Godnattsaga om Huvudlösa och Lilla Råtta |
-Men du har ju inget huvud? pep lilla Råtta. Varför har du inget huvud? fortsatte hon envist, utan att låtsas om Huvudlösas högst besvärade hållning. Hon vred på sig, och kliade sig nervöst på armarna.
-Jo, du förstår...Jag betedde mig väldigt dumt. började hon lite trevande. Lilla Råtta blinkade yrt och förstod mest ingenting. Men hon var en mycket god Råtta, och kände sig ganska så sorgsen till mods när hon förstod att Huvudlösa var fylld av sorg och ånger, och hade ett grymt trassligt garnnystan med elaka knutar till samvete att nysta upp. Lilla Råtta var annars en, som råttor mest är, bekymmerslös figur, och tänkte som så att Huvudlösa behövde fyllas av vackra tankar, om blott så för en stund, och glömma allt elände, för sådant ville hon minsann inte vet av nere i råttboet. Genom sitt lilla hål i väggen såg hon på månen, och hon talade till Huvudlösa.
-Vet du, ibland är allting så vackert att jag glömmer bort att andas. sade hon. Huvudlösa satt tyst och lyssnade. Ser du stjärnorna? fortsatte Lilla Råtta. Man kan tro att en liten, liten Råtta som jag inte tänker på det vackra. Att allt vi råttor bryr os om är att samla mat och inreda boet, det är vad de tror, allihopa. Men du Huvudlösa, du ska veta att även en liten dum Råtta som jag har sina drömmar, sina önskningar, sin längtan efter något bättre. En längtan efter något som varit, som aldrig varit, som ska ske eller som aldrig någonsin kommer att inträffa. Allting längtar man efter. Lilla Råtta sneglade på Huvudlösa som såg tillbaka med sin fulla koncentration på den lilla gnagaren. Råtta ruskade på sig och fortsatte vad hon påbörjat. Har du sett ett stjärnfall någon gång? frågade hon Huvudlösa. Hon fortsatte utan att vänta på svar. Du vet, när man ser ett stjärnfall, så betyder det att man får önska sig något. En önskan, en önskan om vad som helst, och är det en god och innerlig önskan, så kommer den att gå i uppfyllelse. Det gäller bara att vilja det tillräckligt mycket, och göra allt som står i ens makt för att uppnå det. just som Lilla Råtta avslutat den meningen, så lystes himlen upp av ett sprakande sken. Lilla Råtta flämtade till och ryggade tillbaka samtidigt som hon slöt sina mycket ljuskänsliga råttögon. Det var det klaraste stjärnfall som någon någonsin skådat, som alldeles nyss korsat himlen. När Lilla Råtta hämtat sig från chocken var hon naturligtvis mycket uppspelt.
-Såg du, såg du? frågade hon ivrigt Huvudlösa. Men Lilla Råtta fick inget svar. Hon vände sig om. Huvudlösa var försvunnen.
-Godnatt då, Huvudlösa. sa Lilla Råtta, med ett litet leende på läpparna, till ingen alls.
|
|
|
|
