På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Welcome to my life (HPFF) - Kapitel 5

Förlåt, förlåt, förlåt. Egentligen borde det inte ta så här länge för mig att lägga ut ett nytt kapitel eftersom jag redan har dem färdigskrivna. Det är bara det att jag har så lite tid att sitta framför datorn. Har dessutom fått jobb nu så jag är borta om dagarna. Vissa kvällar har jag ett annat jobb, och emellan det så ska jag klämma in mat och sömn också. Okej, så lite fritid har jag inte. Men av någon anledning blir det aldrig av att jag loggar in på dikta. Är ju fint väder också så jag är mycket ute. Men men. Så fort det blir höst och mörkt och kallt och äckligt så blir det nog kapitel oftare. Lovar nästan. ;) Nåja, här är i alla fall ett nytt kapitel. Enjoy!

Kapitel 5
Nu kommer du nog att bli så överraskad så du kommer att trilla av stolen, därför råder jag dig att gå och sätta dig i soffan eller på sängen, bara något ställe som du inte kan ramla från, innan du läser resten av brevet!
Okej, här kommer det: Jag är vaktare i Slytherins quidditchlag! Den andre vaktaren, Jeremiah Smith, blev sparkad ur laget och idag var det ny uttagning. Jag gick dit men trodde verkligen inte att jag skulle komma med i laget för det var ju så länge sedan jag sist satt på en kvast. Men jag kom med! Det är helt otroligt, eller hur? Fast det var bara två andra som var på uttagningen, två killar ur fjärde årskursen. Men de var väldigt bra båda två.
Nu är det snart middag. Ryan och Spike (killarna från uttagningen) frågade om jag ville äta tillsammans med dem. Jag tror verkligen att allt kommer att ordna sig nu.
Helen
Helen log lite åt brevet. Hon lät så ivrig och framför allt lycklig. Lite barnsligt lät det kanske också, eller kanske var det bara så för att det var så länge sedan hon varit så här glad, så det kändes som om glädjen hörde till barndomen.
Hon gick ner till stora salen efter att ha skickat brevet. Middagen var serverad och Ryan och Spike satt vid Slytherinbordet och vevade med armarna åt henne så att hon skulle få syn på dem. Men det var ju egentligen inte så svårt, Ryan var lång även när han satt ner. Längre än alla andra vid bordet och därför lätt att urskilja. Nästan allting på Ryan var långt. Hans näsa, hans fingrar, hela hans kropp, hans hår…
Helen slog sig ner hos dem. Spike log glatt mot henne och på nytt blev hon alldeles varm inombords. Hon bara älskade hans leende, men varför?
”Läser du mugglarstudier?” frågade Ryan och hon nickade. ”Jag har sett dig där”, fortsatte han. ”Du sitter alltid längst bak i klassrummet, ensam. Jag brukar alltid tycka väldigt synd om dig.”
”Äh”, sa Helen och viftade nonchalant med skeden. ”Jag koncentrerar mig bäst när jag får vara för mig själv.”
”Vad valde du för annat ämne då?” undrade Spike.
”Skötsel och vård av magiska djur, det är ganska tråkigt faktiskt.”
De fortsatte diskutera skolämnen tills de ätigt färdigt. Ryan och Spike skulle gå till biblioteket, medan Helen långsamt började vandra tillbaka mot uppehållsrummet. Men hon hann inte långt, förrän hon stötte på några tjejer ur sin årskurs.
”Är det sant att du har blivit quidditchlagets nya vaktare?” frågade en av dem misstroget. Helen stannade upp och nickade långsamt.
”Vad ska det vara bra för?” sa en blond tjej med gäll röst. ”Hur ska vi då kunna vinna turneringen, men en sjuk vaktare?”
”Jag är inte sjuk”, sa Helen, och rynkade pannan. ”Jag mår faktiskt alldeles utmärkt.”
”Nej, det gör du inte”, sa blondinen med ett elakt flin. ”Du är sinnessjuk eller hur? Det var ju därför du åkte hem. Och vet du vad? Sinnessjuka människor blir inte friska så du borde egentligen inte få vara här på skolan.”
De talade till henne som om hon var ett litet barn. Ilskan blossade upp inom henne, hon ville plötsligt bara skrika rakt ut, gråta tills hon låg på marken och kippade efter luft, dunka huvudet i väggen, skrika lite mer, slå till någonting riktigt hårt, helst någon människa, och gärna göra den människan så illa att hon själv fick känna på hur det kändes. Den blonda tjejen skulle passa väldigt bra som slagpåse. Hennes perfekta näsa skulle kännas underbar att knäcka sönder med ett hårt slag med knytnäven.
”Akta er!” skrek någon av dem. ”Hon håller på att få ett anfall!” De skrattade hånfullt. Skrattet ekade i korridoren och det hördes säkert ända till stora salen.
Helen kände sig svimfärdig. Hon ville inte vara kvar, hon ville springa därifrån, men benen kändes som gelé. De kunde inte bära henne längre och hon lutade sig mot väggen för att inte sjunka ihop. Och de bara fortsatte skratta, det där hemska skrattet, det tycktes komma från alla håll och kanter och fyllde hela henne tills hon håll på att kräkas. Det snurrade i huvudet, hon kunde knappt se klart, det enda hon var medveten om var att de fortsatte skratta, skratta, skratta.
”Jävla – sjuka – människor!” Tre besvärjelser sköt iväg och träffade hopen av tjejer. Stora bölder täckte ansiktet på någon, en annan vacklade till och höll sig kvidande om näsan, en tredje flicka rusade snyftande därifrån, vad som hänt med henne fick Helen aldrig reda på.
De rusade allihop därifrån och några skrek något elakt över ryggen men hon hörde ingenting. Hon visste bara en sak - de skrattade inte längre.

James andades häftigt. Han hade inte varit medveten om hur starka besvärjelse han skjutit iväg men snart kom han underfund med att de måste ha varit väldigt, väldigt starka, med tanke på hans ilska.
Hans händer skakade när han lade tillbaka trollstaven i fickan. Helen satt nersjunken på golvet med ryggen lutad mot väggen. Hon var vit i ansiktet, skrämmande vit, och hennes händer var hårt knutna. James kunde inte göra annat än stirra på henne. Långsamt, mycket långsamt fylldes hennes ögon med tårar som började rulla nerför kinderna på henne. Hon satt där och skakade i hela kroppen och de stora tårarna fortsatte rinna.
James sjönk ner på knä framför henne och torkade bort tårarna men han insåg snart att det inte var någon idé. Istället lade han varsamt händerna på hennes kinder och tvingade henne att se honom i ögonen.
”Helen”, sa han tyst. ”Helen, jag ska hjälpa dig upp.”
Hon nickade men sa inget. Han tog ett stadigt grepp om hennes armar och drog upp henne på fötter. Det var tungt, hon tycktes inte hjälpa till själv, James var inte ens säker på att hon hade förstått vad han hade sagt. Hon lutade sig tungt mot honom och tårarna bara fortsatte rinna och James hade ingen aning om vad han skulle göra. Borde han ta henne till sjukhusflygeln?
En stor och kraftig kille kom emot dem. James visste inte hans namn men han hade sett honom förut på några lektioner.
”Hördu, kan du hjälpa till lite med –” Han hann inte avsluta meningen för en knytnäve träffade hans ansikte så hårt att han vacklade till och föll omkull. Han tappade greppet om Helen och såg henne ta emot sig mot golvet. Men knappt hade han vänt huvudet tillbaka till den stora människan ovanför honom igen, innan han fick en hård spark i magen. Han kippade efter luft när den stora killen drog upp honom på fötter och tryckte upp honom mot väggen.
”Rör aldrig mer min tjej”, väste han och hans andedräkt stank som ett avlopp.
”Jag har – har aldrig – rört din tjej”, stötte James fram. ”Jag skiter i din jävla – flickvän!” Han fick ännu ett slag i ansiktet innan greppet om honom lossades och han hörde killen klampa iväg.
Han kände blodsmak i munnen och kved till när han försökte resa sig.
”Herregud”, viskade Helen, hon tycktes så långt borta, så förfärligt långt borta.
”Helen, hjälp mig”, stönade James. ”Jag har så ont…”
Plötsligt kände han hennes händer, hennes otroligt mjuka händer på sin kropp. Bara hennes lätta beröring tycktes lindra smärtan en smula.
”Var gör det ont?” frågade hon tyst och hennes händer förflyttade sig uppför hans mage mot hans bröst. ”Var sparkade han dig, James?”
Men James kunde inte svara, han låg bara på golvet och kved. Helens händer var nu vid hans ansikte och undersökte det, kände försiktigt på hans näsa.
”Allting är helt”, mumlade hon för sig själv. James kunde inte längre känna hennes händer och smärtan tycktes dubbelt så hemsk som tidigare. Men så var de där igen och hon hjälpte honom att resa sig. Det tog lång tid och det gjorde så ont, men James bet ihop.
”Vi går till sjukhusflygeln”, sa han när han äntligen stod upprätt med Helens tunna arm om sin midja.
I sjukhusflygeln var det redan några elever. James kände igen de tre tjejerna som han hade förhäxat och till hans förskräckelse satt den stora killen vid en av flickorna. Nu förstod han äntligen varför han blivit överfallen på det där viset.
”Där är han igen!” vrålade muskelberget och reste sig så häftigt att hans stol föll till golvet. Han pekade upprört på James.
”Mackenzie, lugna ner dig!” utbrast madam Pomfrey ilsket. ”Ser du inte att den här stackars pojken är skadad?”
”Och tack vare honom”, sa Helen ilsket och sände Mackenzie en isande blick.
”Har du gjort det här”, sa madam Pomfrey upprört till Mackenzie efter att ha undersökt James. ”Av vilken anledning? Straffkommendering hela resten av den här veckan!”
”Han förhäxade Melanie!” skrek Mackenzie och allas blickar vändes mot James.
”Är det sant?” frågade madam Pomfrey. James nickade långsamt och undvek att möta sköterskans blick. Istället såg han på Helen, som hade ett panikslaget ansiktsuttryck.
Säg ingenting, sa hennes ögon. Gör vad som helst men säg ingenting!
”Det här måste redas ut”, fastslog madam Pomfrey. ”När jag skött om era skador går ni allesammans till rektorn!”
Helen släppte plötsligt James och ställde sig framför madam Pomfrey.
”Det var jag som gjorde det”, sa hon högt så att alla kunde höra henne. ”Jag förhäxade Melanie och de två andra. James var bara där så de måste ha trott att det var han. Det är mitt fel.”
James stirrade förfärat på henne. Vad höll hon egentligen på med?

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

viunderregnmoln - 1 feb 09 - 22:54- Betyg: