På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

An deiner Seite [9]

Jag såg landskapet utanför mitt tågfönster, verkligen vackert. Solen sken, fåglarna kvittrade, jag hörde även korna råma, landskapet utanför huvudstaden Berlin var verkligen vacker. Lite utländskt ibland, när det inte var likt någonting i Sverige, i alla fall inte Kirunas fjäll. Jag kunde höra hur några barn satt och diskuterade vilken badplats de skulle besöka när de var framme, det lät väldigt gulligt när jag är van vid att mina småkusiner bråkar lite då och då, typiskt syskonkärlek tänkte jag och log. Jag har aldrig haft några syskon, är jag verkligen glad för det? Jag tror inte det, jag skulle jätte gärna vilja ha en liten syster som jag bråkade om toaletten på morgonen, datorn på kvällen, vilka filmer vi skulle se. När jag blir lite äldre ska jag skaffa minst 2 barn. En flicka och en pojke. Jag satt kvar i tågkupén och plötsligt kom en av de snyggaste killar jag har sett i hela mitt liv, det såg ut som det i alla fall, jag har inte sett ansiktet, men kroppen, kläderna, håret, ögonen som skymdes bakom solglasögonen verkade också helt fantastiska. Jag kände hur värmen spred sig genom hela kroppen och hur även mina kinder hettade så glatt. Jag blev helt kallsvettig på händerna. När han plötsligt tog av sig solbrillorna såg jag verkligen vem det var, Georg Listing.

- Georg Listing, skrek jag till
- Ja, jag är här.
Vars var jag? Jag kollade runt omkring mig, men jag kände inte igen mig, det var väldigt vitt. Massor av satt omkring mig. Jamie, Bill, Tom, Gustav, Georg, Irmelin och Franziska. Jag förstod ingenting, jag kände hur mitt huvud bara bankade, jag hade verkligen ont i huvet och jag mådde illa, jätte illa. Jag försökte fastställa varför jag var inne här, i det vita rum i en sjukhussäng.

- Hejsan! Du ska snart få åka hem, du hade verkligen tur att din snälla väninna hittade dig, du fick vätskebrist. Har du druckit och ätit dåligt på senaste tiden?, frågade läkarens som hade en namn bricka där det stod Möller på, Fritz Möller.
- Nja, jag kommer inte ihåg. Inte jätte dåligt i alla fall. Jag tror senast när jag åt eller drack var i parken innan konserten, inga exakta tider, svarade jag.
- Vad åt du då?
- Macka och Coca Cola
- Nämen flicka lilla, du måste börja äta mera. Tänk på kosten, den är verkligen viktig nu när du har råkat ut för sånt här. Lovar du det?
- Mim, visst.
Jag hatar verkligen när människor lägger sig i, i vad jag äter för någonting och hur jag uppför mig, det är bara min ensak. Om jag nu råkade hamna här så är det i alla fall första gången. Sedan har många fans råkat ut för sånt här efter konserter, eller? Jag tror jag har rätt men jag är inte säker, läkaren lämnade oss och jag började prata med människorna omkring mig. Jag tyckte det verkligen var snällt av de alla att ens komma hit. Det skulle ju ha räckt med bara Bill eftersom det är han som tog med mig, eller jag följde med från början. Nå för jag är ganska glad över att de följde med men jag är inte direkt van vid att så många bryr sig om mig. Undra vad mamma ska nu säga? Hoppas innerligt att de inte har ringt och pratat med henne också. Vad skulle hon tro? Att jag bantar? Mamma som verkligen är noga med vad jag trycker i mig, ” bara godis på lördagarna” jag skrattade för mig själv när jag kom och tänka på det. Min mamma jobbar som läkare så jag är väldigt van vid det språket. Hon har gått en kurs om hur man ska äta och så vidare.

Jag var med på sista ronden innan jag fick lämna sjukhuset i Dortmund. Jag hade fått reda på att det var Nena som hade hittat mig inne på toaletten medvetslös på golvet, ringt ambulansen och suttit och hållit mig sällskap till mina vänner kunde komma först imorse. Jag var väldigt tacksam, jag skulle försöka få tag på henne innan vi åker hem till Magdeburg imorgon kväll, det hade jag redan bestämt mig för. Jag är evigt tacksam vid att hon hjälpte mig, undra om det finns någon sån där ”dagens ros” i Tyskland? Jag visste att jag lät lite överdriven men nog skulle hon väl bli glad? Jag hoppas på det. Jag skulle då bli glad, men alla säger att jag ler till att få ett tuggummi, men det är väl tanken som räknas eller? Jag tycker det, det har jag alltid tyckt fast ett par blommor och dagens ros skulle jag ge mig in på. Vi gick in på en restaurang och beställde mat, denna gång var det husmanskost och ingen pizza. Hade de tagit läkaren på fullt allvar? Visserligen vet jag om att doktorn alltid har rätt vid såna här situationer men ändå. Jag har inte råkat ut för det innan och jag är 15 år, jag kände ingen direkt hunger även fast jag visste att jag var tvungen att äta i alla fall, jag skulle försöka. Jag kände hur irritationen steg inom mig när jag märkte hur lång kön var. Jag hade inget som helst tålamod vid långa köer eller stora folkmassor. Jag är bybo, det märks.
- Fy fan va mycket folk, suckade jag och sa.
- Mycket folk? Detta är ju lite. Det är ju 8 bord tomma, svarade Jamie glatt.
- Ja, 8 bord av typ 17-18 stycken. Det kommer ta år och dar innan vi får våra portioner.
- Haha vet du att ibland märker man att du är riktig bybo, skrattar Georg eller Ior som jag har börjat kalla honom fram. Jag är ett litet fjortis fan i alla fall. Jag menar varför börja kalla Bill för Billiboy, Tom för Tomipojken? Jag förstod egentligen inte på mig människor ibland.
Jag ryckte på axlarna och gick fram till kön och ställde mig och väntade och väntade, det kändes som att kön aldrig skulle ta slut. Jag hann gå igenom hela dagen i detaljer, det händer egentligen hur mycket som helst under tiden man är vaken. Jag kände mig hungrig, längtan efter att få sätta köttbullen eller vad det nu blir är enorm. Jag kände inte hungern innan, men nu är den extrem. Det är nästan som att jag skulle kunna göra vad som helst för en korvskiva. I vanliga fall hatar jag korv, men efter det här lär jag inte hata mat i överhuvudtaget, tror jag i alla fall.

Efter maten bestämde jag mig för att ta en runt tur genom staden torg medan de andra skulle till parken vi satt i igår, jag tänkte bara försöka hitta blomster butiken Irmelin snackade om tidigare idag. Jag kände mig extra spänd när jag såg att de andra försvann bakom hörnet och jag för första gången frivilligt ska ge mig av ensam. Förra gången var ju knappast frivillig, fast den slutade ju bra i alla fall, nästan. De ända bra med igår var ju konserten och backstagen med Nena. Konserten var verkligen underbar, jag skulle ge mamma en puss imorgon på stationen när vi kommer hem. Jag ska verkligen visa hur mycket jag tyckte om konserten och att jag inte ångrade någonting, för det gjorde jag inte än i alla fall. Det finns väl småsaker jag skulle vilja vara bättre, t ex starten med Jamie, hon är verkligen inte som hon verkade i början. Fast ett första intryck är ju alltid ett första intryck och jag kan tycka det är lite jobbigt att vara i närheten av henne ibland, ganska ofta faktiskt, senast tidigare idag.

Jag hittade min efterlängtade butik bara efter några minuter, jag insåg nu att jag är ganska duktig att ta informationer av andra och att sedan hitta är ju såklart ännu bättre. Jag log för mig själv när jag öppnade dörren och en lukt full av blommor nådde mina näsborrar. Jag såg att en blond ung tjej stod i kassan och jag antog att hon bara var sommarvikarie om man tänker på hur ung hon såg ut. Jag kollade igenom hela butiken som inte var jätte stor innan jag äntligen bestämde mig för vad jag skulle ge, det blev en gul, rosa blombukett till min räddare efter gårdagens tragedi. Nu gäller det bara att hitta henne, Gustav sa att jag alltid kunde testa gå till stället vi var på igår eftersom hon befinner sig tydligen där ganska ofta men jag bestämde träff med gänget i parken så skulle de hjälpa mig. Jag gick mot kassörskan och frågade efter hjälp, jag tänkte om hon kanske har något tips till vad man kunde ge en som hjälpt en. Hon visade upp en bukett med 10 röda rosor, fast det kände inte jag riktigt för så det blev ändå buketten jag tänkte på från början.

Jag gick mot parken som låg bara gatan upp från restaurangen vi befann oss på bara för en halvtimme sedan. Jag följde vägen och minnesbilder från igår dök upp när jag passerade alla pubbar och nattklubbar jag gick förbi igår, fast denna gång med nästan inge folk alls. Inte konstigt om man tänker på att klockan bara är sex på kvällen ganska exakt, fast att det var lite folk ute skadade inte mig någonting precis. Det var nästan bara skönt, lite kusligt när man gick förbi vissa gator ändå. Inte länge därefter såg jag parken skymta till lite längre bort. Jag kunde nästan höra deras röster, fast bara nästan. Jag kände bara på mig att de inte kunde dröja länge innan allt fnitter och diskussioner även skulle nå mig. Jag hade visserligen rätt, de dröjde bara några tiotal meter innan jag kunde höra Gustavs röst. Ovanligt att det just var hans, inte precis. Han pratar ju jämt, största prataren i detta gäng. Han är inte lika blyg som han verkar i alla intervjuer utan i verkligheten är det helt tvärtom, så varför inte förstå att även killarna har ett privatliv och inte endast i media världen?

Detta är bland de sista delarna, har jag tänkt mig iallafall, fast jag
är duktig på att ändra mig ^^ Jag ska då skriva en fortsättning på den
förra novellen eller så ska jag börja på en helt nu. Jag fårse :) Men
iallafall, åter till denna del. Hoppas ni gillar den och att ni gillar
slutet av denna novell An deiner seite - vid din sida.

Kommentera gärna detta verk!

Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)