Flickan Amanda, del 7 |
Jag orkar liksom inte andas nu, luften är så tung och jag är så svag. Jag vet inte vad jag ska göra, vägen till sjukhuset var en mardröm, en mardröm utan slut.
Det stod en flicka som tänkte hoppa från bron vid BUP akuten, min mage vände sig i min kropp. Jag ville bara vände mig om och springa långt därifrån, jag orkaade knappt stå på benen.
"Varför har du kommit hit idag Amanda?"
"Jag ska läggas in"
JAg orkade knappt höra orden från min mun, jag ville knappt säga dem, jag ville inte inse att det var sanningen och.
När man ahr legat ambulansen för tredje natten i rad då är man redo att ge upp. Man har smygit ut från lägenheten mitt i natten utan att säga ett ord. Magen full med saker som inte ens borde finnas i en kropp och jag hoppades på en plågsam död varje gång.
"Hej Amanda vi träffades igår. Kommer du ihåg det?"
"Ja..."
Att knappt orka andas, att knappt orka stå, se eller gå. Att knappt orka fortsätta leva, men allting är så patetiskt gjort med fåniga sår och fåniga saker i kroppen. Fåniga tankar om att vilja dö, om att vilja leva men samtidigt varken veta ut eller in.
"Jag vill att spykiatriker träffar dig innan du går hem"
"Men...men det behövs inte..."
Att förgäves komma med ursäkter bara för att få slippa höra orden som alltid sägs, frågorna som alltid ställs och som det inte finns något svar på.
Dunkandet med huvudet mot väggen hårdare och hårdare bara för att kanske få hjärnskakning. Ja orimligt jag vet, men just då i det ögonblicket tror man verkligen att det är sant.
|
|
|
|
