Smalare än pinnsmal - 10 |
Esther försökte att snabbt gömma sig bakom Miranda men det var försent. Han hade redan sett henne.
”Esther?” Charlie kisade mot Esther och slog sedan upp i ett strålande leende. ”Jag visste väl att du skulle komma hit idag. Jag kände det på mig.”
Esther suckade och kom fram från sitt gömställe. Miranda tittade på henne med en blick som frågade: ”borde jag veta vem det där är?” men Esther undvek den.
Charlie lufsade fram till Esther och Miranda. När han gjorde en ansats till att krama henne så puttade hon bara bort honom. Charlie såg förvånat på henne och Esther svarade med en sur blick. Dem förblev tysta.
Esther tittade först ner i golvet. Hon bet sig i läppen och försökte få bort tårarna. Varför hade hon gått med på att gå till Café Moonlight? Hon ville inte alls träffa Charlie. Hon puttade bort lite smulor som låg på golvet med ena foten. Sen lyfte hon på huvudet så att Charlie kunde se tårarna som tog plats i hennes ögon.
”Varför försvann du?”
Nu var det Charlies tur att titta ner i golvet. Esther struntade i det och fortsatte:
”Varför Charlie? Varför lämnade du mig sådär?”
Miranda viskade i Esthers öra att det kanske inte var rätt tillfälle eller rätt plats att ta upp det, men Esther skakade bort hennes ord.
Charlie tittade långsamt upp igen.
”Mamma fick ett jobb och...”
”Och du sa det inte till mig?!” skrek Esther och människorna på caféet tittade underligt på henne.
All ilska for upp i Esthers huvud och ut genom hennes mun. Ilska och hat. Över Psykologen Ingrid, hennes pappa som trodde hon hade anorexia, korkade Erik, dumma Filippa, Tyra, sjukhuset, doktorn, skolan, att Charlie flyttade. All ilska och hat for ur Esthers mun och landade tungt på Charlie.”Du berättade inte att du skulle flytta för mig, din bästa vän!?”
”Jag vet, East. Jag borde ha sagt något, men..” Charlie slutade meningen mitt i.
”Vadå men?!” Esther var ursinnig.
Tårarna rann på henne, men hon visste inte om det var av sorg eller av ilska.
”East. Jag bor inte så långt bort. Vi kan fortfarande träffas. Snälla East. Kan vi inte, reda ut det här?” försökte Charlie samtidigt som hans ögon tårades.
”Reda ut? Reda ut?! Förstår du inte hur det kändes när du övergav mig? Jag hade bara dig, och du lämnade mig som gårdagens sopor! Förstår du hur det kändes att du inte berättade för mig?! Jag fick höra det av Filippa! Filippa, Charlie!”
Charlie visste inte vad han skulle göra. Han förstod att Esther inte skulle kunna lugnas ned, inte av honom i alla fall. Han var maktlös.
”Vi kanske ska snacka någon annan gång..?” frågade han hoppfullt.
”Du hade din chans, Charlie.” Miranda började dra bort Esther mot dörren. ”Men vet du vad? Du sumpade det!” skrek Esther innan hon och Miranda försvann ut genom dörren.
Människorna på caféet tittade storögt på Charlie, som stod kvar där – tårögd.
Kära Dagbok 27/6 – 07 Onsdag natt
Igår träffade jag och Miranda Charlie på Café Moonlight. Jag fattar inte vad det var jag tänkte när jag sa att det var okej att vi gick dit. Självklart så var han ju där, och han visste att jag skulle komma dit. Vi har ju för fan känt varandra i flera år, så han vet väl hur jag tänker. Fast han var visst dum nog att tro att jag inte skulle vara skitarg över att han har flyttat. Jag kollade upp på nätet, han bor inte så långt bort. Men tillräckligt långt bort för att gå i en annan skola och inte åka hit så ofta. Men han hade tydligen stämt träff med en tjej här, så då åkte han hit. För en tjej, som han bergis inte känner lika bra som han känner mig. Men ändå så åkte han hit för henne, och inte för mig, han tänkte inte åka förbi mig och bara berätta att han hade flyttat. Nejdå, sån är inte Charlie, han struntar i sin bästa vän.
Jag hatar honom.
Miranda kom inte idag och hon försvann rätt så tidigt igår. Hon förstod väl att jag inte ville prata med henne, jag har faktiskt inte någon lust att prata med någon just nu. Charlie har ringt flera gånger, men jag tänker inte svara. Snart så tappar han väl lusten.
Nu måste jag nog sova, eller i alla fall försöka sova. Godnatt.
Esther slängde in boken under sängen och gick fram till sitt fönster. Hon tänkte inte försöka sova..än. Esther hade tänkt titta efter stjärnor, men det var ju en ljus juninatt, så några stjärnor såg hon inte. Hon suckade men satte sig ändå på fönsterbrädan för att vänta på mörkret som inte skulle komma en sommarnatt som denna.
Hennes fönsterbräda var mycket bredare än dem normala, så det gick bra att sitta på den. Esther lutade huvudet mot fönstret och tittade upp i himlen.
Även fast hon själv inte ville medge det, så saknade hon faktiskt Charlie. Hon saknade hans förmåga att alltid se igenom henne, alltid förstå hur hon kände (fast det gjorde han ju tydligen inte längre, eftersom han inte förstod hur hon kände sig nu).
Hon saknade hans härliga, tröstande kramar. Hans sätt att blinka med sitt vänstra öga, hans leende, hans röst.
Esther vaknade av fågelkvitter dagen därpå. Hon skakade på huvudet, för att vakna till ordentligt och märkte att hon fortfarande satt på fönsterbrädan. Hon måste ha somnat där. Esther hoppade ner från fönsterbrädan och bytte snabbt om till andra kläder. Hon kände hur det vattnades i munnen och bestämde sig för att gå ner för att hämta lite vatten med is.
Esther gick ner för trappan och skulle precis svänga in till köket då hon hörde hennes pappas röst.
”Ja, jag förstår. Ja, jag ska tala med henne om det, men jag vet ju inte riktigt..ja okej då, jag förstår. Men är det verkligen nödvändigt?” han blev tyst en stund. ”Jaså, ni tänker så. Men då kan vi väl vänta och se? Bra, okej. Vi hörs. Tack så mycket för ditt samtal.”
Esther gick in i köket och såg sin pappa sitta vid köksbordet med en telefon i handen. Han suckade.
”Vem var det?” frågade Esther misstänktsamt.
Esthers pappa tittade upp och blev förvånad av att Esther stod där, men brast sedan ut i ett leende.
”Det var ingen speciell. Vill du ha frukost?”
Esther kände hur det vattnades i munnen på henne igen, men sa ändå nej. Hon skulle bara ha ett glas med vatten och is. Hon hade inte druckit på länge nu och var verkligen törstig.
”Säkert? Men jag kan laga pannkakor till dig om du vill?” frågade hennes pappa och blockerade kylskåpet och frysen.
”Nej tack, pappa. Men jag vill ha is. Is och vatten..” hon försökte sträcka sig förbi honom, men kunde inte.
Hennes pappa tänkte stå där och blockera ända till hon sa att hon ville ha mat. Esther hade ont i huvudet och ville verkligen ha något att dricka. Hon kände hur rummet svajade till men försökte stå rakt.
”Vad är det, Esther? Mår du inte bra?” plötsligt blev Esthers pappas röst orolig.
Esther hörde den som på avstånd och allt blev suddigt.
”Pappa..vatten...is.” hon försökte skrika, men det blev mest ett hest mummel.
Hennes pappa kunde inte urskilja vad hon sa och plötsligt skrek han till då Esther ramlade till golvet. Det sista Esther hörde innan allt blev svart var:
”Min dotter ligger medvetslös på golvet! Ambulans! Ja, och snälla skynda er!”
Esthers pappa väckte snabbt Erik som fick följa med i ambulansen i bara pyjamas. Erik förstod inte riktigt vad det var som hände, men när han fick se Esthers likbleka ansikte som låg där i ambulansen så kände han en stor klump i magen.
Han hoppade snabbt in och satte sig bredvid Esther för att hålla hennes kalla hand. På andra sidan om Esther så satt hennes pappa och han höll i hennes andra hand. Han var nästan lika blek som Esther.
Erik förstod inte allvaret, Esther hade ju svimmat förut. Han skulle precis viska frågan till sin pappa då föraren i ambulansen ropade:
”Säkerhetsbälten på!”
Erik, hans pappa och dem andra människorna i ambulansen satte på sig säkerhetsbälten och ambulansen sköt iväg i oerhört snabb fart. Erik ville be föraren att sakta ner lite, men han visste att föraren inte skulle det även om han frågade.
Esther reste sig upp i sängen och såg genast var hon var. Hon gav ifrån sig ett surt ljud och dunsade ner i sängen igen. Det satt en okänd person i rummet, som genast reste sig och försvann ut genom rummet och Esther kunde höra hur personen berättade för någon utanför att hon hade vaknat.
Esther suckade högt och gömde sig under täcket när hennes pappa stormade in.
”Åh, förlåt, gumman! Vilken usel pappa jag är! Du kan inte förstå hur orolig jag har varit!”
Esther grymtade till när hennes pappa drog bort täcket från ansiktet. Han hade mörka ringar under ögonen och Esther förstod att han hade varit vaken varje sekund av tiden då hon varit avsvimmad.
”Hur länge har jag legat här?” viskade hon försiktigt fram.
”18 timmar och..” han tittade på sin klocka . ”15 minuter.”
Esther blev chockad och visste inte vad hon skulle svara på det. Men som tur var så började Esthers pappa prata igen.
”Erik är hos farmor. De båda kommer och hälsar på någon gång runt två idag.”
”Vadå 'hälsar på'? Ska jag vara här länge?!” Esther fasade för vad hennes pappa skulle svara.
”Nejdå.” sa hennes pappa och Esther andades ut. ”Du ska bli överflyttad till ett annat ställe.”
Dagen därpå
Esther kände stort hat till sin pappa. Och till doktorn.
Hon ville inte alls till ett annat hus. Hon ville inte behöva packa sina grejer, för att sedan flytta in i ett hemskt litet vitt rum med galler för fönstret. Hon ville inte flytta in i det där hemska fängelset för att få ”behandling”. Hon ville vara hemma och fortsätta sin träning. Hon hade redan räknat ut att det antagligen inte skulle finnas några träningsmaskiner på det där stället.
Esther satt i bilen på väg till hemmet för dem som har problem. Esther hade inte problem. Förutom att hon var så fet.
Hon tittade ut genom bilfönstret och såg en massa hus svischa förbi. Hemmet låg en halvtimmes bilfärd från huset där hon bodde.
Även fast hennes pappa tjatade på om att hon skulle få komma hem på helgerna så ville inte Esther dit. Esther ville vara hemma hela tiden.
Hejsan hoppsan!
Jag tycker att det gick lite för snabbt fram nu. Vad tycker ni?
Annars så blev jag väldigt nöjd med det här kapitlet och jag
håller redan på att skriva på nästa! ;D
Kramar //Kitty
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Tiggarflikkan - 6 mar 09 - 15:47 | Gillar verkligen den här novellen. Det enda konstruktiva jag kan komma på, är att du kanske ska skriva ner lite mer ''vardagliga'' känslor iblnad. T.ex, så när hon klev ner från fönsterbrädan (eller det var kanske i den förra delen? Jag var så ivrig at fortsätta X'D) kunde du skriva at hon kände sig öm eller något.
Annars hur bra som helst! | | osynlig_flikka - 5 sep 08 - 15:11 | jo det gick lite snabbt!
men det var ändå lika underbart bra skrivet ändå! | sandruskapuska - 26 aug 08 - 01:05- Betyg:  | | Skitbra!!! | | r_osa - 14 aug 08 - 11:14 | jag håller på att läsa ikapp det jag missat då jag varit borta.
du förgyller min dag med dina ord!
=) | | Dj_snuffe - 11 aug 08 - 08:24 | GAAAAH <3 om man bara skrev lika underbart ochg känslosamt som du! ;D
kram | | manx_ - 10 aug 08 - 21:02- Betyg: | | Jätte bra !!!! :) | | _NotAnAngel_ - 5 aug 08 - 15:10 | Jag är ändå helt tårögd från snacket med Charlie:'(
Fortsätt<3((((: | | sorgen - 1 aug 08 - 21:28 | | Bra! | | gelikaa - 31 jul 08 - 13:20- Betyg: | | jag måste bara få säga att jag älskar den här novellen... Den går rakt in i hjärtat på mig. | | spektakel - 30 jul 08 - 19:15- Betyg: | | mer, mejla när nästa del kommer | | dinmamma - 29 jul 08 - 22:51 | | Jg tycker den blev jättebra (: | | lakrisfian - 28 jul 08 - 21:14 | | jääätte bra :), | | anack - 28 jul 08 - 19:19- Betyg: | Äntligen är Charly tillbaka o/
Men vem är den där tjejen han träffar??? | | babe_love_you - 27 jul 08 - 17:26- Betyg: | | jättebra, som vanligt! Vill ha mer nu! | | Min_flicka - 27 jul 08 - 12:58- Betyg: | | mera!<3 | | Ettrosamoln - 27 jul 08 - 12:53 | | Superbra, du är duktig!! Kunde inte sluta läsa. | | lona_skriva400 - 27 jul 08 - 09:50- Betyg: | jättebra, urch, att hon inte förstår att hon har anorexia.
jättebra kapitel! kram |
|
|
|
