Brev till dig som var, del 4 |
Tänk Alexandra, vi andades samma luft ett tag. Samma sunkiga gamla luft som bara vi kunde andas in. Inte den där fräscha vackra sorgefria utan den smutsiga och stinkande luften som bara vi två kunde andas.
Den som förgiftade vårat inre mer och mer för varje dag och vi bara satt där i varsitt hörn i soffan eller vid köksbordet med varsin skål med popcorn framför oss.
Du visste lika väl som jag att de där popcornen inte skulle behållas efteråt utan sakta men säkert spolas ner i toaletten.
Jag minns hur du skrek, skrek av skräck och det ekade igenom hela korridoren. Du berättade att du hade sett saker, sett saker om kom hoppande emot dig i mörkret inne på badrummet.
Men det var bra att du skrek för annars skulle du ha blivit sönderskuren av din vassa kniv. Jag blev rädd, jag ville inte höra dig skrika så jag ville inte behöva den smärta du skrek ut över hela avdelningen för jag orkade inte ta kampen med dig just då.
Istället gick jag in på toaletten och skar mig, men det såg de aldrig.
|
|
|
|
