Min verklighet, del 5 |
"Kom nu" Han drog mig i armen och jag såg med skräck i ögonen hur han drog mig mot förrådet där skelettet stod, jag försökte förgäves dra mig ur hans grepp. Men det var lönlöst.
Min klassföreståndare som jag hade från ettan till sexan var speciell, hon var väldigt duktig på att ge kollektiva bestraffningar och hade väldigt lustiga små idéer om vad vi skulle göra. Fast det fanns saker i hennes undervisning som var bra också.
Vi hade ett "årstid bord" där vi brukade samla saker som låg på ett bord precis vid dörren som hörde årstiden till. Jag tyckte om det bordet framförallt när det var höst det var så härligt med alla höst blommor.
Men min lärare hade fått för sig att jag behövde stöd erytmi, på grund av mitt lilla handikapp. Egentligen hade jag inget emot det, jag tycke om erytmi, men det var bara jag och Love som hade det, fast inte tillsammans som tur var.
"Ska vi leka "Den gömda trädgården?" Sade en av flickorna i min klass.
"Ja" Utropade jag och log mot dem. De två andra flickorna såg på mig.
"Men du ska vara hund" Sade den av dem.
Mitt leende stelnade och jag såg på dem. Hund? Tänkte jag, varför då, men jag öppnade inte munnen för att protestera, jag bara stirrade på dem under tystnad och satt sedan hela rasten snällt bredvid trädet jag skulle vara bunden vid medan de andra två sprang omkring på skolgården och gjorde massor med saker.
Jag vill inte sätta ut någon egentligen, för vi var små och barn kan vara väldigt elaka mot varandra faktiskt.
Jag hade inte en bra tid i den klassen, det ena problemet avlöste det andra och vantrivdes mer och mer.
I femman och sexan mådde jag som sämst.
Jag ville ta livet av mig och var väldigt nere, jag vet inte o jag var deprimerad, jag tror inte det, men avd vet jag. Jag ville bara helt enkelt inte leva.
|
|
|
|
