Flickan Amanda, del 9 |
Men efterhand lärde jag känna personalen mer och mer och jag blev riktigt god vän med dem. Jag satt mer och mer ute i köket och småpratade och fnittrade dagarna i ända.
"Amanda, varför skrattar du nu?"
"Jag vet inte"
Att ligga på en säng med en psykpersonal bredvid sig som klappar en på huvudet för att ångesten är på väg att ta död på en. Men vad ska man göra när inte ens medicin hjälper, när inte klapparna, kramarna eller orden hjälper en till rätt plats i livet.
"Hur mycket saffran dör man av?"
"Amanda saffran är väldigt dyrt"
Vilja dränka sig i handfatet utan propp för att bara, bara nå ner till botten och aldrig mer komma upp igen. Att bara önska att pennan kunde ta ens liv och mer därtill, radera ut en ur världen och ur sig själv och bort från alla verkningslösa mediciner och alla tomma ord som bara är som knivhugg i min själ.
"Varför pratar du inte med oss, Amanda?"
"JAg kan inte..."
Att inte orka prata, inte orka se sina föräldrar i ögonen på grund av allt dumt man har gjort, alla saker man har sagt och alla misslyckade självmordsförsök som bara blev fiaskon. Jag vill inte orka mer nu, ja jag vet det har blivit en identitet, men jag måste också hitta mitt sätt att överleva på.
|
|
|
|
