Med grus i ögonen och en lövhög utan kärlek |
(den blev aldrig klar osv. och varför syns inte mina styckesindelningar? sug.)
Med svidande ögon, bron över kanalen.
Med svidande ögon, under trettiosju gatlyktor.
Med svidande ögon, passera grillen.
Med svidande ögon, förbi Folkets Hus.
Alldeles för många gånger, med grus i ögonen, samma väg. En darrande hand, som sträcker sig efter portens dörrhandtag. Fingrar som var gång tycks allt för svaga sluter sig om det nötta träet. Med grus i ögonen, blundar. Med darrande hand, försöker andas i normal takt.
-Hej.
Dörren öppnas.
-Hej.
En tafatt kram, och in i lägenheten. De gula tapeterna, som alltid är, gör hallen lite, lite varmare än egentligen. Den svartvita tavlan, föreställande en katt med blicken långt i fjärran, hänger där den ska och brukar. Hon har alltid undrat vad den tänker på, filosofkatten. En undrande tavla, det är det. Ett porträtt av undran med någonting att undra. Jackorna hänger prydligt på sina galgar och krokar. Hennes jacka snart med dem. Det ser mjukt ut. Jackor är tecken på liv. Jackor är beviset på människor i en lägenhet. Hon sparkar av sig skorna, som aldrig vill se lika prydliga ut som jackorna. Slår man ned blicken är ingenting lika välorganiserat. Slår man ned blicken är ingen ordning på någonting. Skorna i en rörig hög. Lösa papper här och var, anteckningar från ett liv.
Ögonen ej längre lika svidande. Med gruset eliminerat och huvudet tomt går de in i köket, men bara för en liten stund. Skrammel och lösprat, smällar i skåpluckor, och snart står tekopparna med sitt innehåll på bordet. Strax tomma som huvudet, och i det trygga köket med sina gröna krukväxter och kylskåpspoesi blir de aldrig kvar länge.
I ett litet mörkt rum: två människor i en smal säng.
Trevande händer.
Hennes händer ivrigasnabbadarrande.
Hans händer stora. Trygga. Varma.
Överallt men inte tillräckliga.
Pulsen: i het symfoni med de häftiga andetagen.
Och en girig törst efter mer.
Denna scen, ett lustspel
mellan en älskare
och en aktör.
Båda medvetna om situationen. Ett lustspel, en komedi, i all sin melankolisktskrattretande patetik. Huvuden tomma för stunden. I ett litet mörkt rum: två nöjda, fumlande själar.
-Du är min bäste vän. viskar hon.
Han grymtar avlägset tillbaka. Kärlekens eufori, likt ett farligt uppåttjack på sin färd ut i blodet, vänder tvärt och drar sig smärtsamt tillbaka. Med grus i ögonen, snart åter ute i hallen. Insikter kommer oväntat plötsligt. Påminnelser får en obekväm ankomst. Verklighetens ben är snabbare än vad man räknat med, och ikapp är den fortare än väntat. Besvikelse, och blicken nedåt. Slår man ned blicken är ingenting lika välorganiserat. Slår man ned blicken är ingen ordning på någonting.
-Hej.
En tafatt kram, och ut ur lägenheten.
-Hej.
Dörren stängs.
Som allt för mången gång.
Med svidande ögon, fingrar runt portens nötta trähandtag.
Med svidande ögon, förbi Folkets Hus.
Med svidande ögon, passera grillen.
Med svidande ögon, under trettiosju gatlyktor.
Med svidande ögon, bron över kanalen.
Ännu en port, och sedan hemma i ensamheten hon alltid kallat grön. Nu känns den mer svart, som den gjort allt för ofta på sistone. Längs hennes väggar inga jackor. En ensam jacka på golvet tillsammans med ett ensamt par skor. Jackor är tecken på liv i en lägenhet. En ensam jacka på golvet är inget liv. In i vardagsrummet. En död tv blir levande och snart död igen. Trummande fingrar och en rastlöshet ovillig att vika. Häftiga andetag, utan koncentration och möda att försöka hålla dem normala. Snart droppar en salt vätska ner för hennes kinder. En vetskap gestaltad i tårar som räckt till att salta bra många frukostägg. Han är inte kär i henne, trots att hennes egen kärlek tycks växa sig starkare för varje gång hon med svidande ögon gått över bron över kanalen, under de trettiosju gatlyktorna, passerat grillen och Folkets Hus, med skakande händer öppnat porten och sedan välkomnats in i hans lägenhet. En vetskap gestaltad i tårar, snart i hysterisk gråt. Det hade kanske varit lättare om han inte varit hennes bäste vän. Det hade kanske varit lättare om han inte varit sådär jävla bra på att vara en bra människa.
Men ikväll ska hon överleva. Jackan upp från hallgolvet. Stegen sin färd mot struktur och reda, ut i den fria hösten, med trädens färger varmare än hans låtsasvarma hall.
Vid bron och ankorna guppande i kanalens skitiga vatten står hon med sin gröna jacka och halsduken virad många varv. De fallna löven i parken hopkrattade till prydliga högar. Kängorna osynliga när hon pulsar igenom. Hon lägger sig ned i mjukheten och ser upp på kvällens stjärnor. För hon vet att om man slår ned blicken blir ingen ordning på någonting. Gatlyktorna tända lyser upp parken där en ensam flicka ligger stilla i en lövhög och blickar mot stjärnorna i väntan på gruset att försvinna ur hennes ögon.
|
| Kommentarer | | Guldvattnet - 23 jul 08 - 11:29 | | herregud vad fin :´) blev riktigt rörd <33 |
|
|
|
