[mar]drömmar |
Nu vilar orden tungt i min hand
och känslorna känns lika otydliga som dina andetag
(när alla mina [mar]drömmar involverar dig
och ryggen värker ikapp med huvudet)
För jag är rädd för ensamheten och dess förödande effekt,
likaså dina ord och mitt brustna hjärta
(som kanske blöder ikapp med ditt nu?)
och jag vill tro på att världen är underbar
men finner att det blir svårare och svårare
(Nu när allt jag tänker på är smärta och skamfull matvägran
och jag känner lite panik vid tanken på middagar,
så känns det så mycket värre att ljuga för dig)
För med andetag
av smärta
och din lukt
fortfarande
så nära
så lever jag
med vetskapen
om att kommande
veckan
bara är för dig
och jag vill aldrig släppa taget
|
|
|
|
