En farsot över världen |
Att skriva en saga om sorg och om hat det har jag alltid velat göra. Ty sagor är vackra och fina såklart, men att skriva om sorg och om hat det har jag aldrig läst förut.
Att folk kommer säga att detta är en dikt är något jag helt enkelt förnekar, för jag ville skriva om hatet som växer bland männiksor likt en farsot som far över världen. Kärlek och lycka det är så tråkigt, det handlar redan varje saga om, men jag vill skriva om sorg och om hat mot dig eftersom jag aldrig kan förlåta.
Att hata en annan människa är starka ord, det vet jag men att jag hatar en människa som har gjort mig så ont att jag ej kan beskriva mina sorger. Jag orkar inte förklara, inte ens skriva ditt namn för jag vet att det bara kommer tillbaka.
Jag skrev "Hej" Med mitt blod på tyskan i gamla skolan, vi skrev om kärlek, sorg och om hat, men aldrig om hatet mot varandra. Mot de handlingar vi gjorde, de tankar vi tänkte och mot vänskapen vi bara förstörde. Att hata en vän går ej att beskriva med de fulaste orden i världen.
Jag vill inte mer, jag vill inte dit, jag vill inte tillbaka till dåtiden. Jag vill bara få hata dig, en sekund om så det räcker. Ditt namn ditt utseende allt som en gång hade med dig att vara.
Du lämnade mig kvar, kvar i dödens labyrint, kvar bland avgaser och smuts och du, du fick ands den friska luften igen. Den som räddade dig från sjukhusets låsta dörrar och ångesten grepp.
Jag vet att det är hårt att säga att man hatar en person, men jag kan inte förlåta hur du lämnade mig utan ens en fackla så jag kunde hitta ut igen. Hur du utnjytade mig bara för att få vara lycklig. Jag gjorde allt du bad mig om, jag ställde upp dag som natt. Men aldrig att du fanns där för mig, aldrig att du frågade mig hur jag mådde eller vad jag kände.
Som farsot över världen tog det tag i oss och förde oss längre och längre bort från verkligheten, livet och alla vänner.
Du berättade en gång om hur du skulle dö, hur du skulle ta ditt eget liv. Jag blev livrädd och en dag trodde jag att du hade lyckats, men istället flydde du bort från mig och min dåliga atmosfär. Bort från vår vänskap och den ljuset var.
JAg förstår, du ville leva, men det ville jag med.
Istället blev min verklighet bakom stängda dörrar på sjukhus och jag letade förgäves efter ljuset jag trodde du hade lämnat kvar.
Det fanns inte det var borta precis som du.
Vet du?
Jag lovade mig själv att aldrig, aldrig någonsin låta någon annan komma och ta din plats. Men det gjorde bara att jag förstörde mitt eget liv med buller och bång.
Fast seriöst jag föddes med det, jag födde med handikappet jag nu bär och jag föddes med oförmågan att förstå allt som hörde livet till.
Men snälla, snälla kom tillbaka igen, lämna mig inte ensam labyrinten vi byggde tillsammans.
|
|
|
|
