32. Stich Ins Glück [ff] |
Sådär ja, det här är sista delen jag har på lager. Nu får jag helt enkelt väcka inspirationen som legat och slöat ett par dagar, och försöka komma på så mycket nytt som möjligt. Förhoppningsvis ger Danmark mig lite ny inspiration. Jag menar, ett nytt land, nytt folk och framför allt: Närmre Tyskland! Jag hoppas kunna hitta på någonting bra, men än så länge får ni nöja er med den här delen. Men eftersom att jag först ska bila hela vägen till skåne, sova där en natt och sen fortsätta bilfärden till danmark, så lär jag nog få en del skrivet, om nu fantasin hänger med i svängarna. Men...ja. Jag kommer tillbaka... någon gång, hyfsat snart. (min mamma vägrar bestämma ett datum) och... ja. Då får ni helt enkelt fortsättningen om jag inte kommer på ett ästt att nå en dator. Jappjapp. Men jag får väl önska er en trevlig lässtund och ni mig en trevlig resa.
Kapitel trettiotvå
Goodbye my friend
- Bill… jag är inte säker på att jag kan förlåta honom. Han har sårat mig för många gånger, och jag vill inte bli sårad igen, sa hon tyst. Bill såg på henne som om han tänkte efter.
- Nej… han är väl egentligen inte värd en andra chans. Men om du lämnar honom så vet jag att han skulle bli fruktansvärt olycklig. Jag antar att det är min plikt som tvillingbror att försöka få dig att stanna kvar hos honom, sa Bill och log dystert. Hon drog ihop läpparna till ett smalt streck och såg på honom.
Bill Kaulitz, han var verkligen inte som hon hade föreställt sig honom. Precis lika lite som hon trott att Tom var som han var. De var hundra gånger bättre än i hennes fantasier båda två, samtidigt som hon inte hade föreställt sig att de hade några brister. Genom att lära känna dem hade hon också förstått att faktiskt bara var människor. Människor med talanger och brister. De var precis som hon, i grund och botten.
Den gälla signalen från telefonen i hallen störde tystnaden mellan dem. Bill reste sig snabbt upp och försvann ut ur vardagsrummet för att svara.
Hon lyssnade inte på vad han sa, och hon orkade inte heller försöka lista ut vem det var han pratade med. En plötslig trötthet hade smugit sig över henne, och hon förmodade att det berodde på alla tårar som lämnat hennes kropp. Hon hade ont i huvudet också, vilket säkert berodde på samma sak. Hon kunde inte förstå att hon för första gången i sitt liv hade pratat ut med någon om Johannes. Hennes familj kände naturligtvis till händelsen, men hon hade aldrig berättat vad som egentligen hände. Alla, till och med polisen, trodde att han hoppade självmant och att hon bara hade försökt att stoppa honom. Det var vad hon hade sagt. Hon var för feg för att säga som det var. Att det var tack vare henne han dog. Hade hon inte fått honom att tappa balansen så kanske han inte hade hoppat. Han hade ju sagt att han inte skulle hoppa, så varför hade hon inte litat på sin enda, riktiga vän?
Hennes deprimerande tankar avbröts av att Bill kom tillbaka och såg på henne med ögon som avslöjade att ett problem var på väg att uppstå. Hon såg upp på honom från sin plats på golvet och han såg ner på henne. Hon höjde frågande på ögonbrynen, men var för trött för att orka ställa frågan rakt ut. Bill var bra på att tolka uttryck, det var det som var så skönt med att vara med honom. Man behövde inte alltid prata klarspråk, han förstod ändå.
- Tom är på väg, och jag gissar att du inte är särskilt pigg på att se honom, sa Bill och gjorde en orolig min. Hon skakade på huvudet och insåg att han hade rätt. Hon var inte det minsta sugen på att se Tom just då. Om hon kände sig själv rätt så skulle hon antagligen inte kunna behärska sig efter alla dessa chockar hon fått på en och samma timme, att hon förmodligen skulle slå till honom om han uppenbarade sig för fort i hennes närhet.
- Sant, det är nog bäst att jag är borta härifrån innan han kommer, sa hon och reste sig upp hon också. Hon tog ett steg fram så att hon stod öga mot öga med Bill.
- Vad ska du göra nu? frågade han och såg på henne med den blick hon många gånger sett båda tvillingarna ge varandra. En beskyddande blick som värmde att få, och hon kände sig då mer som en del av familjen Kaulitz än hon någonsin tidigare hade gjort. Det gjorde ont i hjärtat när hon insåg vad hon skulle bli tvungen att svara.
- Jag åker hem och packar. Sen tar jag första plan hem till Sverige, sa hon och kunde inte göra annat än att blunda medan hon sa det. Hon ville inte lämna allt igen. Det skulle bli som att återuppleva alla smärtor som skett för ett år sen. Hon skulle få lämna vänner och familj eftersom familjen Kaulitz, Bill, Tom, Georg, Gustav och Andreas hade blivit hennes närmsta vänner medan hon bodde i Tyskland. Nog för att hon inte kände Andreas särskilt väl, men de gånger de träffades så pratade de nästan oavbrutet under hela den tiden, och hon tyckte mycket om honom. Simone hade tagit hand om henne precis som om hon var hennes egen dotter, och Bill var ju som den vän han verkligen var. Hon ville inte lämna dem allihop… men hon visste att hon var tvungen.
- Sverige?! Vad… varför då? frågade Bill som verkade bestört av bara tanken.
- Det finns ingenting kvar för mig här längre. Det var Tom som fick hit mig, och nu är det slut. Jag… jag skulle inte klara av att lämna honom och befinna mig i samma land. Herregud, hela världen känns för liten. Jag kan inte ens förstå vad det är jag gör. Jag lämnar Tom Kaulitz. Förstår du hur sinnessjuk jag måste vara?
Hon kunde inte låta bli att skratta föraktfullt åt sig själv. Det var sannerligen inte klokt. För tre år sen, hade hon inte ens vågat drömma om att träffa honom. Och nu stod hon här, mittemot Bill, och pratade om att lämna Tom. Det hade inte funnits i hennes vildaste fantasier.
Men hon ville inte bli sårad igen. Vågade inte. Hon skulle gå sönder helt och hållet, och hon var säker på att hon aldrig någonsin skulle bli hel igen efter det i såna fall. Det var bättre såhär. Bättre att låta det sluta och känna att hon kunde lägga det bakom sig.
För det kunde hon väl?
- Men du behöver inte lämna honom… Jag vet att han är… mer eller mindre dum i huvudet, men han gjorde bara ett misstag Julia. Ett misstag. Och tänk efter vad det är du egentligen är du lämnar här. Se dig omkring. Du har alla dina vänner här Julia. Ditt jobb, ditt hem. Du har ett helt liv här, är du verkligen beredd att bara åka ifrån det såhär? sa han och tog ytterligare några steg närmre henne. De såg varandra i ögonen och han såg uppriktigt ut att mena det han sa. Det var som att hans blick bad henne att stanna, men hon visste att det var omöjligt. Hon blundade envist och skakade på huvudet.
- Nej Bill… jag måste… jag måste hem till min familj. Jag har ett liv i Sverige också, sa hon men fick det på något sätt att låta som ett riktigt dåligt argument. Som om det var någonting hon bara hittat på där i det ögonblicket för att ha någonting att säga.
- Men… började han och hade antagligen börjat tjata emot henne igen om hon inte avbrutit honom på direkten.
- Förlåt mig. Men jag kan inte stanna här. Jag skulle inte stå ut att läsa om vår separation i någon skvallertidning. Jag måste bort härifrån… sa hon och såg honom i ögonen. Hon suckade, och önskade att det fanns något bättre sätt att få honom att förstå på, men kom inte på någonting.
Till hennes lättnad, stod han tyst framför henne med halvöppen mun och bara tittade, innan han långsamt nickade.
Hon kände hur skuldkänslorna återigen bubblade upp i henne och hon kände sig usel som skulle lämna den här killen där. Att lämna Tom var minst lika svårt, och hon ville helst inte tänka på det, men på något sätt kände hon ändå att det var rätt att göra. Han hade förstört deras förhållande, och då var det väl ändå rimligt att hon drog därifrån?
Men Bill däremot… Bill var bara en helt fantastisk vän till henne. Han hade inte gjort henne något ont, bara stöttat. Och hon tackade honom genom att bara åka därifrån.
Ja… för vad annars skulle hon göra?
- Förlåt Bill. Och tack för allt stöd. Jag kommer att sakna dig i Sverige, sa hon ärligt och såg på honom. Hans bruna ögon blänkte till och hon kunde nästan se tårarna stiga under ögonlocken, men han nickade bara. Hon böjde sig framåt och la en hand på hans axel. Hon kunde känna hans värme under det tunna tröjtyget. Utan att egentligen tänka efter, förde hon ansiktet närmre hans och pressade sina läppar mot hans varma kind. Hon drog in hans doft, en blandning av den vanliga Bill-lukten och hårspray som antagligen inte hade tvättats ur hans hår. Den vanliga doften när man kramade om honom.
Plötsligt kom hon att tänka på att det här skulle vara sista gången hon träffade en av medlemmarna i familjen Kaulitz. Det fick henne att känna sig betydligt ledsnare än innan.
Hon kunde inte behärska sig mer, utan slog bara armarna om hans hals och tryckte sig mot honom så hårt hon kunde. Först då, förstod hon hur outhärdligt det skulle bli att vara utan honom och alla de andra. Men hon kunde inte bara ändra sig, och hon hade fortfarande inget val. Hon ville bara ta avsked på riktigt först.
- Jag kommer sakna dig också Julia. Jättemycket. Men se det såhär. Du kan bara slå på en live-dvd så får du se oss allihop. Jag har lite svårare att träffa dig, sa Bill med ett leende som avslöjade att han försökte dölja dysterheten som svepte om honom som ett duntäcke.
Hon log genom sina egna tårar som trängde upp ur hennes ögon. Hans sneda leende gjorde henne ändå glad, på något sätt. Hon skulle definitivt ha väldigt många positiva minnen och ögonblick med sig från Tyskland hem till Sverige.
- Ja… jag vet inte riktigt hur vi ska lösa det, sa hon medan hon släppte taget om honom och började gå ut i hallen. Han gick tätt efter henne, och det slog henne att hon antagligen borde lägga på ett kol om hon inte skulle bli tvungen att möta Tom i trapphuset.
Hon drog snabbt på sig skorna och kappan hon slängt på hallgolvet innan hon följde med Bill in i vardagsrummet kort efter hennes ankomst.
- Kommer du inte frysa i den där? frågade Bill och såg menande på kappan. Hon sneglade ner på den, men hann inte svara innan han hade dragit ut en låda ur en byrå som var placerad längsmed ena hallväggen.
- Aha, sa han triumferande och drog fram en gigantisk tjocktröja. Julia stirrade på den och insåg att det var en av Toms alla märkeskläder. Hon såg på den svartvita tröjor som hade ett egendomligt mönster av någonting liknande bokstäver. Hon förstod sig inte på det där med alla hans tröjor, men hon tog tveksamt emot den när Bill höll fram den mot henne.
- Här, ta den där. Annars kommer du frysa ihjäl. Man kan ju tro att det är november i det här vädret, sa han vänligt och hjälpte henne att sätta den på sig över kappan. Om hon drog lite i den så räckte den henne ända ner till knäna och armarna var en halv decimeter för långa. Hon drog upp dem till trekvartsärm, och drog luvan över huvudet.
- Tack, sa hon.
- Varsågod. Eller, du borde väl tacka Tom egentligen. Det är ju hans. Men… jag tvivlar på att han kommer ihåg att den är här, sa han och himlade med ögonen vid nämnandet av sin brors namn. Hon log.
- Ta hand om dig Bill, och känner du att du definitivt måste träffa mig, så kom och hälsa på bara. Tom vet var jag bor så… hon log lite tafatt och tryckte ner dörrens handtag. Bill nickade och gick mot dörren som hon just öppnad.
- Det ska jag komma ihåg, log han.
Hon vände sig om och skulle just gå nerför trapporna när hon plötsligt stannade upp. Det var en sak till hon var tvungen att be honom om. Han hade redan gjort alldeles för mycket för henne men hon tvivlade på att detta var någonting särskilt jobbigt för honom. Hon vände sig tillbaka mot honom och såg att han ännu inte hade gått in i lägenheten.
- Bill, började hon.
- Ja? sa han och det vänliga ansiktet suddade ut alla hennes resterande tvivel på att det var för mycket att be om, även om det enligt henne inte var det.
- När Tom kommer kan du väl bara hälsa honom, att jag älskar honom?
Hon betraktade Bills ansikte och försökte tyda och tolka hans uttryck, men det enda han gjorde var att le och nicka.
- Det ska jag. Och jag är faktiskt säker på att han älskar dig också, försäkrade han. Hon grimaserade svagt. Detta var både rätt och fel. Men hon svalde hårt och nickade bara mot Bill, innan hon vände sig om och skyndade ut genom porten innan Tom skulle hinna dit och få syn på henne. Hon satte sig i bilen och startade motorn i vetskapen om att hon för sista gången i sitt liv hade sett ett par av tvillingarnas intensivt bruna ögon, på riktigt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 3 dec 08 - 14:01- Betyg:  | Åhhh <3<3
<3 | | xzandra - 21 jul 08 - 15:29- Betyg: | åh, nu sitter jag här och tjuter:P
det är jättebra;) men hon får inte lämna Tyskland...
men det här var väl inte sista delen?
det måste ju sluta lyckligare;) haha ne men du får ju
sluta den hur du vill såklart. men deu ska bara veta att det
är hur bra som helst<3:D | | LoveMusic - 21 jul 08 - 10:05- Betyg: | *tårögd* DU kan inte lämna Sverige och Julia får inte lämna Tyskland! Fatta vilken dag detta kommer att bli för mig -.-'
Men, bara för att du ska åka bort ETT TAG (har inte ens ett datum jag kan längta till :/), så skriver du den bästa delen du har skrivit någonsin, bara för att få oss ännu mer fast, eller hur? Du skriver denna delen såhär bra, bara för att sen åka iväg, och vi som är kvar få sitta har och toteras *sur*
Och sen är det en sak till: "Genom att lära känna dem hade hon också förstått att faktiskt bara var människor. Människor med talanger och brister. De var precis som hon, i grund och botten." Om jag ahr fattat det här rätt, så skriver du typ (märk typ) om dig själv (samma namn i alla fall ;P) och då stämmer INTE det! För hallå, vilken skriver bättre än Julia Höglund?! Du har inga brister i ditt skrivande i alla fall:P
*blir glad igen eftersom att du förmodligen kommer att lägga ut fler delar när du kommer hem*
Men du får ha det så JÄTTEBRA i Dannmark (och i skåne också för den delen), och du får skriva JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄTEMYCKET, så att vi har JÄÄTTEMYCKEt att se fram emot när du kommer hem. Eller okej, du får göra lite annat också och inte bara skriva, men i alla fall en den kan man väl fås e fram emot (kom på att jag kanske sätter för höga krav *generad*)
(FortessOfTears: HAHAHAHAHAHAHAHAHA! Sitter här och asgarvar, och jag tycker faktiskt att det kan få sluta så :D för då blir Julia och Tom Tillsammans igen :D
*läsa din "novell" igen* HAHAHAHAHA, jag kan inte sluta och le åt den ;D (femman är till dig också)) | | Ciissii - 21 jul 08 - 01:58 | Alltså shit, hur lyckas du människa? Jag har nästan gråtit
igenom denna del. Så sjukt bra skrivet, alla delar jag har
läst sen min sista kommentar har varit hela sjukt bra!
Ha en trevlig resa :D | | FortessOfTears - 20 jul 08 - 23:23 | Nej, bara för att du har varit så ond de senaste delarna, så ska JAG skriva fortsättning på den här! (Kommenterade jäättelångt på förra delen, men loggades ut och fick damp så orkade verkligen inte kommentera igen)
Precis när Julia startat motorn knackar någon på det immiga lilla fönstret, och Jennifers (!) ansikte dyker upp bakom rutan. Utan ett ord rycker hon upp dörren och kastar bilnycklarna i snön. Inte för att det snöade, men det gjorde hon endå! Sedan drar hon våldsamt ut Julia ur bilden (som i själv verket är Julia Höglund som har fått hjärnsläpp och fått för sig att lämna Tom, vilket hon inte vill eggntligen) och drar sedan med henne tillbaka till Bills lägenhet. Där inne står Tom och Bill och kramas och är vänner igen, och Bill ler kärleksfullt mot Jennifer när hon kommer släpandes på Julia. Tom ser först chockat på Julia, eftersom att hon har hans tröja på sig, men ler sedan försiktigt. Julia är däremot kvar i hjärnsläppstillståndet, så Jennifer skakar henne tills hon börjar vakna till. Förvånat ser Julia upp på sin älskade (Tom då, inte mig) och ler försiktigt.
- Förlåt Julia! (Blabla, allt det där snacket där Julia förlåter Tom)
Tom ler lyckligt mot Julia och hon slänger sig i hans famn. Ett lyckligt men gällt skrik hörs från Bill, innan Jennifer hoppar fram till honom och använder sig av en av de två metoderna som finns för att tysta Bill. (Den ena är att han somnar, och det är inte vad han gör i det här fallet ;) Och även Julia kysser sin älskade i en förlåtande kyss.
Nu har jag räddat den! *not* Nejdå, nu får du skriva på ditt sätt, även om det blir så himla sorglig då <3 Du är bääst <3 (Grät nästan där i mitten någon gång)
Msn verkar inte funka va? :( | | HannahKarlsson - 20 jul 08 - 22:46 | | omg. chocktillstånd. | | mikaelanystrom - 20 jul 08 - 22:34- Betyg: | | wops, glömde säga hur enormt bra den är <3333 :O | | mikaelanystrom - 20 jul 08 - 22:33- Betyg: | meeen julia du kan ju inte bara åååka! * förtvivlad *
TOM, BILL VEM SOM HELST STOPPA HENNE! | | prickigthallon - 20 jul 08 - 22:15- Betyg: | GAAAAH! HON KAN JU INTE LÄMNA HONOM! KUNDE HON INTE TYP.. ÅKT HEM TILL GRABBARNA G ELLER NÅT! gaaah! Save the Grabbar from not getting to have her in Germany.
JAAAAAMIE!!!!
(jag älskar den<3) |
|
|
|
