31. Stich Ins Glück [ff] |
Kapitel trettioett
The scars will stay forever
Bill höll fortfarande hennes hand när hon började prata. Hon var ju tvungen att förklara för honom på något sätt, och det var första gången hon pratade med någon om Johannes. Medan hon pratade blev minnesbilderna ännu tydligare, och hennes sanna mardröm spelades återigen upp för henne i hennes huvud. Men den här gången delade hon den med någon. Med Bill.
Solens gassande strålar mot hennes hud, och vindens svaga brisar som fick äppelträdens blad att ge ifrån sig ett brusande ljud. Det var det, och ingenting annat hon hade suttit och tänkt på där på bänken vid tunnelbanestationen, precis innan Johannes påkallade hennes uppmärksamhet.
- Jag undrar hur det är att dö, sa han halvhögt och med funderande röst. Hon hade slagit upp ögonen och sett på honom utan att vilja tro att han sagt det hon just hade hört.
- Varför undrar du det? frågade hon oroligt, och kunde inte hindra blicken från att glida till hans armar. Hans armar var förstörda. Upprispade och uppskurna. Skadade och hemska, egentligen. Ändå kunde hon inte låta bli att se det vackra i det. De var en del av honom, och han var vacker.
Han med sin bleka hy och sitt mörkbruna hår som hängde ner i ansiktet, och därmed dolde lite av hans isblå ögon. Hon kunde inte låta bli att få fjärilar i magen varje gång han såg på henne.
Men om det fanns några fjärilar där nu, så hade de antagligen och oförklarligt förvandlas till geléaktiga klumpar som dallrade runt där inne. Hon kände hur oron steg när han tog några steg närmre spåret.
- Jag har alltid undrat, sa han sakligt och gick närmre utan att se på henne. Han lutade sig fram och över kanten och kikade ner på spåret som var fullt av skräp och nertappade saker
- Han sa att han ville dö. Flera gånger. När vi pratade i telefon och när vi var tillsammans… Han ville inte finnas för att mobbare skulle kunna roa sig med honom, sa han. Och han sa att hans mamma skulle få det mycket bättre om han inte kom hem blåslagen flera gånger i veckan, mumlade Julia genom tårarna. Bill hade flyttat närmre henne och höll nu ena armen om hennes axlar. Hon suckade och lutade huvudet mot hans en sekund, innan hon fortsatte.
- Johannes? Johannes, kom tillbaka nu. Tåget kommer snart… sa hon oroligt och tog ett steg närmre honom. Han såg fortfarande inte på henne, utan verkade vara fullt fascinerad av spåret och tåg rälsen där nedanför.
- Det kanske är meningen… mumlade han tyst. Det var säkerligen inte meningen att hon skulle höra det, men det gjorde hon och hon blev skräckslagen av det.
- Varför säger du så för? frågade hon skrämt och upprört.
- För att jag tror att det är så. Jag tror att det är meningen att tåget ska komma medan jag står här och tittar ner. Det hinner inte stanna och jag hinner inte tänka. Pang, livet är över. Erkänn att det skulle vara ganska spännande att iaktta? sa han och vände sig mot henne. Han såg allvarlig ut, förutom ögonen som lyste av nyfikenhet och iver.
Hon själv kände sig inte det minsta nyfiken eller ivrig. Bara arg och orolig för honom.
- Nej, inte ett dugg. Kom nu, du gör mig nervös. Nej förresten, du gör mig arg! sa hon, i hopp om att det skulle få honom att komma tillbaka.
Hon trodde kanske inte på fullt allvar att han skulle bry sig om ifall hon blev vare sig arg eller nervös. Hon kände honom, och visste att han gjorde det han hade lust till.
Det visade sig att hon hade rätt i sina misstankar om att det inte skulle spela någon roll. Det enda han gjorde var att skratta åt henne.
- Jag kommer ihåg skrattet än idag… det var så olikt honom. Inte alls varmt eller fullt av glädje, som det brukade när vi var tillsammans. Det var bara… ett skratt. Tomt, och ingen mening alls. Åh, Bill… det var så… det var fruktansvärt, berättade Julia och tryckte sig intill Bill. Han sa fortfarande ingenting, strök bara långsamt handen över hennes rygg, upp och ner.
Det började låta i rälsen, som det brukar göra när tåget inte är mer än en station bort, och ljudet fick gjorde henne nästan panikslagen.
- Johannes kom hit nu. Det är inte kul! Du kan dö! sa hon förargat och kände tårarna pressa mot ögonlocken.
- Jamen jag säger ju att det är det som är meningen, sa han irriterat. Skrattet var som bortblåst, och sorgen framgick mer och mer i hans ansikte. Hon förstod hur mycket han led. Av alla som hatade honom, av sin mammas psykiska problem. Men hon tänkte inte stå och se på när han blev ihjälkörd av ett tåg. Aldrig i livet.
Hon tog några steg närmare honom, men han såg det och hans ursinniga röst skrämde henne nästan ännu mer än tågets susande.
- KOM INTE NÄRMRE, skrek han och pannan var i djupa, förargade veck. Hon såg skärrat på honom och visste inte vad hon skulle ta sig till.
- Jo, om du inte går därifrån på en gång så… började hon men han avbröt henne.
- Det gör du så fan heller! Det är inte meningen att du ska dö! sa han.
I hans röst fanns rädsla, och ögonen talade genast om paniken han kände. Men efter en blinkning var det borta, och när han började prata igen så var det desperata som funnits där tidigare, inte ens märkbart.
- Tror du verkligen att jag kommer hoppa? sa han lugnt med ännu ett leende. Hon trodde honom inte. Hon visste att han skulle hoppa om hon inte gjorde någonting, ändå kände hon sig kluven. Hon visste vad som skulle ske nu. Antingen så skulle han hoppa ensam, eller så skulle hon få göra honom sällskap.
Han föredrog det första, men hon vägrade stanna kvar utan honom.
Hon svalde hårt så att klumpen i halsen skulle försvinna, och fattade sen sitt beslut.
- Antingen så kommer går du därifrån nu med en gång, eller så dör jag med dig, sa hon bestämt och lovade sig själv att inte svika det löftet.
- Nej! Nej, Julia sa han förskräckt.
- Jag kunde höra tåget hela tiden, men jag trodde inte att det var så nära. Jag förstod inte att jag bara hade några sekunder på mig och inte alls flera minuter…
Tåget svängde runt hörnet, och de båda tonåringarna vred på huvudet exakt samtidigt och såg det komma. De utväxlade en sista blick som var fylld av förtvivlan, innan hon kastade sig fram mot honom för att hinna slita undan honom… Hon kände hans arm i sin hand, men den var borta redan i nästa ögonblick. Han slet sig loss från henne, knuffade henne bakåt… och sen tappade han balansen.
Hon såg hur han föll baklänges, ner på spåret. Hon höll ut händerna och försökte stoppa honom, hindra honom från att falla eller dra upp honom igen…
Men det var försent.
Det hördes en öronbedövande smäll när den unga kroppen slog emot tågets hårda plåtskal. Ljudet av ben som krossades, hörde hon inte, för hennes hjärtskärande skri överröstade allting annat.
- Det gjorde så ont, Bill. Så ont och så länge… jag stod inte ut med alla skuldkänslor, och sorgen... Så mindes jag hans ärrade armar, och vad han hade sagt om det. Att det faktiskt bedövade smärtan… så jag var tvungen att prova. Och när jag insåg att han hade rätt, så kunde jag inte sluta… även efter att smärtan var borta.
Hon viskade, och kände sig genast lika rädd precis som hon hade varit då, när hon var tretton år. Bill höll om henne, hårdare än innan nu, och hans armar var ett bra stöd att luta sig mot. Utan dem hade hon antagligen legat på golvet och kippat efter luft. Han höll henne uppe, och det var hon ytterst tacksam för.
- Det förstår jag på sätt och vis. Ni stod ju ändå varandra så pass nära, sa han lugnt. Hon nickade och svalde. Hon kände hur hela hon skakade, och frös. Hon grät inte längre. Tårarna hade förmodligen tagit slut, med tanke på hur mycket hon hade gråtit senaste timmen.
- Jag vill helst inte prata mer om det, sa hon sanningsenligt när hon kände hur känslorna började bli alldeles för många inuti henne. Han nickade bara som svar.
- Du är den första jag har berättat det för, sa hon fundersamt och bet sig löst i läppen som hon ofta gjorde när hon funderade.
- Jag lovar dig att det här stannar mellan oss, sa Bill och hon litade helt och hållet på honom. Han hade ingen anledning att svika henne, och han var inte den typen heller. Nej, Bill var bestämt ingen svikare. Enligt Tom ställde han alltid upp och höll alltid sina löften, och även om hon lärt sig att inte lita på Tom, så trodde hon på det han sa om Bill.
- Egentligen, så är du den enda som har frågat om en anledning, sa hon.
Bill verkade hajade till när hon sa det, eftersom han lutade sig en aning bakåt och såg på henne med höjda ögonbryn och skeptisk blick.
- Menar du att Tom aldrig har frågat dig varför? frågade han, och när hon nickade, spärrade han upp ögonen som om han inte trodde sina öron. Hon kunde inte låta bli att känna sig en aning skyldig, eftersom hon faktiskt inte hade försökt prata om det med Tom heller. Det var en skam som hon bar ensam, och hon hade aldrig pratat om det på det här sättet innan.
- Jag ville inte prata om det, sa hon och slog ner blicken, men Bill skakade på huvudet.
- Julia, du får förlåta min bror, och ursäkta mig för det jag kommer att säga om honom nu. Men ibland är han verkligen den största egoist och idiot jag någonsin har träffat.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 3 dec 08 - 13:50- Betyg:  | | hur kundetom inte fråga en sådan sak? :S <3 | | xzandra - 21 jul 08 - 15:18- Betyg: | asbra;) men det får endå inte ta slut mellan Tom &
Julia, även om det kanske är slut redan men endå...:) | | prickigthallon - 20 jul 08 - 21:18- Betyg: | | OMG! OMG! Den var huuuuur fin som helst1 (som vanligt!) Ja, shit! Jag blev helt rörd när jag läste det. Puss på att du är bäst <3 | | LoveMusic - 20 jul 08 - 21:15- Betyg: | Jamie din lilla... jordgubbe. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är tom på ord, ord som borde berätta hur duktig du beskriva känslor, personligheter och händelser utan att det blir långtråkig eller komplicerat. Det här var så otroligt sorgligt, tårarna var inte många centimeter ifrån kinden. Dina ord är magiska, du måste verkligen ge mig telefonnumret till trollkarlen som förtrollade dina fingrar.
och du... sluta ALDRIG att skriva | | HannahKarlsson - 20 jul 08 - 21:11 | omg. du dödar mig.. åh den är så bra.
du är bäst och jag älskar den här FF.
Ta verkligen åt dig nu. Du har så himlans mycket talang att du skulle kunna
rädda jorden med den. Mmm. | | mikaelanystrom - 20 jul 08 - 20:58- Betyg: | aaaaw... gillar sista meningen hahahaha! syskonkärlek ftw;)<3
gillar denna delen starkt! skit bra verkligen!! <3 | | LoveMusic - 20 jul 08 - 20:57 | | jag är först! |
|
|
|
