Min verklighet, del 7 |
Att inte kunna beskriva vad som gjorde så fruktansvärt ont var svårt att förklara. De hade ju sagt ja till det jag ville göra med mina händer, men ändå ekade tomheten i mitt inre och sorgen över att mina fingrar fortfarande inte hade växt ut.
Att börja i en ny skola till sjuan var nog bland det bästa som kunde ha hänt mig, eller jag trodde det i alla fall. Första terminen var som att leva i himmelriket, jag var så glad över allt som hände, över att folk hälsade på mig och sade mitt namn.
Men sedan kom verkligheten ikapp mig igen. Jag började må riktigt dåligt och bröt ihop inne hos skolsyster en dag och bara satt och grät. Efter det gick jag till henne en gång i vekan och tillslut bestämde hon att ringa mina föräldrar och be dem ringa barn habiliteringen så att jag skulle få en samtals kontakt där.
Mina föräldrar hade redan tidigare frågat mig om jag ville gå och prata med någon, men jag hade bara gått ut ur rummet. Jag klarade inte av att ens höra talas om mina händer eller om tiden då jag var sjuk som liten. Det fick det att krypa i benen på mig och jag ville bara gråta och skrika så fort det kom på tal. Jag orkade inte höra om det inte ett endaste ord, det gick bara inte Jag mådde för dåligt.
|
|
|
|
