Att dansa på törnblad |
Bara för din skull är jag redo att ge upp, bara för dina andetag mot nacken och dina händer mot huden. Jag ger upp min livsuppfattning för att rädda din lycka, jag ger upp mina vänner och mitt liv. (Jag skyller på att jag ger upp det för dig, men jag är egentligen så egoistiskt att jag bara gör det för mig själv. Jag är ju en svikare.)
Jag är rädd för världen och har väl alltid varit. Rädd för att bli stor, att ta ansvar för mig själv. Om jag fick välja skulle jag ha varit ett litet barn föralltid, utan paniken, skammen och ansvaret. Ovanför min säng har jag klistrat foton på sådant som jag vill minnas. Där finns bland annat en bild på när jag hoppar utför en bro med en lina on fötterna, bungyjump från världens högsta. När jag hoppade då kände jag ett ögonblicka av absolut lycka, inget betydde något längre. Allt verkade oviktigt förutom denna enorma känsla av… lycka? Nej, det var starkare än så. Det var mer en känsla av att vara oövervinnlig och helt överväldigad av adrenalin, som om världen vore min och bara min. Jag önskar att jag kunde känna den känslan igen.
Min trasighet är strikt affärsmässig.
Att kunna välja sitt eget öde är något jag alltid trott starkt på, jag har hållit fast vid den tanken bara för att orka leva. Nu är jag inte säker på om jag orkar välja något annat än att ge upp totalt. För jag är inte stark och har aldrig varit det, skitsamma vad folk säger. De ljuger eller så vet de inte vad de pratar om. Hade jag varit stark hade jag slutat äta för länge sedan, eller så hade jag varit nöjd med mig själv som jag är och aldrig ens kommit på tanken med att sluta äta. Jag hade aldrig skadat mig själv, hade aldrig ljugit för dem som står mig närmare. Om jag varit stark hade jag berättat för henne för länge sen, om mina känslor och tankar. Hade jag varit stark hade jag aldrig brytt mig om vad folk sa om mig, jag hade gjort vad jag ville utan att tänka på andra.
I en värld full av människor är det fortfarande skrämmande lätt att känna sig ensam.
Jag önskar att jag kunde vara ärlig mot världen, men för att säga sanningen så tror jag inte att den vill det. Varken världen själv eller människorna i den. Det är skrämmande hur lätt det blir att ljuga efter ett tag, hur man inte ens behöver tänka efter längre. Det kommer bara helt naturligt.
Jag känner det som om jag alltid bär på en djup sorg i hjärtat, som om en del av mig alltid håller fast vid det förflutna. Jag önskar inget hellre än att få gå vidare men det är svårt när en liten (ack så liten) del av mig desperat klamrar sig fast.
Hur mycket mer klarar du av innan din slutdestination blir döden?
|
|
|
|
