Scream 20 |
(ALLA SMÅ MÄNNISKOR!!
Okej, först – Ja har varit hos min farmor i över en vecka, därför kom inget xD
Tillbaka – På snyftbiten (okej då, allt xD) tänk er lilla billieboy som han måste se ut, me sitt korta lilla hår, snyftigt, runnet smink, osv, osv och ett underbart vackert brutet bitte…?
Okej?? Annars TOTTAR jag er!! :D)
(Bill)
Nu kom dem. Tårarna han hade tvingat sig själv att hålla inne. Som han hade kämpat emot medan de pratade.
Kryckorna låg slängda en bit bort, de hatfyllda objekt han var bunden till. Det som hänt den dagen i skogen kändes nu så avlägset. Han såg dem försvinna och dyka upp i synfältet allt eftersom han långsamt gungade fram och tillbaka.
Toms erbjudande, men kanske också på något sätt en del av bönen som hela sången han sjungit till honom varit, spelades upp om och om igen i huvudet.
Tell me your secret, I want it
Tell me your story, I need it
I listen intensely, I’ll stay awake all night
Det hade varit frestande, så frestande, att lita på hans ord och komma tillbaka.
”Hörde du?” frågade han plötsligt, utan att vända sig om. Men medveten om att någon, någon speciell, stod där bakom honom.
”Ja…” svarade hon lågt. Han kunde höra henne komma fram och ställa sig bredvid henne. Känna hur hon lade en försiktig hand på hans axel, som om hon var osäker på om han ville ha henne där.
”Allt?” frågade han svagt och vände huvudet mot henne, mötte Indiras ögon. Såg in i hennes vackra, gröna ögon, och svalde djupt. Hon nickade långsamt och han kunde se i hennes ansikte att hon visste att det var ord som inte varit lämpade för hennes öron.
”Förlåt…” viskade hon och gjorde en ansats till att gå därifrån när han inte reagerade. Med reflexer han aldrig anat att han hade tog han ett grepp om hennes arm. Han mötte hennes förvånade blick med en egen, plågad.
”Lämna mig inte… Snälla?” bad han svagt, med en röst som nästan sprack mot slutet. Hon nickade stilla och tog ett steg mot honom igen. Han ställde sig upp, så att de stod alldeles intill varandra. Utan att veta hur, men inte heller förvånad över det, kände han hennes läppar mot sina. Hennes mjuka, varma läppar och en tunga som försiktigt letade sig in i hans mun. Han visste, visste att det var fel, väldigt fel. Att allt han var ute efter nu var tröst. Att känna att det fanns någon kvar hos honom. Även om han visste att hon aldrig skulle kunna byta ut Tom, eller…
”B… bill?” Den sårade röst som bara kan betyda en sak nådde de båda och fick de att flytta sig från varandra. Bill vände huvudet mot hållet som rösten kommit ifrån, även om han redan var fullt medveten om vem det var.
Samtidigt som han mötte de tårfyllda ögonen hos den han älskade lika mycket som Tom, den som hade en plats för alltid i hans hjärta, sjönk han ner på marken. Det gick inte mer. Han klarade inte av det längre. Hade han börjat hallucinera nu också? Han fanns inte. Människan som stod framför dem var DÖD. Borta. Död var ett ord, inget som fanns, eller snarare inte fanns. Borta däremot, får aldrig träffa igen, ett hjärta som verkligen har spruckit. Vars spricka kyssen nyss hade börjat laga. Med dålig tråd, lite vass och repig, men ändå. Nu slets det upp igen. Minnena från deras tid störtade tillbaka.
Han visste inte längre vad han gjorde, han kunde känna sin mun röra sig men knappt höra vad som kom ut.
Varför? Hur? Vad? Förlåt… Jag älskar dig…
Sedan svimmade han.
(okej, lite kort :P men de kmr mer snart juh!! O visst är det spännande?? :D KOMMENTERA!!)
|
|
|
|
