Min verklighet, del 9 |
Att fly, likt att skydda sin egen fiende, som inte ens finns. Flykt från verkligheten som ej går att förklara, drömmarna man drömde som man sedan helt och hållet glömde bort i flykten till rakbladsland och ledsentårar. Till flykten där jag ej kunde andas, eller ens prata.
Jag blev kvävd av mina egna vänner, av deras ord och deras vänskap. Dårskapet som blev min värld och er som tillslut gick över.
Jag trivdes på sätt och vis väldigt bra i min nya klass och med mina nya vänner. Mina teatervänner gick i klassen ovanför min och jag åt lunch med dem varje dag tillsammans med min nya vän i klassen.
Vi gjorde väl lunchen till en ren parodi egentligen, kastade skåpnycklar i sopptallrikar och "ströp" varandra vid bordet och vi satt alltid på samma ställe, bordet precis utanför lärarnas matsal. Men de lyfte aldrig ett finger, de visste att vi bara hade kul och log glatt mot oss när de gick förbi.
Om man jämförde min gamla klass med den nya så var det rena himmelriket, folk talade med mig, de hälsad på mig och tyckte att det var roligt när jag kom till skolan. Det kanske de i min andra klass också tyckte, men de visade det aldrig för mig.
Jag slår vad om att om någon av dem skulle läsa den här berättelsen skulle de inte förstå att jag mådde så dåligt. Men det var ju inte på grund av dem egentligen, det var bara hela atmosfären som inte passade för mig, jag klarade helt enkelt inte av att gå kvar i den klassen, jag mådde för dåligt.
Blev för ignorerad och orkade inte vara kvar helt enkelt. Så byte av klass var nog det bästa som kunde ha hänt mig, även fast det slutade å tragiskt.
|
|
|
|
