Min verklighet, del 8 |
Jag började gå till barn habliteringen på samtal, men jag slutade efter tre gånger, det kändes liksom meningslöst.
Men på min nya skola började lärare och så se på mina händer och fråga om jag hellre ville skriva på dator och sådana saker. Ingen hade någonsin pratat med mig m mina händer i skolan så jag blev bara glad.
Tyvärr så skapade det någon slags besatthet av mina händer, jag började hata dem och ville bara ta en yxa och hugga av mig mina händer, jag avskydde dem. Tillslut gick det så långt att jag började skära mig i ärren på händerna,ås att ingen skulle se att jag skar mig. Jag gick till lärarrummet nästan två gånger per dag och bad om plåster för att det blödde så mycket från mina händer, men ingen reagerade på att det kanske var något fel.
Jag fick nya vänner i klassen och de var nog inte de bästa vänner man hade kunnat haft, de fick mig att förlora min identitet och fly in i påhittade världar med påhittade regler och lagar. Eller ja jag ska inte enbart skylla på dem, jag hjälpte ju till att skapa de där världarna och lagarna. Vi levde ett liv som bara var en le med döden och jag försökte så förgäves passa in. JAg klädde mig i samma kläder och lyssnade på samma musik. Jag kämpande så förgäves för att komma in i ert lilla kompis gäng, men allt var lönlöst.
JAg blev aldrig accepterad som en vän till er, mer som en fiende som viftar med en vit flagga.
Istället flydde vi bort till rakbladsland och tårar av ångest som aldrig gick att bli kvitt ifrån.
|
|
|
|
