På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Someone special (1

- Nu har jag börjat på en ny novell, fick en kanonidé (hoppas bara att jag kan skriva ut den lika bra som jag har den i huvudet!) när jag var på Öland. Kursiv text är bakåt i tiden. Kommer nog bara vara mest i början som sån text dyker upp, då ni behöver få lite förklaringar om saker om ting. Så, jag hoppas att den här faller i smaken. ^^ Kommentera på!

KAPITEL ETT.
”Ge mej den!” tjöt sexåriga Dinah Oscarsson och sträckte fram handen. Jämngamla Noel Johnsson hånlog och höll Barbiedockan högre upp så att Dinah, som var mycket kortare än Noel, inte kunde nå den. Hon försökte hoppa, men det räckte inte till. ”Noel, ge mej den!”
”Aldrig!” flinade han. Dinahs pappa, Mattias, stormade ut ur huset rakt mot dom. Noel släppte förskräckt dockan på marken. Just som Dinah skulle böja sej ner och plocka upp Barbiedockan lyfte Mattias upp henne.
”Vi ska hem” sa han bestämt och kastade en arg blick på Noel.
”Men min docka!” Mattias lyssnade inte på henne. Marie, hans fru, kom ut ur familjen Johnssons hus. Det var några röda fläckar på hennes vita blus. Blod.
”Mattias!” ropade hon och sprang fram till honom. ”Vänta! Vad var det där nödvändigt för?! Du hade inte behövt slå honom!” Mattias stannade och kollade ilsket på henne.
”Du, du din…” började han och försökte hitta de rätta orden. ”Din hora” fräste han fram tillslut och låste upp bilen. Mattias föste in Dinah i baksätet, och Pål, Noels pappa, kom ut. Han höll en blodig hand för näsan. Mattias vände sej mot de två. ”Jag vill skilja mej” sa han vänd mot Marie, som förfärat slog handen för munnen. ”Och dej” Han vände sej mot Pål. ”Jag vill inte veta av dej. Våga aldrig ringa, eller ens titta på mej! Och angående din son, det är bäst för dej att han håller sej undan” Mattias gick runt bilen och hoppade in i förarsätet och körde iväg. I baksätet satt en förvirrad Dinah, som undrade varför hennes mamma var kvar, varför hennes pappa var så arg, varför Noels pappa blödde och som ville ha tillbaka sin Barbiedocka…

Dinah slöt ögonen, tog ett par djupa andetag och började räkna till tio.
”Hm, fast du kanske är som din mamma? En hora, som sätter på…” hördes Noels röst, och han flinade. Klasskamraterna som stod runt om Dinah och Noel i klassrummet tittade intresserat på. Dinah öppnade ögonen. Där gick gränsen.
”Våga inte säga sådär om min mamma…” väste hon, trots att hon visste att det var sant. Dinah visst att hennes mamma hade legat med Pål för ungefär nio år sedan, trots att hon var gift med hennes pappa Mattias.
”Och vad skulle hända?!” frågade Noel roat. ”Du är en tjej!” Ett par sekunder senare föll han till golvet, med handen på käket där Dinah hade slagit till honom. Det tog en stund innan han förstod vad som hade hänt. Då han fick syn på Dinahs triumferande min hoppade han upp och slog tillbaka. Det började rinna blod ur näsan på Dinah som fläckade ner hennes gröna tröja. Hon gav honom en mörk blick och kastade sej över honom. Noel tog tag i hennes handleder så att hon inte kunde slå till honom. Hon försökte slita sej ur, vilket ledde till att hon ramlade baklänges ner på golvet med Noel över sej. Han gjorde ingen ansats att resa på sej, utan låg lugnt kvar och höll henne i ett fast grepp.
”Be om ursäkt!” sa han. Dinah log roat mot honom.
”Aldrig!” fräste hon och knäade honom mellan benen, vilket fick honom att släppa greppet om hennes handleder. Hon flög upp, och han var inte sen med att göra detsamma. Just då klev deras hemkunskapslärare Kerstin in i klassrummet.
”Nämen vad i…” började hon och kollade förskräckt på Dinah och Noel. Eleverna runt omkring dom började skingras och gick tillbaka till sina platser. Dinah och Noel stod och blängde på varann. ”Ni två går till rektorn omedelbart!” sa hon och gick fram till den lilla telefonen som fanns i alla klassrum. De fanns där för att ifall någon skulle behöva skickas till rektorn så kunde läraren ringa och berätta vad de gällde. Förr hade de alltid skickat med lappar, men på senaste tiden hade de förstått att alla elever inte lämnade fram dom, om de ens gick till rektorn, så då hade de kommit fram till att detta var ett mycket bättre sätt.
Dinah trängde sej irriterat förbi Noel som följde efter henne ut ur klassrummet. De hade hela den långa korridoren framför sej, sedan skulle de svänga in i sjuornas enhet, och ut på skolgården för att sedan komma till huvudbyggnaden där rektorn befann sej.
Dinah skyndade på stegen i långkorridoren, men Noel var inte sen att hänga på. Hon drog irriterat en hand under näsan. Det hade slutat blöda i alla fall. Hon sneglade på Noel, som fortfarande höll sej för käken. Hon log stolt – han hade i alla fall fått ont.
De sa inte ett ord till varann under vägen till rektorn. När de kom dit satte de sej på varsin stol utanför och väntade på att han skulle släppa in dom. Dinah satt med armarna i kors över bröstet och tittade tjurigt ut genomfönstret. Noel satt och tittade ut genom fönstret på andra sidan, och även han satt med armarna i kors. Efter en stund kom rektorn, som hette John, ut och sa åt som att kliva in. Han tittade med avsmak på blodfläckarna som fanns på Dinahs tröja, men hon ignorerade blicken. Istället satte hon sej motvilligt ner på en av de två stolar som hade placerats mitt i rummet, mittemot katedern. Noel slog sej ner bredvid henne och sjönk ner i stolen. Hon la armarna i kors över bröstet igen och försökte se obekymrad ut. Noels ben snuddade vid hennes då han sjönk längre ner i stolen. Hon vände sej om mot honom och gav honom ett argt ögonkast.
”Vad nu då? Tål du inte att sitta bredvid killar?” frågade Noel och himlade med ögonen.
”Jo, alla förutom dej” fräste Dinah som svar.
”Happ happ happ!” sa rektorn och hötte med pekfingret. ”Nu skärper vi till oss! Det är inte första gången ni två är här!” Dinah kollade argt ner i golvet. ”Vad har ni gjort den här gången?”
”Det berättade Kerstin” sa Noel och gäspade och gned handen mot käket. Dinah fnittrade till mot sin vilja.
”Vad är det som är så kul Dinah?” frågade rektorn och satte sej på katedern. Hon tittade upp.
”Inget”
”Något var det” Hon skakade på trotsigt på huvudet och rektorn gav upp. ”Kan ni två aldrig hålla sams?” Noel och Dinah skakade på huvudena samtidigt. Rektorn suckade. ”Varför?!” Varken Dinah eller Noel svarade. Dinah hade ingen lust att dra upp hela historien för deras rektor, och det verkade inte Noel heller ha.
”Ge mej den!”
”Aldrig!”
”Din hora! Jag vill skilja mej!”
Allt var Noels pappas fel…
”Nähä, om ni inte vill berätta för mej så…” Han tog fram två A4-papper och två blyertspennor som han sträckte fram emot dom. Dom tog emot dom. ”Skriv era namn uppe i hörnet, och så skriver ni ett par rader om den andra personen” Dinah kollade upp på honom. ”SNÄLLA ORD” la han till då han såg Dinahs blick. Noel frustade till. ”Vad?”
”Nej nej, ingenting” sa Noel och hånlog mot Dinah.
”Bra. Jag kommer tillbaka om tio minuter” sa rektorn och lämnade dom ensamma. Dinah reste på sej och gick bort till bordet och soffan och slog sej ner där.
Vad fanns det för positiv att skriva om Noel? Tänkte hon, och log åt tanken. Ingenting!
Hon greppade tag i pennan och började skriva.
’Noel är en blåst skitstövel som inte har någon hjärna’
Det fick räcka. Hon kollade upp och mötte Noel blick. Han betraktade henne.
”Vad?!” frågade hon irriterat och lutade sej bakåt i soffan. Han skakade på huvudet.
”Ingenting. Jag försöker bara komma på något som inte är negativt med dej, men det är svårt” Dinah grimaserade åt honom och slappnade av.
Tack vare Noels pappa så hade hon ingen mamma. Mattias och Marie hade skiljt sej, och hon hade flyttat till Paris. Tack så mycket. Ett stort tack. Det fanns inte tillräckligt med ord för att beskriva hur mycket hon hade Noel.

En stund senare kom John igen. Dinah gick och satte sej bredvid Noel. De gav honom sina lappar. John vecklade upp dom, harklade sej och läste högt:
”Detta har då Dinah skrivit om Joel… Noel är en blåst skitstövel som inte har någon hjärna…” Han röst hade sänkts när han varit på ordet ’skitstövel’ och nu tystnade han helt och gav Dinah ett mörkt ögonkast. ”Snälla saker” muttrade han. Dinah ryckte på axlarna.
”Jag kom inte på nåt” ursäktade hon sej.
”Det finns mycket bra saker om Noel” sa rektorn. ”Han är väldigt begåvad inom idrott till exempel…” Noel sträckte på sej och bara råååkade stöta till Dinahs huvud med armbågen.
”Aj, va fan!” fräste hon och slog till honom på armen.
”Nu lugnar vi ner oss! Och så Noels lapp…” Han vecklade upp Noels lapp. ”Det finns inget positivt med Dinah” läste han. Rektorn tittade upp och gav Noel en lika mörk blick som han gett Dinah.
”Det är sant” försäkrade Noel.
”Jag ger upp! Gå! Försvinn ut min åsyn!” utbrast rektorn och vände ryggen till dom. Båda två flög upp och gick ut från rektorns rum och började gå tillbaka mot hemkunskapssalen, även denna gång under tystnad.

När de senare hade svenska hade Dinah tvättat bort blodfläckarna, och satt nu och diskuterade slagsmålet med sina bästa vänner, Melina och Emilia.
”Jag förstår inte hur du kan va ovän med honom, han ser ju faktiskt bra ut…” sa Melina och nickade mot Noel. Dinah vände sej om och kollade på honom med höjt ögonbryn. Han såg ut som vem som helst med sitt bruna ostyriga hår, mörkt bruna ögon, den ljusblå pikétröjan och den lätt solbrända hyn. Efter att ha gått i samma klass som honom sen sexårsgrupp såg han som sagt ut som vem som helst. Fast kanske var det det att de hade varit ovänner i lite drygt nio år som också spelade någon liten roll i det hela? Dinah skakade på huvudet.
”Erik är bra mycket snyggare” sa hon. Melina och Emilia nickade instämmande.
”Jo, det är klart!” Kompisens pojkvän var alltid snyggare, så var det.
De hade bara varit tillsammans i lite drygt två veckor, Dinah och Erik, men det var strunt samma. Han gick första året på gymnasiet, hon hade precis börjat nian. Svenskaläraren Gerd kom in i klassrummet. Dinah hörde ett skrapande ljud bakom sej. Hon vände sej om och såg att Noel just hade hoppat ner från bänken han suttit på och var på väg bort mot sin egen bänk som var bakom hennes. Hon suckade och vände uppmärksamheten framåt.
”Som ni alla vet så ska vi övernatta vid ängen i Farvskogen, eller, Mördarskogen, som ni kallar det, imorgon…” I stort sett hela klassen suckade. ”Vi ses här i skolan vid åtta. Ni får lasta på er packning på en släpkärra som…” Dinah slutade lyssna. Hon stoppade in ena luren i örat och drog diskret upp mobilen ur fickan och tryckte på play. Mat Devines röst strömmade ut ur luren.
”I want a girl with lips like morphine, knock me out every time they touch me. I wanna feel a kiss just crush me, and break me down…”
Då Gerd vände ryggen till klassen hamnade en lapp på Dinahs bänk. Hon vände sej om, i tron om att det var Melina eller Emilia som hade skickat lappen, men mötte Noels blick och förstod med en gång att det var han. Irriterad och förvånad vände hon sej och öppnade lappen och läste de tre orden som stod på lappen.
’Du får igen’
Hon skakade roat på huvudet och klottrade ner ett ’Lycka till – det lär behövas’ och la ner lappen på hans bänk. Dinah vände uppmärksamheten mot den svarta tavlan där Gerd stod och klottrade ner en massa saker man skulle ha med sej, men när Noel började skratta högt bakom Dinah så var hon tvungen att kolla på honom. Gerd tystnade.
”Vad är det som är så roligt Noel?” frågade hon skarpt. Noel tystnade.
”Ingenting” svarade han och kollade på Dinah. ”Ingenting alls…”
”Dåså” sa Gerd. ”Var var jag nu… Just det, glöm inte att ta med er kudde och sovsäck, och bra kläder, för vi…” Dinah återgick till att lyssna på musik och brydde sej inte om Noels blickar som brände i nacken på henne.

När skoldagen var slut gick hon bort till gymnasiet, som låg ungefär fem minuters promenad från hennes skola. Hon skulle möta Erik, och så skulle de gå ner till stan tillsammans, för han skulle köpa ett par nya fotbollsskor.
När hon kom fram hade han inte slutat ännu. Lugnt satte hon sej ner på en av bänkarna utanför skolan och njöt av septembersolen. Bara två terminer till, sen skulle hon slippa Noel för alltid…
De två hade bråkat konstant sen sjuan. I låg och mellanstadiet hade det mest bara varit ord och blickar, men i sjuan, då han hade sagt att det var HENNES mamma och hade förfört HONOMS pappa, mot Påls vilja, hade hon blivit vansinnig och slagit till honom, och så hade det bara fortsatt.
Dörren bakom henne slogs upp, och elever började strömma ut. Tillslut fick hon syn på en blond lång kille som var på väg mot henne. Erik. Dinah klistrade på ett leende på läpparna och gick honom till mötes.
”Hej älskling” sa han och omfamnade henne och gav henne en mjuk kyss på munnen. Hon besvarade kyssen och omfamnade honom. När kyssen var slut la han armen om hennes axlar. ”Ska vi gå då?” Hon nickade lätt, och så började de gå ner mot stan.

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9)

gbg_95 - 28 jul 12 - 19:01

Oh va länge sedan det var jag läste denna, hehe ska läsa om den nu!

BlackDream - 14 nov 08 - 17:06- Betyg: