Flickan Amanda, del 6 |
Det blev bestämt att jag skulle läggas in efter helgen (det var fredag) jag visste inte hur jag skulle orka att överleva fram tills dess, men jag höll tyst jag ville inte låta allt bli värre än vad det redan var.
Allt kändes så overkligt, det liksom ekade tomt i mitt huvud. Jag kunde inte få tag i orden som snurrade omkring, jag klarade knappt av att ens hålla tårarna tillbaka, jag önskade bara att det skulle bli måndag.
"Varför skadar du dig Amanda?"
"Jag hatar mig själv"
Svaret var slående, jag hatade verkligen mig själv, jag hade varje steg jag tog, vare ord jag sade och allt jag andades på. Jag ville liksom inte leva längre, jag strävade efter att dö, efter att få avsluta mitt liv.
Jag önskade att någon bara kunde trycka på delete och radera bort mitt hela mitt liv och alla minnen. Jag önskade att ingen skulle minnas mig så att jag bara kunde få försvinna bort från världen.
"Du har alltid så långärmade tröjor på dig, varför då?"
"Jag skäms"
Att inte orka stå själv eller ens titta. Att inte orka säga ett enda ord utan bara ligga i sängen och gråta.
Att läsa "VIngklippt ängel" och önska att jag också kunde få ligga i min säng med ett rakblad i handen och bara skära.
Tänk er att leva i en värld som är så mörk att jag inte ens kunde hitta en ursäkt för att tända lampan, jag vill helt enkelt inte. jag hade gett upp.
|
|
|
|
