Scream 21 |
(HAHA!! Ja skriver mer på Scream nu, för så duktig är jag :D Nu kommer förklaringen my dears, även om ja vill skriva en annan sak här också *suck*
Aja, de kmr sen :P
KOMMENTERA SUCKASSES!!! :D)
(Bill)
Han vaknade av de höga röster som nådde honom, som från väldigt långt bort. Oförmögen att slå upp ögonen lät han istället öronen lyssna.
”Jag vet inte vem du är, men bevisligen är du inte bra för honom!” skrek Indira. När han inte hörde något svar öppnade Bill långsamt ögonen och såg på den man, kille, han hade älskat. Älskade… Om det som kändes inuti honom just nu betydde att han älskade honom. Bill såg tårarna som rann nerför hans kinder, hans sorgsna blick, kroppen som blivit så otroligt mycket smalare.
Det var som i en dröm, det kunde inte vara sant, det var för underbart och för jobbigt för att vara sant. Och om det var sant, vad gjorde han här? Han ville ropa på honom, se hans ögon ordentligt, berätta allting, fråga…
”Du har rätt…” svarade Andreas lågt, fällde ner blicken. Bill lade helt plötsligt märke till hur hans hår växt, det hade gått från kort till att ligga över axlarna.
”Tydligen så klarar han sig bättre utan mig. Försök få honom att glömma att jag var här. Snälla? Ljug för honom, vad du vill. Men om du älskar honom som jag gör, så kan du väl försöka?” fortsatte han, med lugn röst. Med långsamma steg började han gå bortåt, nästan så att man kunde se i hans steg att han egentligen skulle vilja springa tillbaka och lyfta upp Bill från marken, bära honom med sig… Och där avbröts Bills fantasi av en insikt. En insikt som, när han kommit på det, var så fruktansvärt uppenbar.
”Vänta,” ropade han med den lilla kraft som hans röst lyckades uppbåda. Men stegen slutade, den skakande ryggen stelnade, och den bortvända människan vände sig framåt.
”B… bill?” viskade Andreas lågt, som om det inte var sant förrän nu. Som om den avsvimmade människa som legat där inte varit Bill på riktigt. Bill nickade långsamt och hävde sig mödosamt upp sittandes.
Andreas gick närmare, tills han stod precis framför. Ett leende sken genom de gamla tårarna, ett förälskat leende. Försiktigt, men på något sätt utan tvekan, som om han var säker på att Bill skulle ta den för att kunna komma upp. Men Bill skakade på huvudet, lät tårarna rinna fritt medan han såg på Andreas förvånade ansikte och började prata.
”Nej. Inte förrän du har förklarat. Dem… dem…” Han avbröt sig, kvävde den besinningslösa gråten som höll på att dyka upp, och fortsatte.
”Sa att du var… död. Självmord. Jag vet att du inte är en dröm. Jag vet inte hur, men jag vet det. Men nu… Nu dyker du upp igen. Mer än ett halvår efter. Varför? Vad är det som har hänt?”
Andreas fällde ner blicken, på det sätt som gjorde att Bill tydligt kunde läsa i hans ansikte att det var en lång historia som väntade. Försiktigt drog han tillbaka handen, och satte sig klumpigt ner framför Bill. Intensivt studerandes sina händer började han prata.
”Minns du… Den dagen. Tom var sjuk, du hade inte velat träffa mig. Men när jag kom dit och inte fick träffa honom så gick jag till dig istället. Du blev sur. Men det var något i dina ögon. Något… Som gjorde att jag vågade. Vågade berätta vad jag kände för dig. Jag har inte ångrat det en sekund Bill. För jag älskar dig, har gjort det så länge nu.” Bill nickade långsamt även om han visste att Andreas inte kunde se det, självklart mindes han det. Han hade varit rädd för att träffa Andreas, för han ville inte att hans känslor skulle avslöjas. Genom sina egna tårar kunde han se hur det även kom nya tårar ur Andreas ögon, rinnande längs hans kinder, droppandes ner på hans händer.
”Men… Du vet Bill. Älskade, älskade Bill. Du har hela tiden vetat om att du inte kunde göra mig lycklig. Inte alltid. Och jag visste, visste att jag gjorde dig orolig… Det gjorde så ont, Bill. Att se att du blev lidande för att jag mådde dåligt. Det var inte rätt! Det var därför…” Han tog en paus och såg ner, som om han inte klarade av att se Bill i ögonen längre.
”Jag ville aldrig Bill. Tro inte det. Men… Gud, jag vill inte säga det här till dig egentligen. Han, Tom, han övertalade mig. Att iscensätta min egen död…” Han tystnade, vilket gav fritt spelrum åt den tryckande tystnaden som fyllde luften runt om dem.
”Bill…” sade Andreas sedan lågt, med vad som skulle kunnas kalla ett bedjande tonfall.
”Tom, jag själv också, gjorde det för dig. Vi visste båda att du var tillräckligt stark för att klara det. Och… Nej, ärligt talat, jag ska vara ärlig mot dig Bill, det tänker jag alltid vara nu, så förstår jag inte nu varför jag gjorde det. Hur jag kunde lämna dig på det viset.”
”Förlåt mig, Bill, förlåt…” viskade han efter en kort stund och mötte Bills blick. Reflexmässigt vek han undan den. Oförmögen att se den han älskat, som han inte visste om han älskade, i ögonen efter sveket.
”Varför…” viskade Bill tillbaka, lika mycket till sig själv som till Andreas.
”Varför kommer du nu, när jag kommit över dig, efter så lång tid. Varför river du upp allting igen?”
Tystnaden lade sig över dem igen, som ett tungt täcke, under vilket det knappt gick att andas.
”SVARA MIG DÅ!!” skrek Bill upprivet. Utan att ha någon aning om var vreden eller kraften kom ifrån. Kroppen kändes urlakad, som om han inte hade kraft att ens hålla benen rakt framför sig. De ville bara sjunka neråt och neråt och helst av allt inte existera mer. Om benen inte existerade skulle de inte kunna värka av trötthet såsom de gjorde.
Han såg upp, mötte Andreas blick. Kände hur ögonen nästan sköt smärta in i honom.
”För att jag fortfarande älskar dig…”
(whatever, bara kommentera…)
|
|
|
|
