Omnia Vincir Amor 3 |
KAPITEL TRE
It’s called falling in love
När Jean nästa morgon kom ner till frukosten tillsammans med Lily kändes det som om de hade känt varandra i evigheter. De hade hunnit slå sig ner vid Gryffindorbordet i stora salen och börjat äta på varsin skinkmacka när James, Sirius, Peter och Remus kom och slog sig ner bredvid dem. Sirius satte sig på den lediga platsen bredvid Jean, lite närmare än han egentligen behövde, och började fråga henne något då han blev avbruten av ljudet av hundratals ugglor som kom inflygandes, alla bärandes på varsitt stort, vitt kuvert.
”Åh, det måste vara våra scheman, vi har ju inte fått dem än.” Sirius sträckte upp handen och tog emot sitt kuvert men fick det istället i huvudet vilket fick Jean att börja skratta. Hon tog det och gav det till honom precis lagom för att missa sitt eget och istället få det i huvudet. De skrattade båda två när de tillsammans med de andra öppnade kuverten och drog upp sina scheman.
Jean skulle läsa samma ämnen som Lily, förutom astrologi. Det ämnet skulle dock bara ett fåtal elever läsa, hade hennes bror Dave berättat för henne. Professor Sinistra hade som tradition att bara ta emot en liten grupp med femteårselever i sitt ämne, och för att kvalificera sig till den kursen var man tvungen att ha minst U i betyg, och dessutom skriva en ansökan om att få vara med till professorn där man motiverade varför man ville delta. För Jean hade det varit självklart att söka eftersom det var hennes absoluta favoritämne, hon var fascinerad av himlen, stjärnorna och alla planeter.
OoOooOoooOooOoO
De gick i samlad trupp till sin första lektion, trolldryckslära som de skulle ha i slottets gamla fängelsehålor. På vägen dit gick Jean och Lily tillsammans en bit efter pojkarna och pratade om vilka lektioner de skulle ha tillsammans när de plötsligt höll på att gå in i pojkarna som plötsligt stannat.
”Nämen har man sett, snorgärsen trillade visst på näsan...”
Jean tittade över axeln på James som pratade och fick syn på den bleke, svarthårige pojke som hon mött på tåget och som sett på henne i stora salen igår kväll. Först trodde hon att det bara var en olycka, och att James kommentar bara varit en tillfällighet. Men sedan fick hon syn på de andra pojkarna som stod och skrattade, och Sirius som höll sin trollstav höjd, precis som om han precis kastat en besvärjelse över någon…
Hon tittade frågande på Lily, vars ögon hade mörknat. Hon såg verkligen inte ut att gilla det hon såg, men gjorde heller ingen ansats till att hejda dem. Jean antog att det hade med James att göra. Istället klev hon själv fram och ropade expelliarmus! Samtidigt som hon pekade på Sirius med trollstaven.
Trollstaven slets ur hans hand, flög i en båge mot henne och hon fångade den i luften. Sirius såg chockad på henne, verkade inte kunna förstå vad som nyss hänt. Han öppnade och stängde munnen några gånger, men inte ett ord kom ut. ”Lägg ner.” sa Jean bara, och sedan kastade hon tillbaka trollstaven till honom.
Sirius fångade upp staven och vände sig sedan om, tecknade till James att följa med honom och så försvann de, tillsammans med Remus och Peter bort i korridoren. Efter någon sekunds tvekan följde också Lily efter dem, men Jean såg Lily peka åt höger för att visa åt vilket håll trolldryckssalen låg innan också hon försvann bakom hörnet.
Den svarthåriga pojken hade börjat plocka upp sina böcker som låg utspridda på golvet i korridoren och hon böjde sig ner för att hjälpa honom. Egentligen visste hon inte varför hon hade hindrat Sirius, för även om det han gjort var fel visste hon ju inte något om den andre pojken, förutom att han var väldigt bra på att smälla upp dörrar i ansiktet på folk... Kanske hade han gjort Sirius något som hon inte visste om... Men det hade varit något med tonen i James röst, och hur Lilys blick förändrats som gjort att hon handlat som hon gjorde.
”Här”, hon gav pojken några böcker och en fjäderpenna som han tog emot och snabbt lade ner i väskan, men han sa inget. Så började han gå, åt samma håll som de andra tidigare försvunnit och då han märkte att hon följde efter sa han tyst ”Jag hade klarat mig bra, du skulle inte ha gjort något.” Rösten var kall, och hon kände sig lite stött. Trots allt hade hon hjälpt honom trots att de som fått honom att falla hade varit hennes vänner. Lite glad kunde han väl vara?
”Hm… så du skulle ha kastat en sectumsemprabesvärjelse över honom, och sedan stuckit? Jag tror inte det hade funkat hördu... ”
”Känner du till den…? Det är inte precis den sortens besvärjelser de lär ut här…” han hade ryckt till lite när hon nämnt besvärjelsen, som hon visste var en form ond magi och det var just därför hon hade gjort det. Hon hade fått intrycket av att det var något som tilltalade honom.
”Jag vet, men jag gick som sagt på Dumstrang i fem år, och det man lärt sig under den tiden försvinner ju inte i första taget…”
Han nickade, lite fundersamt.. ”Då borde du väl gå i Slytherin?”
”Njaa, sorteringshatten funderade på det men den valde Gryffindor istället…”
Nu hade de kommit fram till en stor, bastant trä dörr som stod på glänt, och Snape gled in genom den så snabbt att hon knappt han reagera. Så drog hon upp dörren ytterligare och såg in i ett stort rum fyllt mer rader av bänkar som stod två och två bredvid varandra och ovanpå varje bänkpar stod en mellanstor kittel. Hon lät blicken glida runt och såg en man stå längst framme vid den svarta tavlan och peka på den med trollstaven så att ord blev synliga. Så fick han syn på henne och sa, ”Ah.. miss Rowes, förmodar jag? Du är försenad unga dam så det blir fem poängs avdrag för ditt elevhem.. Gryffindor var det va? Nåväl, du kan sätta dig med den unga mannen där borta, han sitter visst själv och vi ska arbeta i par idag och framöver… Seså, skynda på!” Jean hade följt hans hand med blicken och märkte att han pekat på Snape. När hon satte sig ner bredvid honom log hon, men fick ingetting utom en kylig blick i återgäld.
Mannen framme vid tavlan fortsatte, ”Den här terminen ska vi arbeta i grupper, precis som jag nyss nämnde. Tillsamman med er labbpartner ska ni välja ett elixir ur eran lärobok och sedan framställa det på bästa möjliga sätt. Jag rekommenderar er att välja något från sidan 98 och framåt, för dessa elixir tar längre tid att framställa och ger därför högre betyg. Dessutom ska ni tillsammans skriva en uppsats om elixirets verkningar, framställning och allmänna saker man bör känna till och som ni tycker verkar vara viktiga. Vi kommer att använda en av våra två lektioner per vecka till detta arbete, och jag beräknar att ni ska vara färdiga med erat arbete lagom till jullovets början, så välj noga vad det ska handla om så att hela tiden utnyttjas. . En stor del av
era betyg kommer att baseras på det här arbetet. Självklart kan ni välja ett elixir från någon annan bok men i sådana fall är det bra om ni först rådfrågar mig så att elixiret är passande… Och, javisstja! Jag heter Peter Roskov och är eran nya trolldryckslärare, men ni ska tydligen kalla mig Professor Roskov, vad jag har förstått. Ursäkta att jag glömde bort presentationen, men sådant kan ju hända den bäste, eller hur..? ” Det sista sa han med ett skratt och slog ut med händerna. ”Seså – vad väntar ni på? Slå upp era böcker och välj ett elixir!”
”Sorry, men det verkar som om du inte blir av med mig i första taget,” sa hon med ett leende när de tog fram sina böcker och började bläddra i dem. ”Vad tycker du om läraren då? Lite vimsig, men ämnet blir kanske roligare då.. Det är inte precis mitt favoritämne, men jag klarar mig.. Hur är det med dig då?”
”Eh.. va?” Snape såg lite förvirrat på henne, uppenbarligen lite överraskad av hennes monolog.
”Är du bra på det här?”
”Trolldryckskonst? Litegrann...”
Jean log mot honom, och det blev bredare när hon såg ett litet leende träda fram på Snapes läppar.
”Dåså! Vad ska vi göra då tycker du?” Sa hon och började titta igenom boken.
Resten av lektionen flöt på, och Roskov lät dem sluta tidigare, dock med läxan att välja ett elixir och tillsammans skriva en sammanfattning om det tills samma lektion nästa vecka.
När de slutade försvann Snape snabbt ut genom dörren och hon förenades med Lily och de andra på vägen till stora salen för att äta lunch. Sirius hamnade bredvid henne när de gick och efter några minuters tystnad, när de hamnat rätt så långt efter de andra frågade han, ”Så du har blivit bundis med Snape nu då eller?”
”Eh… va?”
”Ja, först gör du sådär i korridoren och sen sitter du bredvid honom på lektionen. Inte var han väl så rolig att du hade behövt skratta riktigt sådär mycket, och ni hade ju två böcker?!”
Hon stannade tvärt och stirrade på honom ”Ursäkta?”
Sirius mumlade något ohörbart som svar.
”Vad är det här? Den stora flickjägaren och hjärtekrossaren Sirius Black – avundsjuk!? ” Hennes röst dröp av sarkasm.
”Avundsjuk? Va… Nej… jag bara…”
”Vem tror du egentligen att du är? Tror du att jag låter dig bestämma över mitt liv bara för att jag känt dig i en dag? Åh, jag tror jag vet hur du tänker. – Jag är Sirius Black, alla flickor fullkomligt dyrkar mig så hon har säkert fallit för min charm. Jag kan göra som jag vill, hon märker säkert ingenting, är så förtrollad av hela min uppenbarelse!” Hon var nu riktigt förbannad och i gestikulerade vilt med händerna. Han såg chokad och faktiskt lite sårad ut
”Så du menar alltså att alla gånger vi igår och idag skrattat tillsammans, de var bara en del av min stora plan av att få omkull dig? Att de gånger vi pratat har det bara varit för att jag ville få mig ett litet hångel i en städskrubb?
”Sirius, jag…” började hon men avbröts av honom, nu hade han kommit igång ordentligt.
”Är det så du ser mig? En egoistisk Casanova som alltid får sin vilja igenom? Att de gånger vi skrattat tillsammans igår och idag gjorde jag det bara för att jag visste du förr eller senare skulle falla för mig? Att du inte betydde ett dugg, utan bara var ett tillfälligt tidsfördriv i väntan på nästa?”
Hon tog ett steg närmare honom, för att förstärka orden, ”Kanske det! ” och sedan vände hon tvärt på klacken och gick med arga steg bortåt i korridoren, åt samma håll som Lily och de andra försvunnit under början av deras gräl. Jean vände sig inte om, men hörde springande steg bakom sig. Sirius tog tag om hennes arm, fick henne att stanna och vände henne sedan mot honom.
”Släpp mig din…” började hon, men precis då råkade hon titta in i hans ögon och han böjde sig ner och kysste henne. Hon stelnade till, men kunde inte undgå hur känslan av fjärilar i magen spred sig ut i armarna, fingrarna, benen.. Hela hennes kropp reagerade på kyssen och hon hade precis börjat besvara den när hon märkte att någon iakttog dem.
Det var Katie. Hennes ansikte var förvridet i en blandning av ilska och besvikelse.” Du!… din…..hemska….. egoistiska….vidriga…”, men längre hann hon inte innan Sirius tittade på henne med en snabb blick, sa ”Silencio” och sedan tog han tag i Jeans arm och drog iväg med henne bort från Katie som stod där, arg som ett bi och röd i ansiktet av ansträngningen för att få fram fler ord som beskrev hur avskyvärd hon tyckte han var.
Sirius hade fört henne genom korridoren och in i en korridor som för tillfället var både tyst och öde.
”Hm, jag tror jag har sabbat alla mina chanser att bli riktigt bra vän med henne nu.. Först smiter jag ifrån henne och Jill på tåget, sen hånar jag henne när hon hotar mig och nu kommer hon på mig med dig.. Vilken rivstart..”
Så kom hon på att hon var arg på honom, och sa med pånyttfödd ilska i rösten ” Men fattar du vad jag menar nu? Först står du och nekar, nejdå du är ingen Casanova, nejdå, du får inte alls alla flickor på fall bara genom att titta på dem och sen passar du på att kasta dig över dem när de väl ligger där pladask! Det är helt sjukt, allt du nyss sa motbevisade du med den där kyssen! Och sedan kommer Katie, ditt ex, antar jag, och får syn på oss! Du har inte berättat för henne att det är slut, eller hur? Bara antagit att hon skulle förstå. Vet du? Jag håller med henne om vad hon nyss sa! Du nekar till att allt vi gjort tillsammans bara varit för att du ska få till det med mig och sedan, så fort du får chansen så är du där i alla fall!”
”Jean…” började han men hon gick iväg från honom och lämnade korridoren bakom sig, utan att egentligen veta vart hon var på väg, och denna gång följde ingen efter henne där hon gick.
Sirius Black gick ensam genom slottet. Uppehållsrummet var tomt, eftersom att alla var nere i stora salen för att äta. Själv var han inte alls hungrig. En timme senare gick han till Professor Binns lektion, men väl där kunde han inte koncentrera sig. Tankarna flög hela tiden bort från alla de hemska trolluppror, häxbränningar och mugglarattentat som professorn malde på om där framme. (A/N: Jag vet inte om det är Binns som har det ämnet, och orkar inte kontrollera heller. Men om ni har större koll än jag, vilket är väldigt troligt, så kan ni ju säga det i ´kommentaren som ni lämnar när ni läst klart, eller hur?)
Senare, samma kväll när han låg i sin säng i den tysta sovsalen kom allting tillbaka till honom. Han hade försökt att förtränga det hela dagen, men här i det tysta mörkret gick det inte längre…
Han visste att han egentligen inte borde ha kysst henne, men han hade inte kunnat låta bli. Hon hade varit så vacker… Den där munnen som såg så kyssvänlig ut, de så blå, blå ögonen som hade en gnista inuti som han flera gånger tidigare skymtat, men aldrig förr hade han sett den så tydlig. Som en eld, långt där inne i hennes ögon.
Med ett ryck insåg han att det mesta hon sagt till honom faktiskt stämde, i alla fall mer eller mindre. Han charmade flickor till höger och vänster. Tog med dem på äventyr i städskrubbar över hela slottet och han hade många gånger sovit i andra sängar än sin egen, endel gånger utan att veta vart han befann sig när han vaknade.. Han hade haft fler flickvänner än han kunde räkna men han hade aldrig dumpat någon, bara gått vidare till nästa. När han väl stod där i korridoren och höll på med någon annan brukade de för det mesta fatta att det var över och han borde väl egentligen vara van vid utbrott som Katies. Faktiskt hade de ju varit tillsammans några veckor i slutet av den förra terminen och han hade, precis som vanligt, aldrig gjort slut på riktigt.. Han hade bara förväntat sig att det skulle ge sig självt, att hon skulle fatta att det var över..
Det här med Jean däremot var annorlunda. Hon fick honom att ibland känna sig underbar när han fick henne att skratta, som vid tidigare idag frukosten. Andra gånger kände han sig så dum, så urbota korkad att han inte visste vart han skulle ta vägen.. Som innan trolldrycksläran.. Varför hade de varit tvungna att ge sig på Snape? Varför hade de ens börjat med det från början?! Och varför, varför, varför hade han sagt sådär? Han hade med orden han sagt berättat för henne att hon faktiskt betydde mer än någon annan flicka tidigare gjort, och det var något som han inte hade tänkt berätta på länge, om ens någonsin! Men han hade inte bara kunnat stå där utan att försvara sig, utan att säga ett ord. Han hade varit tvungen att säga något, och det hade varit det enda han kommit på, eftersom det kom från hans innersta.
Han hade bara känt henne i två dagar, knappt det ens en gång och ändå kändes det som om han höll på gå sönder inuti, som att han höll på att sprängas, både av lycka och av olycka på samma gång. Att se hennes arga lilla figur försvinna bort i mörkret hade gjort så ont…
oj, två på samma dag ;)
kommentarer värmer, as usual :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | sockervaddsmoln - 2 aug 08 - 14:32 | | du är så himla bra på det här! | Xoonie - 26 jul 08 - 21:23- Betyg:  | | Åååå *älska älska* Du skriver mer så fort som möjligt elr hur?! |
|
|
|
