av det jag såg, mager och tanig. Blåmärken, rivsår och ärr, vem vill ha en sådan kropp? Därför tog jag Hans pistol och satte den mot tinningen och bad till en Gud som inte finns, tryckte sedan pekfingret mot avtryckaren och ett klickande ljud löd. Den var oladdad. Nu när jag tänker tillbaka så kunde jag ha varit död om pistolen varit laddad, med det hade den inte. Jag såg det då som ett tecken, kanske kunde jag leva med min kropp. Men det som bröt ner mig var att vem skulle vilja älska en sådan som jag? Snarare, vem kan det? Ingen vill väl ha en tjej med söderslagen kropp? Jag är ju ingen, bara luft.
Till slut gjorde jag något som jag knappt vågar drömma om, rymma. Min packning blev inte så stor, det enda värdefulla jag hade med mig var min mors pärlhalsband som jag alltid bar på och vågar knappt lämna ifrån den från mig själv, rädd för att tappa bort det enda jag har kvar av min mamma. Jag säger inte att jag rymde, mer att jag gjorde en resa som jag var tvungen till att göra, en resa för att glömma och finna mig själv, börja ett nytt liv. Men inte här, inte i detta land, för där skulle Han leta efter mig, polisen också och socialen skulle skicka tillbaka mig till Honom. Så därför bar min långa resa iväg till ett helt nytt land som jag drömt att få besöka, nämligen Tyskland. Anledningen till att det blev just Tyskland var att det va ett land jag har fascinerats av och alltid kunnat bo i och dels för att jag läste tyska i skolan plus att min mor kom från början ifrån just Tyskland. Hennes hem stad var Dortmund, så dit var mitt mål.
Jag liftade, gick, åkte tåg, buss och jobbade på olika ställen för att skrapa ihop lite pengar och efter några dagar var jag framme. Jag hade nått mitt mål, Dortmund.
Det var denna stad som förändrade mitt liv, här skaffade jag ett fast jobb som servitör med hyfsad lön, nog för att klara mig och köpte mig en billig enkel lägenhet. Jag hade äntligen börjat leva mitt nya liv. Efter ett tag så mötte jag dig, min stora kärlek, person som jag kunde lita på och som är min sanna bästa vän, du är min andra halva som gör mig hel. Du frågade inte så mycket om mina ärr eller om min bakgrund, utan du accepterade vem jag var och är. Så dina frågor slutade komma, men ändå så stannade du fast du aldrig fick raka svar. Det är en anledning till att jag litar och älskar dig och jag vill inte fly, resa igen men jag måste. Minnena börjar komma ikapp mig och jag vill bort från dem, men jag vet att jag aldrig kan bli helt fri från dem. Detta är mitt farväl och jag skrev detta brev till dig så skall slippa dina tomma frågor utan svar. För nu lämnar jag och Dortmund, kanske till och med Tyskland, men det vet jag inte än, jag får se hur det blir med det. Tro inte att detta är ditt fel på något sätt, jag skyller inte på någon. Jag älskar dig, det ska du veta, men jag vill inte ha något medlidande och även om du skulle säga att du inte skulle ge mig det eller visa det, så skulle det synas i dina ögon varje gång du tittar på mig och det vill jag inte se, utan den kärlek som du hade innan du fick reda på allt detta, den kärleken vill jag se. Tyck inte synd om mig älskling, vi får inte välja våra liv, men vi får bestämma vad som skall hända med dem sen, det gäller bara att våga.
Förlåt, men nu lämnar jag dig, men kom ihåg att jag älskar dig av hela mitt hjärta och in i min själ. Leta inte efter mig, en dag så kanske våra vägar möts igen. Just nu behöver jag bara rensa mina tankar, men nu har du fått reda på mitt förflutna och lite vem jag är.
// din för evigt Erica – ”Maria”
|
|
|
|
