Den lustiga familjen, del 3 |
Nu måste jag ju nästan lämna rum till mina två yngsta systrar och ja, de är tvillingar, enäggs tvillingar.
Det beter sig precis som om de vore 18.
"Ja nu är vi här i Fruängen, ja fråga mig inte hur vi kom hit, för nu är vi här bara. Och tunnelbanan är avstängd så vi kommer nog några timmar försent" Är deras dagliga kommentar och ja självklart så kommer de ALLTID försent, åtminstone hem inte till skolan.
"Nu är det mat!" Ropar mamma
"Ja vänta jag ska bara göra en halv rondat med hopp på slutet" Svarar den yngsta av mina tvillingsystrar. Ja, dom gör det alltså och ja jag är seriös. Dom dansar balett och går på gymnastik så att hjula och dansa omkring i rummen är het naturligt för dem.
Men ärligt dom är lite urblåsta i huvudet ibland. Mamma sa en gång att man tor an får smarta barn, men när dom blir tonåringar så inser man att de inte var fullt så smarta som man trodde från början.
Jag minns när min lillebror föddes, när mamma, pappa och han kom hem från BB sprang jag varje kvart och kollade att han verkligen andades. Jag kunde ALLT precis allt om små bebisar, hur man skulle klä dem, mata dem osv och narturligtvis hade jag precis lärt mig vad fr tidig spädbarns död var så jag var livrädd för att han var död. Han andades så tyst.
Jag måste berätta om gårdagen då det blev betsämt att jag skulle sova på sjukhuset för att jag skulle till ortopeden med min fot morgonen efter. Nu var det nämligen så att jag hade praktiskt taget tvingat min mormor att följa med, jag tjatade och tjatade och tjatade på henne och tlllslut gick hon med på det och ja grejen är ju den att hon hade lämnat sin rullator i sin hemstad för att hon inte ville släpa den på bussen när hon åkte till oss. Så jag och mormor som också hade svårt att gå med sin käpp började haltandes ta oss upp för baken till tunnelbanan. Efter många vilopauser kom vi dit och kunde ta hissen ner till själva våningsplanet där tunnelbanan gick. Det tog oss knappt en timme att hoppa på och hoppa av olika tunnelbanor för att det skulle bli så kort gångväg som möjligt till sjukhuset Till slut hade vi kämpat oss fram till huvudentén ja, till råga på allt hade det börjat duggregna. Jag satte mormor i caféterian medan jag haltande iväg till avdelningen fr att ha mitt läkarsamtal. Då blev det betsämt att jag skulle sova på sjukhuet. Så jag fick halta tillbaka till mormor och meddela att jag inte kunde följa med henne tillbaka och jag som hade tjatat så på henne.
Mamma ringde till min lillebror som befanns sig på en 40 minuters lång gångväg från oss och han hade inget busskort. Så han gick muttrandes iväg för att hämta mormor. Ja jag måste ju tillägga att det hade börjat regna. Tillslut kom de iväg hem i alla fall och jag kunde gå tillbaka till min dator på sjukhuset och ta det lugnt. Efter ungefär en halvtimme ringde jag min mobil, det var min lillebror han muttrade surt fram att han inte hade någon nyckel hem och att han hade satt mormor i trappan för att vänta medan han kom tillbaka fr att ta min hemnyckel så att de kom in.
Nu hade som tur vad mamma ett finger med i spelet så hon sa till min lillebror:
"Du kan INTE lämna mormor i trappan" Så mormor som var så trött fick halta sig iväg till närmaste café. Vilket visade sig vara Pingstkyrkans café, måste tillägga hä är att min mormor är så icke troende som man man bli. Och dom andra på cafét satt och läste bibeln och mormor stirrade envist ner i sin kaffekopp.
Ja det var min mormors gårdag, jag tror inte hon kommer följa med mig någonstans igen.
|
|
|
|
