33. Stich Ins Glück [ff] |
Hejsan hoppsan. Nu får ni en kort del, som egentligen.... förmodligen, är rätt onödig. Men jag tänkte att ni väl borde få någonting att... öhm, bita i (?) medan jag är borta xD
Det blev ändrade planer, så jag reser i morgon bitti vilket gav mig tiden att skriva den här. (Halv fem på morgonen går bilen i morgon :O jag kommer dö) Men ja. Jag ska skriva så mycket ja kan medan jag är borta, så var snälla och håll ut. *blinkblink* Jag är snart tillbaka med fler delar! :)
Kapitel trettiotre
Looking back on the things I’ve done
Han förstod knappt vad som hände. I ena stunden hade han oskuldsfullt suttit och spelat på sin gitarr i väntan på att hon skulle komma hem, och i nästa var hela hans liv upp och ner. Det var som att någon - vars hand måste ha varit besynnerligt stor – hade rört om i hans liv så att allt som lämnades kvar orört bara blev kaotiskt och rörigt.
Det röriga i hans liv som dykt upp så plötsligt, sipprade snabbt in genom porerna i hans hud, och letade sig ännu snabbare upp till hans hjärna. Det kändes som om någonting explosionsartat släpptes lös i hans skalle. Det svartnade för hans ögon, han fick ont i hela kroppen och kände hur hela köket snurrade där han befann sig. Han kunde inte avgöra vad som var golv eller tak, väggar eller fönster. Han kände bara hur han föll.
Efter vad som kändes som hundra, evinnerligt långa, outhärdliga år, slog han slutligen upp ögonen. En konstig tanke fyllde ut tomrummet som blivit i hans hjärna. Efter att miljoner och åter miljoner tankar om Julia och saker som påminde om henne, lyckades han på något vis koppla bort den delen av hjärnan. Tankarna fortsatte att snurra runt där inne, han kände dem, men väldigt långt bak. Så långt bak att han inte ofrivilligt behövde tänka dem.
Tanken som slagit honom, verkade bara vettigare för varje sekund som gick, och tillslut ville han nästan kalla sig själv geni. Men när han tänkte efter på vad han just hade ställt till med, så kanske det inte var det bästa ordet för att sammanfatta just honom. Nej, ett bättre alternativ skulle vara någonting i stil med: ”egoistisk-och-känslokall-före-detta-pojkvän- som-tänker-med-sitt-könsorgan”.
Han suckade och slöt ögonen igen. Det enda han verkligen ville var att söka upp Julia och försöka tala henne till rätta. Hon kunde inte bara försvinna från honom såhär. Han skulle oroa ihjäl sig om hon inte kom hem inom väldigt snar framtid.
Om han hade gjort som Bill föreslagit, och berättat sanningen för Julia direkt när han anlände från Paris, hade det då ändå blivit såhär? Hade samma avsky som hennes röst och ögon hade spytt ut mot honom, för de där hundra åren tidigare, ändå funnits där?
Förmodligen hade de inte gjort det. Hon hade säkert blivit besviken på honom, men lögnen som nu fanns, hade inte ens börjat existera om han hade lyssnat på sin bror. Det var bara en aning frustrerande att Bill alltid hade rätt. Varför kunde han då inte vara mer som Bill? Tänka med hjärnan och ingenting annat. Han hade blivit tilldelad en sådan, av en anledning. Men som det verkade nu, så hade alla hans hjärnceller plötsligt försvunnit, dött ut, i en obotlig epidemi. Kärleken.
Precis som han själv höll på att göra.
Han låg kvar på det hårda köksgolvet och bara såg sig omkring i köket. Han hade aldrig egentligen tänkt efter hur deras lägenhet skulle se ut. Det var nästan bara Julia som hade inrett det med möbler och, i kökets fall, vitvaror utan att han hade lagt sig i.
Han hade bara varit väldigt noggrann med att de skulle ha fräscha, nya, moderna möbler och att inredningen skulle se lite överklassig ut.
Han såg inte på sig själv som överklassig. Varken överklassig eller snobbig. Han var ju bara Tom, med sin gitarr och alldeles för stora kläder, samt dreadlocks. Han hade alltid varit sån. Ända sen han var elva.
Han tänkte tillbaka på sitt liv, och insåg att det inte hade hänt särskilt stora förändringar efter att han hade slagit igenom med bandet. Det var som att hans uppväxt stannade där. Han hade sin karriär framför sig, och Julia höll just på att komma igång med sin.
Han spärrade upp ögonen och såg rakt upp i det vitmålade taket utan att egentligen se det. Han hade insett en sak som förklarade alltihop för honom. Hur det hade kunnat bli så att Julia ofta kändes så mycket klokare än han själv.
Han hade levt nästan exakt samma liv som när han var femton. På tio år, hade det viktiga i hans liv, nästan inte förändrats det minsta.
Folk hade kommit och gått. Bill hade alltid stått honom närmast, och Georg och Gustav inte mycket längre bort. Bandet hade vunnit många olika priser och utmärkelser, de hade sina turnéer, konserter och intervjuer. De spelade in sina album och festade med flera andra av Tysklands stjärnor.
Och så hade det varit i tio hela år. Utan någon märkbar förändring.
Inte så konstigt att han kände hur hans mentala utveckling inte hade tagit ett enda steg vidare i växten.
Han satte sig bestämt upp och försökte tappert med att inte låtsas om den nästintill smärtsamma snurrigheten som fyllde upp hans huvud. Beviset för att han misslyckades var grimasen han inte kunde hålla tillbaka.
Han svor irriterat och reste sig ilsket upp från golvet. Han var tvungen att hålla hårt om bordskanten för att inte låta den yra känslan inom honom ta över så att han ramlade omkull igen. Han höll så hårt att knogarna vitnade.
Julia hade inte kommit tillbaka än. Hur länge hade han egentligen legat på golvet? Det hade ju känts som en evighet, men… Julia hade i vilket fall varit borta alldeles för länge för att han skulle tycka att det kändes normalt, eller ofarligt. Han var tvungen att göra någonting.
Utan att egentligen tänka särskilt mycket, och efter att ha försäkrat sig om att han kunde stå själv, utan några problem, slet han åt sig mobiltelefonen som låg precis bredvid hans hand på köksbordet och gick ut i hallen. Medan han tog en tjockare tröja från en av de många krokarna på hallväggen, och satte på sig, slog han numret till sin Bill. Den enda i världen som skulle kunna få honom att sluta tänka på hopplöshet.
Bill svarade efter två signalen, och hans röst genom telefonen hade en extremt lugnande effekt på Tom. Det var som att hans hjul som snurrat så fort det var möjligt, nu saktade ner till en behaglig hastighet.
- Hallå? svarade brodern.
- Hej Bill, det är jag… Du… det har hänt lite grejer… jag skulle inte kunna komma över? bad han och hörde själv hur patetiskt mesig han lät.
- Du är alltid välkommen Tom… sa Bill, men hans röst lät inte på långa vägar lika inbjudande och trevlig som vanligt. Tom såg oförstående på mobilen i sin hand och skakade sen på huvudet. Han inbillade sig bara.
Han suckade, och talade om för Bill att han var på väg, innan han drog på sig skorna och gick ut genom ytterdörren, utan att ana att han var den andra personen som lämnade lägenheten för att ta sig till Bills.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 3 dec 08 - 14:08- Betyg:  | Tkr om bill här, för han hjälpet båda, och tar egentligen inte parti
<3<3<3 | | ILoveTAKIDA - 10 aug 08 - 15:25 | Stackars lilla oskyldiga Bill, måste ställa upp igen xD haha
Talang finns det gott om här ;) <3 | | Mp3 - 27 jul 08 - 23:13 | jag har inte gett dig en riktigt kommentar sedan kapitel 23 tror jag. Men jag hade faktiskt missat så otroligt mycket :O Hur kan man låta det hända? Ja inte vetjag.
Denna novell är bland det vackraste somm finns. Jag hade tänkt att läsa din gamla novell "Kärleken går aldrig att glömma" och så upptäckte jag ju att du lagt in en massa massa nya delarsom jag inte upptäckt. Och jag kan bara säga att jag älskar den här novellen. Alldlees aldeles mega mycekt. <3<3
Du har talang Julia , enstår sådan också ! <3 | | prickigthallon - 21 jul 08 - 22:11- Betyg: | GASH! Trots att jag redan läst den så äääälskar jag den :')
Ha det en massa bra <333 | | xzandra - 21 jul 08 - 22:03- Betyg: | det är überbra;)
ha det så bra i Danmark:D | | Ciissii - 21 jul 08 - 21:08 | Du skriver helt underbart hela tiden :)
Hade så trevlig i Danmnark :) | | mikaelanystrom - 21 jul 08 - 20:29- Betyg: | åhåå! kärlek på denna underbara novellen!
ha så kul i Danmark Jamie lilla :) | | LoveMusic - 21 jul 08 - 19:09- Betyg: | Meeeeen, hallå. Du får inte skriva så bra! Och särskilt inte nu när jag vet lite vad som kommer att hända, du får inte. Det här är bokstavligen tortyr, och jag vill just nu inget annat än att veta hur bra du löser det som komma skall (förmodligen bättre än vad jag förväntat mig). Ghaa. lova att du inte tar ut dig för mycket med skrivandet,men att du ändå skriver mycket nere i Damnark och skåne :P
Jag MÅSTE få veta hur alla reagerar och hur De löser det här, och jag måste helt enkelt få läsa mer. Jag tror att jag har provat en ny drog - "Stich Ins Glück-novell", den är mer beroende än någon annan drog...
Och du... lycka till med att stiga upp imorgon, du kommer nog att behöva detta:P | | M-424 - 21 jul 08 - 19:02- Betyg: | åhhhh <33 (fick sträcklsa alla delarna jag missade x'D Bara för att du skriver så braaa :'D <3)
Ha det sjukt rolig i Danmark. <3 | | HannahKarlsson - 21 jul 08 - 18:56 | | såsjuktbra. |
|
|
|
