Vampyrernas Sommar- kap 2 |
Nästa morgon vaknar Sam av att det knackar på dörren. Han
sträcker på sig och reser sig upp. Han sätter sig på
sängkanten. Mamma kommer in i Sams rum. Hon ler mot honom,
men Sam kan se på hennes ögon att hon är utmattad och ledsen.
”Gå, stick härifrån! Jag vill vara ifred!” skriker Sam,
men han vill helst att mamma ska stanna, trösta och hålla
om honom. Mamma tvekar i stegen mot Sam, men sen så slår
hon sig ner bredvid honom. Hon lägger armen runt honom,
och Sam lutar huvudet mot hennes axel.
”Du, gubben….vi har ju pratat om att du och Samantha ska
åka bort ett tag…” börjar mamma. Sam nickar.
” Men mormor och morfar är i Danmark, och alla andra är
bortresta,” säger Sam.
” Nja, inte riktigt alla. Kommer du ihåg morbror Jans f.d.
flickvän, Sara?” undrar mamma, som om det inte var en
självklar fråga, Sara är ju inte den personen som man
glömmer, precis. Mamma har inte haft kontakt med Jan sen
han gjorde slut med Sara. Och det var för fyra år sedan.
” Ja, klart att jag gör, men skulle inte hon flytta till
Turkiet?”
” Jo, det stämmer, men hennes syster, Julia Scornman är
ledig nu i sommar. Hon bor några mil utanför stan.” säger
mamma försiktigt.
” Men känner du henne?”
” Nej, men Sara sa att hon är vänlig och underbar med barn.
Jag hörde också att hon har tre egna barn i er ålder. Vad
säger du?”
Sam rycker på axlarna.
” Visst, om Samantha vill så,” säger Sam. Mamma ropar på
Samantha. Samantha springer in i Sams rum.
”Gumman, vad säger du om att åka på äventyr med Sam?” frågar
mamma och ler. Samantha hoppar ivrigt runt i rummet.
” Ja! Vart då?”
” Hos Saras syster Julia. Jag ska ringa henne och fråga.”
” Ja, gör det nu, gör det nu!” säger Samantha och fortsätter
hoppa.
Samantha tar mamma i handen, och leder henne ut i köket.
Sam sitter kvar ett tag, sträcker på sig ännu en gång, tar
av sig sina smutsiga kläder och sätter på sig nya. Han går
ut i köket. Mamma pratar med Julia i vardagsrummet.
Samantha sitter vid frukostbordet och äter. Pappa jobbar,
tror Sam. Mamma kommer in i köket med ett leende.
” Julia Scornman stod inte med i telefonkatalogen, men jag
ringde Sara och fick numret och Julia sa att ni är så
välkomna redan imorgon. Men ni bestämmer, det vet ni. Men
det skulle vara så bra om jag och pappa kunde få tid att
reda ut allt som hänt. Sam, gubben, Samantha har redan
klargjort att hon vill åka, men om du inte är hundra procent
säker så behöver du inte,” försäkrar mamma med de där
hundögonen, som hon brukar ha när hon ber om någonting,
och med telefonen i ena handen, och telefonkatalogen i
andra.
” Jag vill åka, hundra procent säker,” säger Sam och ler
mot mamma.
Resten av dagen packar Sam och Samantha. Mamma hjälper dem,
och när pappa kommer hem är klockan halv sju och han är på
dåligt humör, som vanligt. Mamma grälar på pappa att han
aldrig kommer hem i tid. Sam och Samantha går till parken,
inte för att ha roligt, utan bara för att slippa höra mamma
och pappa gräla.
Samantha och Sam sitter på varsin gunga. Sam ritar en cirkel
med foten i sanden. Samantha lutar kinden mot den kalla
kedjan.
”Tror du att mamma och pappa blir sams snart, Sam?” undrar
Samantha.
Sam vet inte vad han ska svara. Han vet faktiskt inte. Han
vet ingenting längre.
” Hoppas det, i alla fall,” svara Sam.
” Om man ser en stjärna falla så kan man väl önska sig nåt,
eller hur?” undrar Samantha och tittar upp mot himlen.
”Jo, men det måste vara natt, och man måste viska det inom
sig, annars slår önskningen inte in.”
” Jag såg en stjärna falla. Igår. Jag satt vaken och tittade
ut genom fönstret, och så föll plösligt en stjärna, men jag
hann inte önska mig nåt, för jag var så trött.”
Sam ler.
|
|
|
|
