Berättelse av Felikz. Eller ja, början av den. |
Rummet var mycket litet. En ganska trasig byrå och en säng med solkiga lakan fyllde upp nästan hela rummet. I sängen låg Felikz Hjort. Felikz sov inte. Det kunde han sällan, och just nu var han ändå alltför rastlös för att ens försöka. Dessutom hade han just vaknat. Han såg sig omkring i det minimala rummet. Felikz suckade, han hade en grym huvudvärk som plågade honom, och han var säker på att denna huvudvärk orsakades av väggens gulgröna färg. Grotesk. Den påminde honom av spyor. Han hatade den väggen, vilket inte var konstigt eftersom att stirra in i den var så gott som det enda han sysslat med de senaste två månaderna. Han suckade uppgivet. Han skulle må bra av att skaffa sig ett ordentligt jobb och en egen lägenhet. Det enda problemet var att jobb i allmänhet inte tilltalade Felikz. Helst av allt skulle han vilja vara en berömd rockstjärna, ett musikgeni som drog in miljon på miljon genom att bara spela sin musik och vara svinig på ett koolt sätt. Sedan skulle han med ett snett leende kunna säga något klämtjäckt till någon av alla de kameror som ständigt cirkulerade kring honom och avsluta med en kool blinkning till all världens flickor. Men han kunde ingenting om musik. Inte heller hade han några sjysta kontakter inom den branshen, han hade ju hört att många slog igenom på det sättet med. Men man kan bli stor på fler sätt. Han skulle ju kunna skriva en roman. Skrivande var han ju trots allt inte helt kass på. Men han kände ingen skrivarglöd, det var inget han ville göra. Felikz hade ingenting att berätta. Han skulle kunna bli konstnär och bara måla hela dagarna. Men nu tyckte han ju att konst var skittråkigt så det var heller ingen bra idé. För stor ville han som sagt vara. Och då menar jag inte tjock, utan stor som i känd. Ni vet. Alla skulle veta vem Felikz Hjort var. Den längtan har väl alla kännt någon gång? Antagligen är det på det viset vi orkar lära oss saker, bli bättre. Törsten av att vara bättre än andra, eller åtminstone inte vara en nobody. Tyvärr så måste man ändå jobba, och tjäna pengar, cash, stålar. Såvida man inte fortfarande livnär sig på sina föräldrar vid tjugotvå års ålder, och inte ens Felikz ville sänka sig till den nivån. Ett tag hade han jobbat som butiksbiträde i en klockaffär. Han hatade det. Speciellt hatade han att vara trevlig mot otrevliga kunder. Mest av allt ville han slå dem. Felikz var egentligen inte någon som slogs. Det var han för feg för, och han var ändå inte tillräckligt stark för att ha någon chans mot...någon. Han körde med munhugg istället. Till slut hade han fräst tillbaka till en kund för mycket och blev avskedad. En annan gång hade han tjänat en hel del pengar på gatuframträdanden, jonglera kunde kunde han ganska bra, mest på grund av att han inte hade haft mycket annat att göra när han var liten. Någon upplyste honom om att han behövde ett tillstånd om han ville fortsätta med det han gjorde. Felikz orkade aldrig fixa något sådant. Sedan hade han tills nu levt på gamla besparingar. Som dessvärre började ta slut. Huvudet bultade när han reste sig ur sängen. Han stod stilla en stund och höll i sig i byrån medan yrseln avtog. Någon Alvedon hade han såklart inte. Eller Treo. Eller Ipren. Eller Ibumetin. Eller knark eller något annat smärtstillande. Felikz gillade inte sådant. Han tyckte inte om ovetskapen. Vem visste egentligen hur de där kemikalierna påverkade kroppen, och inte minst hjärnan? Inte begrep han alla försök till förklaringar han fått av diverse sjukvårdare och apotekspersonal han frågat heller. Dessutom visste han att så gott som allt som fanns på apoteket var djurtestat, för det var det minsann lag på. Ännu en anledning till att inte köpa skiten. Dessutom var det slöseri på pengar. Trots allt detta var just nu tanken på en Alvedon tämligen lockande. Felikz drog på sig sina trasiga jeans och såg sig omkring efter strumporna han slängt åt fanders innan han krupit till kojs natten innan. Han stirrade hatiskt på väggen som säkerligen hade gett honom detta mående.
Jävla vägg. En vacker dag spyr jag på dig. Jag hatar dig. Verkligen.
Han återgick till sitt strumpletande efter att han öst sina hattankar över väggen en stund. En av de två svarta strumporna hittade han under sängen. Var den andra strumpan befann sig fick han aldrig veta, för just som han dragit på sig den enda slets dörren upp och hela atmosfären i det lilla rummet fylldes upp och blev tjock av ett fasansfullt vrål. Felikz vrålade han med och flög minst en halvmeter upp i luften av chocken. Han slog på så vis i sitt redan ömmande huvud hårt i en av de låga, tjocka takbjälkarna. Han ville bara gråta.
Skitliv-och-ajajajaj-och-kan-någon-få-tyst-p å-det-jävla-oväsendet?
Felikz vände långsamt på sitt smärtande huvud. Hans mörkblå ögon stirrade rakt in i ögonen på en vrålande schimpans med en skrikigt rosa kopp i handen. Schimpansen var iklädd en blöja, en grön T-shirt med Musse Pigg-tryck samt en halsduk i AIK's färger. Och så såg den ut att ha skitvassa tänder. Och så luktade den illa, kanske av apbajs, Felikz visste inte, han var inte van vid apbajs. Och så ville den inte sluta skrika. Nu blev ju Felikz dock inte så chockad som man först kan tro.
- Jasså Betty, så det är dags för dig att komma igen? började Felikz försiktigt fråga apan han var egentligen var skitskraj för.
-WOAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAOA-OAH-OAAAAAAAAAAAAAH HH!!! svarade apan, vars namn vi nu fått veta var Betty.
-Så Hilmer vill ha in hyran idag? fortsatte Felikz med händerna för öronen.
-WAAAAAAAAAAHHHHHAHHHHHAAAAAAAAHH!! skrek Betty
-Ja, jag ska bara,,började Felikz igen
-AAAAAAAAAAAAHHHHH!!! skrek Betty
-hitta lite...försökte han igen, men blev ideligen avbruten.
-AHAAAAAAAAAAAAAAAAHH!!
-PENGAR, MEN HÅLL KÄFTEN FÖR FAAN!
-AHAHAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAOO-OO-OOH-AAA AH! Vrålade Betty som hade börjat hoppa upp och ned. Felikz hittade tillslut fem skrynkliga hundralappar som han lade i apans skrikrosa mugg,
-OOH-OOOH-OOAAAAAH. fortsatte apan medan hon skrynklade ihop sina apläppar, vände om och gick ut ur rummet. Felikz suckade. Den...apan, det var omöjligt att försöka få kontakt med den och än mer omöjligt att föra en vettig konversation med. Och den där Hilmer, som skickade en schimpans att samla in hyran. Felikz hade flera gånger, speciellt vid tillfällen som idag, tänkt tanken på att kanske, möjligtvis borde han anmäla honom. För Felikz veterligen, var det minsann inte lagligt att ha schimpanser som husdjur. Inte det minsta faktiskt. Inte i Sverige i alla fall. Nu hade ju Felikz aldrig anmält Hilmer, och ingen annan hade gjort det heller. Folk verkade snarare tycka att det var lite mysigt att det fanns någon i grannskapet med en schimpansflicka till husdjur. Alla utom Felikz verkade avguda Betty. De var praktiskt taget besatta av henne. Varenda en i den lilla staden hade alltid en banan i beredskap att mata den söta besten med om de skulle få tillfälle, för alla visste ju, att bananer, det är vad apor vill ha. Det brukade låta ungefår så här: "Oooh, är det Betty som är ute och går? Vilken tur då att jag råkar ha en banan i handväskan" , Felikz hade själv hört det ett antal gånger när han varit på promenad med Hilmer. Och den där fasansfulla apan. Hilmer hade varit sjyst mot Felikz. Därför stoppade Felikz alltid sina hattankar innan han hunnit göra verklighet av dem. Hilmer hade trots allt hyrt ut det där skitrummet för en billig penning, och ibland hade han till och med bjudit på fattiga riddare. Egentligen var han nog en ensam man, den där Hilmer. Han hade ju bara Betty, som visserligen verkade tycka om Hilmer till skillnad mot vad hon tycktes tycka om Felikz.
I Byrålådan hittade han en hel hög med vita strumpor. Åtminstone trodde han att de flesta hade varit vita en gång i tiden, på de flesta låg det en mycket svår uppgift i att urskilja den ursprungliga färgen. Han tog sig en som såg hyfsat ren ut och placerade på foten som ännu var strumplös. Han såg på sina fötter. En svart och en vit. Vad bra. Det fick honom att tänka på Schack. Felikz tyckte om att spela Schack. Det gjorde honom inget att strumporna var olika, det var ändå ganska roligt. Han såg på sina fötter än en gång, och kom att skratta till lite. Då gjorde sig den fasliga huvudvärken påmind.
Ajajaj, nu är jag schackmatt, schackmatt och ajajaj.
Han lade sig mödosamt på sängen igen. Det var den jävla väggens fel, det var han ju säker på. Och nu taket. Han måste lämna det här stället snart, det lovade han sig själv innan han somnade igen.
-FELIKZ!! FELIKZ!. Felikz! Felikz..Felikz? hör jag från någonstans. Det är så svårt att orientera sig i den här dimman. Varför ser jag ingenting och vem ropar på mig? Nu lättar dimman. Fortfarande känns det tungt och jobbigt, som om dimman låg kvar, som om den tyngde ner mina axlar och hela min kropp, trykte ner i marken. Jag måste kämpa för att hålla mig uppe, för att hålla mig kvar. Stadigt ska jag stå. Det krävs tankekraft. Aha, det var på en åker jag befann mig. Men vad nu? Den här åkern är ju gigantisk! Den tar aldrig slut. Och var kommer de där ropen ifrån? De letar efter mig, men vilka? Rösterna hörs överalltifrån, det är många nu, de ropar på mig.
-JAG ÄR HÄR! skriker jag, men rösterna hör inte.
-FELIKZ!
-FEEEELIKZ!! skriker de och jag vet inte var de är eller var jag ska ta vägen. Jag vrider huvudet åt höger. Jag ser åker. Jag ser åker, åker och åker. Och en grå och trasig himmel. Det finns ingenting mer där. Jag vrider huvudet åt vänster. Samma sak där. Det är bara åker, och nu har en lätt dimma börjat lägga sig över landskapet igen. Rösterna börjar bli svagare. Jag grips av panik. De får inte gå! De får inte lämna mig här. Jag är vilse. Det här är det värsta som kan hända. Hjälp! Hjälp mig någon! Snart är rösterna för långt borta för att höras. De lämnade mig. De hittade mig inte. I takt med att dimman tjocknar igen känner jag mig tyngre och tyngre. Jag känner hur jag trycks ner i marken. Jag känner hur marken blir mjukare. Sakta lukras den upp under mina fötter samtidigt som dimmar trycker ner mig i det hål som bildas. Längre och längre ner. Till slut har jag jord upp till halsen. Jord och gråt. Runt omkring och över mitt huvud finns bara säd. Jag tror det är vete eller havre eller råg. Uppe i den stålgrå himlen flyger det omkring Schackpjäser och skrattar åt mig. Jag börjar gråta. Jorden trycks in i min mun. Jag kan inte göra något åt det. Den har blivit salt av mina tårar. Nu står också apan Betty framför mig och pekar och skrattar. Snart kan jag inte andas längre. Snart kvävs jag.Snart är det enda som syns mitt hår. Det kommer att se ut som ett litet djur i samma färg som säden.
Felikz vaknade med ett ryck, och på ett ögonblick satt han kapprak upp i sängen. Han skakade. Han flämtade. Han frös. Hans ännu bara bringa var kall och våt av svett. Det var det läskigaste han drömt på länge. Kanske det läskigaste han drömt någonsin. Felikz brukade inte bli rädd för sina egna drömmar. Det är det väl inte många som blir? Han andades häftigt och skakade fortfarande när han sträcke sig fram mot byrån för att dra ut en låda och hitta en T-shirt. Det blev en mörkgrön bandtröja som han drog på sig. Till hans stora förvåning luktade den till och med nytvättad. Felikz gick ut i Hilmers kök och drack ett glas vatten. Det var ett ganska mysigt kök, fast sådär typiskt för en ganska gammal ensam man, som verkligen försökte, men ändå aldrig lyckades få något att se ut som en skön blandning av ombonat och stilrent. Det stod en halvt vissen, brunrosa pelargon i fönstret. Den var placerad i en gul blomkruka med målade morötter och grå kattungar på. Det fanns ett litet bord, utan duk. Vid bordet stod två stolar, med trasiga stolsdynor. Den gula stoppningen tittade fram på flera ställen genom det slitna, grova bommulstyget. Felikz såg på Pelargonen en stund innan hans blick sökte sig ut genom fönstret. Det såg ut att vara en skön dag. Det hade börjat bli höst, och Felikz kunde föreställa sig hur gott och kallt och fräsht fast liksom lövruttet på samma gång det luktade därute. Han var ganska sugen på att ta sig en promenad och sparka lite löv, och eftersom huvudvärken avtagit litegrann så drog han på sig sina svarta gympadojor, sin något slitna, svarta kavaj, som han lämnade oknäppt över den gröna T-shirten och det sista han tog på sig var sin lysröda mormorsstickade mössa och gick ut. Det var precis så där härligt frisk-kall-luktande luft ute som föreställt sig, där han stått i köket och klunkat i sig vatten. Han stannade till framför ett övergångsställe. Han slöt ögonen och drog in ett djupt andetag genom näsan. Ah. Höstluft. Han tog ett nytt, ännu djupare andetag, och ett till, och han kände hela sin kropp och själ fyllas av den goda luften, det var nästan som att den gick att sväva med och..."TUUUT." en bil. Den stod där och tutade åt honom, den vita Volvon. Felikz gapade. För ett ögonblick var Felikz rädd för att det var en av de där kunderna han fräst åt i uraffären, som nu kommit för att ta ut sin hämnd, för han begrep inte bättre."TUUUT, TUUT." Nu förstöd Felikz. Aha. Haha. Det var så det var. AHAHAHA. haha. hahahah. Felikz vek sig dubbel av skratt. Bilföraren såg arg ut medan han gasade förbi den skrattande unga mannen. Han lyckades till och med få bilen att låta arg i farten, hur man nu gör sådana billjud. Det visste inte Felikz, för han hade inget körkort. Felikz samlade ihop sin långa, gängliga kropp. Sansade sig mellan fnissen, och gick över övergångsstället där det nu väntade fler bilar.
Haha. Övergångsställen. Sådana skall gås över. Bilar måste stanna. Just det.
Felikz gick på gågatan, djupt försjunken i sina tankar. Då och då kom det en bil förbisischvissande på vägen bredvid honom. Han funderade återigen på arbeten där han strosade fram och sparkade löv. Under gymnasiet hade han gått det samhällsvetenskapliga programmet. Han hade haft oklanderliga betyg. Han hade trivts där, och gillat såväl miljön som lärare och elever. Sedan hade han flyttat till det här skitstället med galna schimpanser och arga klockkonsumenter. Från början var det väl meningen att han skulle läsa vidare på högskolan, och bli något, men han hade tröttnat helt enkelt. Han orkade inte gå i skolan igen. Försökt hade han ju, men attityden verkade vara den samma vart man än kom i den här staden. Han gillade varken lärare eller studiekamrater. Stentråkiga var de också. Därför hade han tagit det där jobbet i uraffären. Nu ville han bara bort härifrån. Han hade ändå aldrig passat in här. Då kom han att tänka på sin fyra år äldre bror, Caspian Hjort. Caspian hade ett företag i Falun. Exakt vad de företagade med hade Felikz aldrig fått klart för sig. Det var någonting med papper och datorer, vilket inte intresserade Felikz det minsta eftersom han tyckte föga om båda delarna. Trots allt lockade det här Felikz. För även om han skulle komma att arbeta tillsammans med en hög dammiga papper och tråksurrande datorer i några år framöver, så skulle han i alla fall vara borta härifrån, och, tjäna lite pengar. Felikz sken upp där han gick omkring för sig själv, när han kommit på den briljanta idén att åka snålskjuts på sin framgångsrika broder, även om priset skulle vara att bli dalmas och jobba med robotar. Han fiskade upp sin mobiltelefon ur fickan på jeansen. Han såg en stund på den. Felikz kom fram till att han gillade sin telefon. Det var en grymt gammal Nokiatelefon av modellen 3210. Det blågrå skalet var repigt och skitigt. Den hade följt med på många äventyr, den här telefonen. Den fungerade fortfarande, och hade överlevt många bravader de flesta telefoner inte skulle klarat. No way. Den hade en hel del jobbiga ringsignaler att välja bland, och dessutom kunde man spela Snake på den. Nu var det ju egentligen bara telefoner med inbyggd videokamera och mp3 som gällde. Gamla hederliga Nokia 3210 gick inte ens att köpa längre. Trots att den tydligen var okrossbar. Felikz slog sig ned på en högst lägligt placerad parkbänk. Sedan trykte han in numret till sin broder Caspian. "tuuut." en signal gick fram. Sekunderna kändes oändligt långa. "tuuuuuuuuuut" två signaler. Tiden gick mycket långsammare nu. Det kändes som om någon just använt strech tool i ett filmredigeringsprogram och nu spelade den redan utdragna scenen i slow motion. Felix lutade sitt huvud bakåt. Himlen var inte grå som i hans dröm. Den var klart blå, med undantag från några enstaka vita molntussar som solen blygt kikade fram bakomifrån. "tuuuuuuuuuuuuuuuuuu......"
-Caspian Hjort, vad kan jag hjälpa er med? svarade en matt röst i andra änden av luren. Felikz väcktes upp ur sina himlabetraktelser.
-Tjenare, det är Felikz, brorsan! Jag tänkte som så här, jag ska flytta upp till Falun. Du råkar inte ha något jobb i beredskap åt mig? Jag tänkte att jag kan ju sortera pappershögar eller skicka E-post eller koka kaffe eller vad som helst...
-Hosthost...du...hosthost, fan vänta jag satte kaffet i hal..host...halsen. Hosthost. Så du kommer hit?
-Japp! Och jag ska skaffa egen lägenhet och allt. Har du nåt jobb eller?
-Hmm. Egentligen hade jag tänkt säga nej, men när allt kommer om kring så har vår städerska nyss sagt upp sig. Du får bli städtant brorsan!
-Städtant? Men hur stort är det att städa egentligen? Jag trodde ni satt på ett litet dammigt kontor, ungefär tre pers eller nåt.
-Haha, nejnej, det var längesen. Nog har vi väl utvecklats lite sen dess...sade Caspian nöjt. De kom överrens om att Felikz skulle bli städtant åt Caspian Computers i Falun. Sedan följer en onödigt lång diskution om gamla barndomsminnen och indianlekar som jag skall bespara er på.
Felikz avslutade samtalet, trykte på "nejknappen" och stoppade tillbaka den i jeansfickan. Han såg på sina trasiga jeans. Han hade flera gånger intalat sig själv att det var tufft med trasiga jeans som fransade sig runt om hålen. Lite punkigt sådär. Egentligen hade han inte råd att köpa nya. Han reste sig upp och sträckte lite på sig. Lite frusen hade han blivit där han suttit och pratat med sin bror. Han såg sig omkring. Till nära stadsparken hade han tagit sig. Tvärs över en liten väg och en bit in på gräsmattan som fanns där stod en gungställning och en klättertorn. En lekpark. En klassisk lekpark omringad av ett klassiskt liten rött staket av trä. Solen tittade fram genom några moln och lyste över lekparken. Felikz glädje över att han snart skulle lämna stället hade gjort honom lite leksugen helt enkelt. Han hoppade först tre gånger på stället, liksom för att värma upp, innan han sprang fort över vägen, hoppade över staketet, landade mjukt på lekparkssand och hoppade på en däckgunga. Här skulle gungas! Felikz hade alltid tyckt om att gunga högt, dock var det nu bra längesedan han gjorde det sist. Vinden genom håret. Farten. Höjden. Han flög. Han flög.
Jag flög, och aj jävlar vad ont det gjorde.
Felikz saktade ner farten, klev av gungan och satte sig på det röda trästaketet runt lekparken istället. Gamla minnen sköljde över honom. Den där gången, den där gången när han var åtta år. Han och Caspian hade varit ute och lekt. De tyckte om att ha sådana där hopptävlingar från gungorna. Ni vet nog, sådana har vi alla haft någon gång i vår barndom. Man får upp så hög fart man kan, och sen hoppar man och ser vem som kan komma längst. Tyvärr slutade just den här tävlingen med att Felikz bröt foten. Caspian grät mer än Felikz, men hjäplte honom och hämtade hjälp. Caspian hade alltid varit snäll mot Felikz. Felikz blev faktiskt lite rörd där han satt. Han hade ju alltid tyckt om sin bror, och det var ömsesidigt. Då såg han en liten flicka komma springade mot honom. Hennes kinder var lek- och höströda, hennes bruna lockar var uppsatta i en trasslig hästsvans under den tjocka mössan. Hon kom fram till honom och log mot honom med munnen som tappat bort några mjölktänder. Hennes ögon lyste av iver och bustankar och hela hennes runda ansikte sken upp när hon såg på Felikz. Felikz log tillbaka. Det här var lilla Adelina Grus. Den enda vettiga människan av stadens alla invånare. Hon hade en sjukt tjock, ljust rosa, täckjacka på sig. Det såg lite jobbigt ut.
-Hej Felix! Jag har tänkt på dig! utbrast hon.
-Hej Adelina! Jasså, det har du? svarade Felikz.
-Ja-a, för tänk att du heter likadant som ketchupen. Kan man verkligen göra det?
-Japp, klart man kan. Fast jag stavar ju inte likadant som ketchup.
-Klart du inte gör, du stavar ju Felix, inte Ketchup. fnissade hon.
-Haha, men jag stavar F-E-L-I-K-Z
-Jaha. Men då är det ju inte ketchupen. sa Adelina och såg lite besviken ut. Snart sken hon upp igen.
-Men Gjort då, vad har du gjort? fnissade hon.
-Nej, jag heter som Hjort, djuret Hjort. Så jag är nog en hjort.
-..och jag är grus. Se till att inte trampa på mig bara! sa hon och sprang iväg till gungorna. Felikz såg sig omkring efter mamma och pappa Grus, men de var som tur var inte ute. De bodde i de grå betongklumparna till lägenheter bakom lekparken. Puh. De var ju så jobbiga, de där. Adelina hoppade av gungan och gick än en gång fram till Felikz. Felikz blev än en gång glad. Adelina tyckte om honom. Hon var nog, egentligen, den enda som faktiskt gjorde det, bortsett från hans föräldrar och hans bror förstås. Ibland ville han inbilla sig att hans barndomsvän Caj, som tyvärr bodde i andra änden av landet, också tyckte om honom. Det gjorde han nog inte. Felikz hade varit slarvig med att hålla kontakten så han hade antagligen bara sig själv att skylla.
-Vem försöker du vara? Jag vet ju inte om jag ska stå eller gå! sa Adelina till Felikz.
-.Eeeh..Va?
-Ja, altså, om huvudet är du ju röd, men så har du en grön tröja på dig. Är du gubbe Röd eller gubbe Grön? sa Adelina och plirade lekfullt mot Felikz, som tog av sig mössan och betraktade den i kontrast mot sin gröna tröja. Hon hade rätt. Haha. Han var inget vidare på att matcha kläder, det visste han ju själv. Ganska roligt var det ändå. Han kände för att fjanta sig lite, så han gick bort till ett äppelträd som var beläget en bit bakom lekparken, plockade ned fem fina höstäpplen och jonglerade litegrann för en överlycklig Adelina som klappade händerna av förtjusning. Han trixade och bollade för henne en liten stund, och njöt av det lilla rampljuset som han kunde känna lyste på honom, trots att publiken var blott en enda femårig liten flicka. Sedan blev han allvarlig.
-Jag ska flytta. sade han till barnet.
-Vart då? frågade Adelina med stora ögon.
-Långt bort. Falun heter det.
-Jasså. Kom ihåg mig och ha det så roligt i Falung!
Visst ska jag komma ihåg min enda vän.
Försiktigt öppnade han dörren till Hilmers villa, för försiktig hade han lärt sig att vara. Han spejade omkring i hallen. Puh. Hon var inte här. Så öppnade han dörren till det lilla krypinnet han kallade sitt. Han möttes av ett apgrin med en del av en svart strumpa hängandes ur munnen. Dumma apa. Dumma Betty. Felikz slöt ögonen och räknade till tio, i ett försök att lugna ned sig. Trots allt så skulle han flytta nu, och då skulle han slippa henne. Egentligen hade hon ju inte tillåtelse att vistas i hans rum heller, men det verkade hon ju inte bry sig om. Betty flinade mot honom och med ett "OH-OH-OH" lämnade hon rummet. Suck. Det luktade apa nu. Bokstavligt talat alltså. Felikz beslöt sig för att börja packa. Han hade ju ändå ingenting kvar här att göra. Han gick ut i Hilmers kök och hämtade några skräppåsar. Han gick tillbaks in i den apluktande lilla skrubben där han bestämde sig för att inte spara för mycket. En plastpåse fyllde han med kläder som han skulle lägga i närmaste UFF-kontainer. En påse fyllde han med skräp. Den sista påsen och sin ryggsäck packade han de få ägodelar han kände för att spara. Däribland ingick en del CDskivor, mestadels vanlig rockmusk, lite kläder, de återstående pengarna, några böcker och sina bollar. Han tog sin packning, ställde den i hallen och gick in till Hilmers kontorsrum där han deklarerade att nu skulle han äntligen flytta. Hilmer såg lite sorgsen ut, men log ändå åt honom och sa att Betty skulle sakna honom. Felikz förstod mycket väl att Hilmer var den som skulle sakna honom, inte för att han gillade honom, utan mer för att Felikz var det enda sällskap utöver Betty Hilmer hade. Felikz böjde sig ned och gav den lille gubben en stor kram innan han begav sig.
Hejdå.
Tåget rusade dånande fram på sin räls. Det rörde upp höstlöven, som för några sekunder fick liv och flygförmåga. Sakta singlade de ner medan
tåget försvann bort med livet. I tåget satt Felikz Hjort. Han såg ut genom sitt fönster. Trädens kronor, eller det som återstod av dem, hade färgats kraftigt röda eller gula. Eller orangea. Eller bruna. Det var ganska fina färger trots allt, i synnerhet om man som Felikz hade sig med att jämföra alla färger med den spyfärgade väggen i Hilmers skrubb. Tiden gick. Höströda träd flög förbi. Det blev mörkare ute. Till slut saktade tåget in och stannade på tågstationen i Falun. Det luktade regn och marken var fuktig när Felikz klev av tåget. Han sökte med blicken efter Caspian som lovat komma och möta honom. Ingen Caspian. Nähäpp. Felikz gick fram till en bänk. Bänken var typiskt nog blöt. Felikz suckade, sedan slängde han upp sin plastpåse med kläder på bänken innan han satte sig på denna. Medans Felikz väntade på sin bror betraktade han det lilla av staden som syndes därifrån han satt. Det verkade fint. Det verkade som alla andra städer, fast på en annan plats. Egentligen är det ju ganska lika var man än kommer. Bara andra människor. En man med ett lila och vitprickigt paraply i näven kom springande. Felikz kände först inte igen honom, men så snart mannen började tala insåg han att det var Caspian. Så olik sig han blivit. Felikz tappade nästan hakan. Caspian hade förvandlats från hans bror till en helt okänd man som var ganska rund och trots sin unga ålder hade börjat få glesare hår. Håret var inte längre blont heller, Caspian hade färgat det mörkbrunt, i ett försök att få bort den grå färgen några av hans hårstrån envisats sig att anta. Caspian såg sliten ut, men verkade glad, då han pratade på om den där gamla lägenheten han aldrig hade haft hjärta att göra sig av med, som han tänkte att Felikz kunde få hyra i andra hand av honom. Den var tydligen möblerad och allt. Felikz nickade och svarade så gott han kunde i chocken, samtidigt som han undrade varför hans bror sprang omkring med det där fula paraplyet, trots att det inte alls regnade längre. Han följde Caspian ut från perrongen till en svart bil som stod parkerad. "klick" lät det när Caspian öppnade dörren så att Felikz kunde stiga in. Av insidan att döma var bilen splitterny, med ljus, nästintill vit skinnklädsel. Felikz såg på sina skitiga jeans och strök över sätets svala, glatta, skinnbeklädda vita yta. Det gick tydligen bra med företaget. Det bekräftades också av Caspian, som mer än gärna skröt om hur stor han blivit, där han satt bakom ratten.
-Igår var TV4 på besök och skulle ha en intervju, minsann. skröt han.
-Jaha. svarade Felikz.
-Jajjemen. och..
-AKTA! skrek Felikz
-Va?...OJ JÄVLAR, DET ÄR EN KÄRRING PÅ VÄGEN. skrek Caspian samtidigt som han slängde sig på bromsen.Tanten fortsatte lugnt över övergångsstället, men slängde ett misstänksamt öga åt dem. Caspian skrattade lättat och fortsatte där han varit innan avbrottet. Felikz började känna sig illa till mods av allt "Ja, vi är stora nu...JAG är stor!..Kan du fatta det brorsan?". Det var nästan som om han vore besatt. Han var bäst, än sen? Han borde vara bara vara nöjd. Men någonstans anade Felikz ändå att den där glöden som finns i oss alla, den där glöden som gör att vi orkar bli bättre och bättre, den var inte längre glöd. I Caspian var den eld, och i högtalarna hörde man Lisa Ekdahls fulsnygga stämma sjungandes Ur askan in i elden. Felikz rös när han tänkte på sin broders ouppmärksamma bilkörning, och hur den där gamla damen lika gärna skulle kunnat vara död nu, och hur han själv skulle suttit i bilen som släckte hennes liv, och hur han skulle sett henne ligga där, kall och blodig, med ambulanspersonal som ruskade på huvudena och medan polisen förde bort honom och hans bror, som säkerligen skulle fortsatt prata om företaget sitt medans han leddes in i polisbilen. Ush. Så kom han istället att tänka på när de var små, den där gången han bröt foten, och hur Caspian varit så orolig och tagit på sig så mycket ansvar. Bilen och Felikz tankar rullade vidare.
Övergångsställen. Sådana skall gås över. Bilar måste stanna. Just det.
Bilen stannade och Felikz och Caspian klev ur. Caspian klickade på låset innan han vände sig om och gestikularade "Välkommen till ditt nya hem Felikz" och svepte med armen i riktning mot en sådan där grå betongklump innehållandes en hel massa lägenheter. (Fast egentligen var betongklumpen inte alls grå, den var ju gul, och faktiskt ganska fin. Grått förtydligar bara hur trist den kändes i Felikz ögon. Punkt.) Felikz höll tillbaka sucken han nästan var på väg att släppa ut. Det här skulle nog bli bra ändå. Hans bror var trots allt fortfarande gudomligt snäll mot honom. Han hade ju gett honom både arbete och boende. På väg in i trapphuset mötte de en gammal man med en hund. Den stora svarta hunden drog och hängde i kopplet. Skällde gjorde den också. Mannen log ursäktande, mumlade fram en hälsning och drog med sig den envise hunden ut. Det luktade rök och instängt i trapphuset. Lukter som inte alls fick Felikz att känna sig bekväm. Lägenheten var dock mysig. En ljus, luftig tvåa, med fina ljusgula tapeter. Där fanns en säng, en bokhylla, ett vitt bord med fyra stolar, en soffa och till och med en TV.
-Det är fint brorsan. vände han sin till Caspian och sade. Felikz kikade runt lite, och nickade gillande. Då ringde Caspians mobiltelefon. Han tog fram den från den svarta kavajens innerficka. Han vek upp den topmoderna telefonen och svarade.
-Ja, det är Caspian från Caspian Computers, kan jag hjälpa dig?..va?...vadfan är det du står och säger?...Nä, det är tamejfan helt jävla omöjligt, jag har ju...jasså? jaha. Jag kommer på en gång. Tyvärr brorsan, jag måste åka, det är lite trubbel med företaget, men du kan ju bekanta dig med stan och lägenheten och allt vad det heter, så kommer jag och hämtar upp dig före jobbet i morgon? Hejs! sedan försvann Caspian ut ur rummet med en stressad och besvärad uppsyn, fort som ett skott drog han. Knasigt. Felikz blev åter en smula orolig för sin bror.
Nästa morgon kom Caspian som utlovat och hämtade upp sin lillebror Felikz, som just idag skulle börja med sitt nya jobb som städtant. Caspian verkade tämligen glad. Bekymren från igår var som bortblåsta, och utan synliga spår i form av ångest, stress eller nervöst fundersamt trummande fingrar på ratten. När de väl kom fram till den gigantiska byggnad där företaget Caspian Computers låg till, var det första Caspian gjorde att visa Felikz fikarummet. Han påstod att han hade något att fira, och champagne hade han ju tyvärr inte, det var jävligt vad den varan var kostsam idag, men han hoppades att Felikz inte var så fisig av sig att han inte skulle nöja sig med vin. Vad vinet hade att göra inne på Caspian Computers mer än Champagne hade, det blev Felikz aldrig riktigt klar med, men där i hans broders hand svängde visst en vinflaska. Caspian tog fram två vinglas och gav det ena till Felikz. Foten var röd och flätade sig upp till genomskinlig. Det låg lite damm och en död fluga i det. Detta var dock inget han förtäljde sin broder, eftersom han inte ville sabba Caspians lyckorus, plus att han gärna tog sig några klunkar prima vitt vin. Caspian hällde upp vinet, och han pratade vitt och brett om hur bra allt skulle gå, och hur mycket stålar han skulle inbringa via hans nya, superba idé. Han gestikulerade villt, och slängde omkring med vinflaskan. Felikz nickade låtsasförstående samtidigt som han tyckte sig skönja en villd, ivrig och nästan galen glimt i hans broders två isblå ögon. Plötsligt var de dubbelt så stora, och hans mun var stelnad i ett konstigt brett psycholeende.
-SKÅL MIN BRODER! skränade Caspian och stötte hårt sitt glas mot Felikz glas. Det klirrade till vasst och Felikz blev lite orolig att de antagligen väldigt gamla och sköra glasen skulle spricka. Medan Caspian hällde i sig sitt vin i djupa klunkar passade Felikz på att fiska upp flugliket ur glaset med hjälp av sitt vänstra pekfinger. Den vinkladdiga flugan var ganska vacker i lysrörsskenet, fast ganska äcklig, tänke Felikz innan han sprätte iväg den och började klunka dammblandat vin. Det här verkade bli en bra första arbetsdag. Efter vinet så blev det till att gå på rundvisning. Caspian visade utöver det rosatapetserade fikarummet hallen, chillrummet, Arbetsrum1, Arbetsrum2, Arbetsrum 13 och så vidare. När de kom till något som kallades Stora konferenssalen stannade Caspian tvärt till. Han såg ned på mattan framför sig och började svära. Felikz kände en högst obehaglig lukt, sedan såg han på mattan framför deras fötter en gigantisk brun hög, som mest av allt liknade bajs.
Ånej, inte en till jävla apa.
Givetvis var det ingen schimpans som var den skylldige bajsaren, men det var inte långt därifrån vill jag tillstå. Bajset tillhörde, om man nu kan säga att bajs tillhör någon, det vet jag ju inte, men bajset kom ifrån en väldigt tjock gris. Grisen hörde till en ras som kallades minigris, men i Felikz ögon var den stor, stor var i synnerhet dennes avföring, eller, åtminstone så var det mycket avföring. Caspian förkunnade att nu hade Felikz minsann fått sitt första jobb, det var ju trots allt i första hand sådant här han var anställd för. Att avlägsna grisbajs från vinröda heltäckningsmattor. Medan Felikz, stående på knä, gjorde sitt bästa för att skrubba bort grisavföring från det luddiga golvet, berättade Caspian, sittandes i en fåtölj i ett hörn och med den svarta lilla, eller ganska stora grisen, i knät att den hette C.C, grisen alltså, och var Caspian Computers lilla maskot. Turgris. Lyckobringare. Han var sannerligen en vidskeplig typ, Felikz bror. Efter de här bajsskrubberierna var det så dags att hälsa på de anställda. Nåja, några av dem, de var så otroligt många nu för tiden att Caspian bara gjorde sig besvär att presentera sina allra närmsta män för Felikz. Felikz trodde inte sina öron när en av männen, en till synes ganska snobbig karl i medelåldern, presenterade sig som Balthazar Silversnopp. Felikz stirrade med stora ögon på Silversnoppsmannen. Givetvis hette inte karln Silversnopp, utan Silverknopp. Ibland var Felikz en mästare på att höra fel. Dock var det ganska roligt med den här misstolkningshörseln, eller som Felikz själv beskrev det gav det livet en fylligare och trevligare eftersmak som man kunde ha roligt åt länge. För övrigt hann Felikz städa både stinkande toaletter och diska mögliga kaffekoppar, och kunde hädanefter stolt, erhm, ja, titulera sig som Städtant.
Felikz bodde in sig i sin lilla gula lägenhet. Han bekantade sig med Falun och lärde känna en del nya människor. Ingen av dem har dock någon vidare betydelse för denna historia, så de behöver ingen närmare presentation än just epitetet "en del nya människor". Varje dag begav sig Felikz till Caspian Computers för att torka grisbajs, städa toaletter, diska kaffekoppar, ruska mattor och, inte minst, ställa upp i kontorsstolsrace i korridorerna mot några arbetströtta sällar. Kontorstolsstolsrace går till på följande vis: Två deltagare ställer upp sig längst ned i den längsta korridoren som går att finna i byggnaden. Varje deltagare besitter en skrivbordsstol med hjul. En domare ställer sig vid väggen längst bort från startlinjen, och ytterligare en domare behövs vid själva starten. Så snart domaren i startområdet gett klartecken, skall de bägge deltagarna så fort som möjligt, (som Anders och Måns skulle uttryckt det hela:) kontorstolsputta sig fram till den bortre väggen. Den tävlande som först slår handen i väggen har vunnit omgången. Vinnaren möter en ny tävlande, och vinnaren av dem en ny, och så vidare enda tills det inte är några utmanare kvar. Då har den slutlige segraren vunnit. Ja, det är helt sjukt hur stimmiga vuxna män kan vara ibland, men det är nog det som behövs, om man inte vill omvanlas till en sten där man sitter framför en dammdator i sin kontorsstol. En av de anställda, med efternamnet Tidén, vad nu det skulle ha för betydelse för den fortsatta storyn, sade en gång vist till Felikz:
-Ung är man bara en gång. Fel. Ung är man alltid.
Ung är man alltid, men det är lätt att glömma bort.
En dag, under ett kontorsstolsrace, hände något underligt. Felikz stod beredd och startklar med en grå skrivbordsstol bredvid en av datanördarna, och väntade på att domaren skulle ge startsignalen. Och där var de igång! Felikz var snabb, djärv och barnslig som han var, och tog således omgående ledningen. Han kände vinddrag i håret, och såg målmedvetet på väggen dit han skulle. Just som han var säker på att vinna slogs en dörr upp framför honom, för sent för att han skulle hinna stanna, och med ett ljudligt brak kolliderade han med dörren som ledde till hans brors kontor. På dörrens andra sida stod tidigare nämnda Balthazar Silverknopp. Han såg tämligen skrämt på Felikz som låg på golvet varifrån han gjorde ett tafatt försök att be om ursäkt, med vilket han inte nådde några vidare framgångar, eftersom Felikz inte bara en, utan upprepade gånger gjorde misstaget att kalla karln för Silversnopp. Det var inte bara det att han ofta hörde fel. Hade han en gång hört något riktigt roligt klibbade det sig liksom fast i hans hjärna över det riktiga namnet, eller ordet, eller vad det nu kunde vara. Felikz bet sig själv i tungan och lade all sin koncentration på att artigt formulera några urskuldande ord. Att det kunde vara så svårt. Balthazar Silverknopp nickade ljudlöst, med uppspärrade ögon och ett ansiktuttryck utav sten, och så skyndade han skrämt därifrån med några papper i näven. Felikz ställde sig upp och såg fundersamt efter honom. Han kikade in genom den nu redan öppna dörren. Därinne var alltså Caspians kontor, men ingen Caspian. Lampan var släckt. Allting verkade vara i sin ordning. På skrivbordet stod tre halvfulla kaffekoppar bredvid datorn och vid sidan av högar av papper. Bakom skrivbordet stod en skrivbordsstol som hade ett par år på nacken, men som var av exklusiv modell, och trots att stoppningen på en del ställen kikade fram ur hål i det mörkblå tyget, så var den nog fortfarande redigt bekväm. Felikz nickade för sig själv och stängde dörren och sedan tänkte han inte mer på detta. Men vad hade Balthazar Silverknopp gjort ensam inne på Caspian Hjorts kontor?
Livet gick sin gilla gång. Felikz städade, sov, umgicks med sin bror och...ja, det var ju just lite knepigt med hans bror. Affärerna började gå sämre, hans aktiebörs dalade, hans pengar och hårda arbete rann ut i sanden. Caspian fick allt oftare den där galna glimten i ögonen, och han blev besatt av att vinna tillbaks sina pengar och sin makt, sin plats som härskare över databranschen. Han ville åter vara den nytänkande, revolutionerande, unga och lovande Caspian Hjort, skaparen av storföretaget Caspian Computers som börjat bli kännt världen över. Som en föredetting var han inte nöjd. Han trivdes inte. Känn på ordet. Föredetting. Hur låter det egentligen? Hemskt. Tragiskt. Nästan äckligt. Nejnej, stor ville han vara, stor skulle han förbli, och inte bara stor, han skulle vara störst. Allt oftare predrikade han om det här för Felikz. Caspian fick allt gråare hår, och den smått galna blicken ersattes snart av en tommare blick. Betydelsefulla kontakter hade brutits. Ingen mer ville ha att göra med Caspian. Han var ingen annan än en looser, som en gång kanske varit bra, men nu inte hade mer att ge. Den här mjölkkon var redo att slaktas.
-Det är över Felikz. sade han en gång. Var ska jag ta vägen? och Felikz hade kommit med ett sådant där försök till ett peppande ge-aldrig-upp-tal, men det verkade inte ha någon större effekt.
Så fortsatte det. Caspian sålde sin fina dyra villa, han sålde sin fina, dyra bil, han flyttade in i den gula lägenheten, som egentligen var hans, och började dela den med Felikz. Vissa dagar orkade han inte gå till jobbet, och nästan hälften av alla hans anställda sade upp sig. Han var rent av ett vrak. Om kvällarna satt han ihopsäckad i den gamla soffan och klunkade vin. Han satt och stirrade på den dammiga TV:n framör sig, som oftast inte ens var påslagen. Felikz brukade sätta på den ändå, just bara för att han inte stod ut med det tragikomiska i att hans bror satt och glodde på en avstängd TV. Tala om apati!
En tisdagskväll verkade det vända. Caspian kom hem, till synes ganska glad, efter att han tagit sig en höstpromenad.
-Brorsan, vi ska till Finland! Eller tja, egentligen ska vi ju bara dit och vända, men ändå. sa han.
-En kryssning altså? Har du råd med sådant? frågade Felikz.
-Japp, och bjuda dig ska jag med, trots att det är knappt. Men nog måste man få leva litegrann också...
-Jo, det är ju klart. svarade Felikz. Men...haha, vafan brorsan? Vad är det här för infall? Hur kom du på det?
-Tja, det var Balthazar på jobbet som tipsade mig faktiskt. Han tyckte att det vore en god idé att jag skulle få slappna av ett tag, om så blott bara för ett par dagar.
-Balthazar....Jaha! Silversnoppen!
Caspian skrattade gott och klappade sin lillebror på axeln. Han var glad över att ha Felikz. Utan honom skulle han vara alldeles ensam, och det är ju som alla vet det slutgiltiga tecknet på att vara en tvättäkta looser.
|
|
|
|
