Flickan Amanda, del 12 |
Att le när leenden inte existerar och sorg inte går att beskriva.
Jag blev utskriven till mellanvården efter att jag hade fyllt 18. Jag fick vara kvar på avdelningen två månader efter min 18-årsdag . Det var överlappningstid och ja det fungerande helt okej om jag inte hade varit så negativt inställd fån börja.
Jag kände mig utkastad och övergiven av de som hade hjälp mig i flera månader att överleva.
"Visst mår du bra nu Amanda?"
"Ja"
Att ljuga och säga att allt är bra att sorgen ej längre finns i hjärtat utan det skaver, skaver hål på huden och lungorna som sakta förstör av askan i luften. Att orka skratta även fast orken är slut är det måste, och rakbladet som ligger min fick hela tiden, som en säkerhet så att man hela tiden kan ta ut sin ångest och det blir för mycket.
"Andas i fyrkant Amanda"
"Men den där jävla fyrkanten ger mig bara mer ångest"
Bortstött från barnen, den oskuldsfulla leken och nu tillvuxenvärlden. Där tar man hand om sina problem själv och det finns ingen som hjälper dig på traven.
Lekarna man lekte som barn blir plötsligt verklighet och man sitter där och vet inte hur man hamnade i det här situationen över huvudtaget.
|
|
|
|
