6/3 2008, En olycka vid Allingås |
En sann berättelse om en lärare som jobbade på min skola när jag gick där.
Skrev den samma dag jag fick höra den hemska nyhehten.
6/3 2008, En olycka vid Allingås
När en lärare dör blir allt tomt. Alla är dystra och nere, gråter och tröstar varandra. Blickarna i lärarnas ögon vill man inte möta, klumpen i halsen växer och man vet inte hur man ska andas.
Tänk dig chocken, du som elev kommer till skolan en morgon och vet inte vad som hänt föregående dag tills en elev, en vän kom kommer fram till dig och din bästa kompis och berättar något som tar orden ur dig. Och det är då du märker, ser allas dystra miner omkring dig och förstår varför de bär på en sorgsen mask. Knappt ingen skrattar eller ler, de bara går förbi helt tysta.
När en lärare som alltid brukar vara glad, hälsar glatt och ler upp till öronen vet man att inget stämmer. Hans ögon glittrar inte, istället är dem rödgråtna och som en vålnad går han förbi utan ett ljud, bär på en nerdragen min. Då vill man gråta och fäller kanske någon tår eller två.
Mycket har förändrats på ett sätt.
Men snart idag eller i morgon kommer han att skratta och hälsa glatt. Men sorgen inom en finns kvar, bara att vi kanske inte alltid ser den.
Och om läraren var en kvinna på 25 år, gravid och hade sin lilla tvååriga son samt sin man med i bilen, blir det jobbigare. Tänk dig, hela familjen är glada och kanske skrattar åt ett skämt, de ler och pojken klappar med sina små händer.
Resan var till Göteborg, plötsligt kommer en lastbil i förbi farten, de kolliderar och hela familjen dör direkt. Det sista de känner är paniken och skräcken när deras ögon bara hinner uppfatta några sekunder av det stora föremålet emot dem, knappt det.
Hinner nog inte ens inse vad som kommer att hända och ske.
Fyra liv släcks och ett av dem fick aldrig se solen, aldrig andas luften utanför och aldrig känna gräset mellan tårna.
I skolan samlas ni i era klassrum, din lärare tar upp en lapp och börjar läsa och prata om det med svag röst som kan brytas när som helst. Ögon som visar att tårar har runnit.
Men sväljer dem i denna stund då han pratar med resten av din klass.
Efteråt då du lämnar och går ut i ditt klassrum, möter du sin barndomsvän och din andra vän och gråter så att de nästan skakar. Du bryter ihop på insidan och tröstar dem.
De hade haft henne som sin lärare och då bli det så mycket svårare och smärtsammare.
”Hur ska man bearbeta detta?” Frågar man sig själv.
Jag själv som nu skrivet detta, gör det genom att prata smått om det och skriva.
En hemsk och tragisk olycka femte mars 2008 vid Allingås.
Fyra liv slocknande, lastbilschauffören överlevde utan några jätteallvarliga skador.
Men ändå så fortsätter världen att snurra och man fortsätter att leva, this is the world.
And its sucks… Men vad kan man göra?
|
|
|
|
