Sockervaddsmoln och rosa karameller, del 2 |
De neonrosa karamellerna tog aldrig slut, vi levde på dem, vad skulle vi annars leva av?
Ja sockervaddmoln var alldeles för söta, man blev ju tjock, tjock, tjock av dem. Vi levde vårt liv i den lilla buren där vi blev rutiga varje dag och varje natt, ja solen lyste även på natten.
Det var som små ficklampor som lystes in i det lilla fönstret i dörren.
"Kom, kom så gr vi oss av. Vi flyger bort med våra 100 katter och lever i ett där landet som bara vi känner till" Sa Tingeling en dag och drog med Dimalim till ett av de trånga hållen i buren de båda satt i.
Jag skrattade och följde bara med när Tingeling tog min hand för att dra med sig mig i sin fart ut mot friheten.
De rosa karamellerna kom precis som igår precis samma tid idag och vi hällde ner dem med ett glas vatten. Att leva på de neonrosa små sakerna och sen känna den där härliga "borta" känslan som bara finns där den rosa glada smileyn är där.
Neonrosa små karameller rinner tillsammans med vatten ner i genom halsen och tillfredsställelsen är total. Att ara fnittar hela dagen tillsamman med dig och din cigaretter får mig att glömma allt som deppression någonsin var.
De neonrosa theralentabletterna sköljdes ner i våra magar och vi satt ute på pyskets balkong för att återigen granska det fulla askfatet.
(sista delen om ni inte vill ha mer, men säg till om jag ska skriva fler)
|
|
|
|
