Min verklighet, del 6 |
Jag hade alltid ont i huvudet varann dag i skolan och bad om att få gå hem. Jag orkade inte vara kvar och vara den osynliga som inte fanns.
Det var ett besök på handkirurgin i Stockholm. De tittade på mina händer. Kirurgen såg ut som en galen proffesor med håret ståendes åt alla håll och kanter. Han tittade på händer och såg tyst och betänksam ut.
"Ja, det man kan göra är ju att flytta in lillfingret närmare handen"
Sade han sedan och visade med en rörelse på min höger hand hur man kunde göra så att mitt lillfinger inte stod ut så mycket från handen och så att jag skulle slippa skrapa och stuka det hela tiden.
Jag tittade på pappa, han nickade och sade sedan:
"Jag vet att hon också har tankar om att ta bort det lilla lillfingret, hon kan ju inte röra det, men har känsel i det"
Kirurgen nickade sakta.
"Ja, vi kan ju försöka sätta in det i det andra lillfingret för att förlänga det" Svarade han.
JAg såg ner på mina händer och funderade en kort stund, men jag visste redan vad jag vill svara, jag visste vad jag ville göra, jag hade redan bestämt det innan vi ens hade kommit dit.
"Jag vill göra det" Sade jag tyst och vågade inte riktigt se på kirurgen, han var ju vuxen och jag hade så mycket respekt för vuxna och framförallt för läkare.
Han såg på mig:
"Är du riktigt säker på det här?" Jag nickade
"Okej, vi bokar in en tid för operation"
På vägen hem grät jag, jag var så ledsen, det var jobbigt att träffa läkarna och kirurgerna. Det var jobbigt för allt kom så nära då, det var så verkligt och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. För ja det är min verklighet, men ändå var det så långt borta. Som att det inte ens var jag utan någon helt annan som det hela gällde. Det gjorde ondare än vad jag ens kunde beskriva md varken ord eller tårar.
|
|
|
|
