29. Stich Ins Glück [ff] |
Sådär, förlåt att den här delen inte kom ut tidigare... men ja. JAg har haft fullt upp idag serrni ;) I varje fall, på befallning, lägger jag nu ut denna och hoppas att ni gillar den :)
Kapitel tjugonio
I never saw it coming
Toms röst fyllde hennes huvud. Det han sagt hemma i deras kök upprepades otaliga gånger för hennes inre, parallellt med sjuttioelva andra saker han hade sagt senaste tiden. Hur hade han kunnat göra så mot henne?
Den frågan hade hon ställt ett flertal gånger till sig själv. Var det henne det var fel på? Dög hon inte åt honom? Eller var det bara som han sagt, att ilskan tog över?
Frågorna förvirrade henne, och hon kände att hon behövde svar. Många svar.
”Kan vi inte bara glömma det här? Börja om från början, utan lögner eller tvivel. Bara vara lyckliga tillsammans och… försöka ha det bra bara?”
Så hade han sagt. När de var i Sverige och räknat upp alla svek i deras förhållande för varandra. Han hade bett henne att börja om på nytt. Utan lögner, och vad gör han inte själv?
Då hade hon tyckt att det var jobbigt. Hon hade varit arg på honom för att han inte litade på henne, men nu förstod hon plötsligt varför han inte hade gjort det.
Att lita på folk gjorde en svag. Man fick en öm punkt som var möjlig för andra att komma åt. Hon hade litat på Tom. Hon hade inte för sitt liv trott att han faktiskt skulle kunna bedra henne på det här sättet, men det gjorde han. Och att hans själ ens var kapabel till det, kom som en stor chock för henne. Hon hade inbillat sig att han älskade henne. Hon trodde det verkligen, men det visade bara på vilken idiot hon var. Hon hade låtit sig luras av honom, precis som alla andra. Hon hade ju trott att hon var speciell för honom. Viktig.
Tacksamt, låste hon upp sin bil som hon äntligen kommit fram till där den stod parkerad i garaget. Hon satte sig på det bekväma sätet som bilen erbjöd henne och lät den välbekanta doften skydda hennes kropp från tårarnas kyla. Det hjälpte lite, trots att det egentligen inte borde göra det. Men doften av trygghet tryckte undan lite av den sorg och ilska som väldigt snabbt tagit plats inom henne, och trots att tårarna rann hysteriskt ner i ansiktet och förstörde mascaran och kajalen som hon målat på tidigare under dagen, så kände hon sig inte fullt så eländig som hon borde ha gjort.
Det tog henne en stund att tvinga undan tårarna så att hon kunde se genom vindrutan. Hon drog bort dem med ovansidan av handen, och det bildades långa svarta streck av sminket på handen. Hon bet sig i läppen för att inte bryta ihop en gång till, innan hon vred om nyckeln och bilen startade med ett lågt brummade. Hon snyftade igen, och blinkade bort de sista tårarna innan hon tryckte ner gaspedalen och började styra sig ut ur garaget, utan att ha den blekaste aning om vart hon skulle ta sig efter det.
Det var med förvåning hon plötsligt la märke till att hon tryckte in porten till en mycket välbekant trappuppgång. Det var märkligt, eftersom att hon för det första inte hade en aning om att hon hade tagit sig ur bilen, och att hon dessutom kom ihåg portkoden som släppte in henne dit hon stod nu, var ett under. Hon hade inte kunnat koden en enda gång på ett helt år, och nu plötsligt, när hon inte var något annat än ett darrigt nervvrak, då kunde hon den utan att ens märka det själv.
Hon orkade inte fundera på det mer. Verkligheten var märklig, det hade hon ju nyss fått bekräftat för sig tack vare Tom.
Hon drog jackan tätare omkring sig. Hon hade börjat frysa igen. Trots att det faktiskt var mitt i sommaren, så var det mulet och ruggigt ute. Den tunna, kaki färgade kappan hon slitit åt sig i förbifarten när hon lämnade lägenheten var inte mycket att värma sig med, och när hon la sin ena hand på sin kind, kändes den som en isbit. Hon kunde trodde knappt på att det var slutet av juni, när hon kände efter i kroppen och förstod att hela hon var någonting liknande nedkyld. Hon hade snarare gissat på slutet av november.
Hon gick med snabba steg uppför två trappor, innan hon stannade framför en välbekant dörr av trä. På brevinkastets satt två små skyltar. Den ena var skriven med en liten, klottrig handstil, med texten; ”Ingen reklam, tack”. Den andra var antagligen utskriven från datorn, med fet stil och betydligt större bokstäver som bildade namnet Toby Wenzer. Det brusande ljudet som hördes genom dörren avslöjade att det spelades musik i lägenheten på relativt hög ljudnivå, men ändå inte så pass högt att hon kunde höra vad för musik det var som spelades.
Hon darrade på handen när hon sträckte fram den för att ringa på ringklockan. Musikbruset tystnade efter några sekunder, men det dröjde ett tag innan hon kunde urskilja steg där inifrån.
När dörren öppnades och Bills bruna, vänliga ögon mötte hennes, insåg hon hur otroligt dum hon hade varit. Hon hade åkt raka vägen till Toms tvillingbror. Det borde inte vara så. Det var Tom som skulle åka till Bill för att prata ut om allting som nyss hade skett. Inte Julia.
Men hon gillade Bill. De två hade skapat någon slags egen syskonrelation som Tom förmodligen inte kände till. Det var som att Bill var det äldre syskon som hon hade saknat så mycket när hon inte hade sin egen storasyster. Bill hade förmågan att han kunde trösta, bara genom en blick, eller en kram, och inte behövde säga någonting. Han hjälpte, bara genom att finnas.
Men trots att deras vänskap hade växt på det år hon blivit som en del av familjen Kaulitz, så hade hon och Bill aldrig riktigt haft direkta samtal där de frågat privatare och djupare saker om varandra. Det hon visste om Bill, hade hon fått reda på genom Tom.
Så fort hon hörde hans röst var det som att tråden som höll allting under kontroll, brast och gick av. Hon kände hur tårarna återigen började, och eländet och sorgen tog över alla andra känslor.
- Jag har lämnat honom, Bill. Det är slut, grät hon förskräckt och brydde sig inte längre om att hennes röst inte höll emot för gråten, och att vartannat ord hon sa var i falsett.
Bill såg på henne med olycklig blick, som om han verkligen tyckte synd om henne, på riktigt. Han höll ut sina armar mot henne, och hon lutade sig tacksamt mot honom. Hon lät honom hålla om henne och leda henne inåt i lägenheten, efter vilket han stängde ytterdörren.
Hon hörde hur han på något sätt vred om låset som var bakom ryggen på honom, och sen la båda armarna om henne.
- Han berättade det inte va? sa Bill i kramen. Hon skakade på huvudet för att bekräfta det som hon antog var hans gissning, och grät sen ännu häftigare mot hans axel. Hon kramade hårt om hans midja, och ville inte släppa taget eller att han skulle dra sig ur. Hans värme fick henne att känna sig trygg och hon förstod att hon kunde lita på honom.
- Jävla idiot, muttrade Bill mot hennes axel, och hon förstod utan funderingar vem han syftade på.
De stod där ett tag, och bara höll om varandra. Hon grät och han tröstade. Han klappade och kramade om henne flera gånger om utan att säga någonting mer. det behövdes inte heller. Närvaron var tillräcklig, och efter en stund, tog hennes tårar tillsist slut.
- Förlåt för att jag bara kommer såhär utan att ringa eller någonting… men… jag visste inte vad jag…
- Julia, det är inga problem. Du vet att du alltid är välkommen hit, sa Bill och lät sina armar hålla henne en bit ifrån sig så att de kunde se varandra i ögonen. Hon nickade, och svalde den sista gråten medan hon torkade bort de resterande tårarna med handen. Hon koncentrerade sig på att andas normalt innan hon svarade honom. Det tog ett tag innan hon vågade yttra sig och var säker på att gråten inte skulle komma tillbaka, men då kändes det också på riktigt, mycket bättre.
- Tack… Så, vad gjorde du innan jag kom hit och grät och smutsade ner din tröja? frågade hon och dolde sin förtvivlan med en skämtsam ton i sin röst, något hon alltid gjorde efter att ha gråtit ut inför någon. Det var som att hon var tvungen att på ett eller annat sätt skämta bort sin sorg efter varje gråtattack. Men Bill genomskådade hennes ynkliga försök, bara genom en blick. Lyckligtvis verkade han också förstå att hon helst inte ville prata mer om det som hänt, för han log svagt mot henne.
- Tja… ärligt talat så satt jag och kollade igenom en del gamla grejer som mamma hade lämnat här medan vi var borta, sa han och såg en aning besvärad ut.
När hans kinder långsamt blev rödare och rödare, gick det snabbt upp för henne att hennes fråga hade generat honom, vilket självklart gjorde henne väldigt nyfiken.
- Vad för grejer? frågade hon uppriktigt intresserat och såg på honom.
- Jag ska visa dig, sa han och tog tag om hennes handled. Hon ryckte ovilligt till av hans beröring, som träffat precis den punkt där de flesta vita ärren var belägna. Han såg på henne med frågande blick, men hon skakade bara på huvudet.
- Det var inget, visa mig nu, sa hon för att få honom att glömma bort hennes, för honom, egendomliga uppförande. Men han gick inte med en gång. Istället granskade han henne ett ögonblick, men ingenting i hans ansikte avslöjade vad han tänkte och hon hoppades att han inte skulle hänga upp sig vid det.
Han sa ingenting om det, och enligt Julia verkade det som att han inte tyckte att det var särskilt relevant just då eftersom han vände sig om och drog med henne ut i sitt vardagsrum. Han stannade framför musikanläggningen som inte var den hypermodernaste, men som med hjälp av alla högtalare som var utplacerade i rummet, fick Julia att förstå att den hade kostat åtskilliga tusenlappar.
Mitt på golvet stod en två flyttkartonger, fyllda med diverse småsaker. Några böcker, en spegel, ett gosedjur, ett flertal tidningar men det som tog upp de båda kartongernas största utrymme var alla de skivor som låg där i. Hon satte sig på knä framför kartongen och tog upp den vita gosedjurs hunden.
- Får jag titta? frågade hon och vred huvudet uppåt mot Bill som fortfarande stod bredvid henne och tittade ner på kartongerna. Han nickade.
- Självklart. Jag har suttit här ett tag nu själv och gått igenom det. Mamma ska ju flytta, så hon har rensat bland de saker som Tom och jag lämnade kvar i huset när vi själva flyttade. Jag lämnade kvar mina flesta barndomssaker, och nu tycker hon tydligen att det är på tiden att jag tar tillbaka dem.
Bill log när han talade och såg drömmande på prylarna i kartongerna, innan han lugnt satte sig ner bredvid Julia och tog upp en av skivorna. Han höll upp den framför sig, mot henne, så att hon skulle kunna läsa på omslaget.
- Nena…? mumlade hon utan att kunna hejda sig.
- Nena, bekräftade Bill och nickade. Han tog fjärrkontrollen som låg på golvet och tryckte på en av alla de knappar som fanns samtidigt som han riktade den mot stereon. Musik strömmade ut ur alla högtalarna i rummet och snart dök även Nenas röst upp och fyllde rummet. Det var som att hon på något konstigt sätt sjöng… varmt.
Plötsligt insåg Julia att det var Nenas musik hon hade hört innan hon ringde på dörren. Han hade suttit precis så här då. Hon sneglade på honom, och såg att han satt med slutna ögon och bara lyssnade på musiken. Han såg ut att njuta, på riktigt, och hon ville inte förstöra hans känsla med musiken genom att säga någonting, så hon satt tyst och lyssnade hon också.
Att han inte hade tagit med sig sina Nena-skivor när han flyttade, det var inte klokt. Så som hon hade uppfattat det när hon ännu inte hade lärt känna Tom, så mindes Bill Nena tiden med glädje och att det inte var någonting han ville glömma.
Bill slog upp ögonen, och sänkte volymen en aning.
- Julia, får jag fråga dig en sak? frågade han lugnt. Hon nickade som svar och väntade på att han skulle öppna munnen igen. Hon undrade vad det var, eftersom han låtit en aning orolig på rösten. Hon hade inte gjort någonting som borde göra honom orolig, åtminstone inte vad hon visste om. Kanske hade hon bara inbillat sig, och han ville fråga något totalt onödigt egentligen, och bara var artig. Vad visste hon? Men känslan inom henne sa att hon skulle få svara på en fråga hon helst inte ville höra.
- Varför började du egentligen skära dig?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 3 dec 08 - 04:41- Betyg:  | | vill jag med veta, så tack bill<3 | | ILoveTAKIDA - 10 aug 08 - 09:01- Betyg: | Bill e bäst! Haha, ett tag trodde jag nästan att han skulle
typ...inte fria, men bjuda ut henne eller nåt xD hahaha..
Jättebra!!! | | mikaelanystrom - 20 jul 08 - 18:34- Betyg: | herregud julia <3
fantastiskt! ska läsa nästa del nu :>> <3333 | | FortessOfTears - 20 jul 08 - 14:53 | | Haha, jag kan inte stava xD | | FortessOfTears - 20 jul 08 - 14:52 | BIHA! Bill är värsta... stålmannen! Min lilla stålman :D Det måste han ju göra, om han är superbäst på att trösta, veta om att hon skär sig bara så där (röntkensyn), och bara vara bäst! BILL ÄR EN STÅLMAN :D
Jag är störd.
(Tacktacktack för att dina noveller finns och får mig att slippa tänka en stund <3) | | LoveMusic - 19 jul 08 - 10:47- Betyg: | *skrika panikslaget och förtvivlat* Du förstår väl att du inte kan sluta så?! Tänk på stackars mig, som får sitta här i evigheters evigheter och bara vänta på att du ska lägga ut en del som berättar om Julia berättar hennes historia eller inte?! Det där är totyr - bokstavlingen.
OCj bara för att göra allt värre, så vet jag ju att du har fem delar till att lägga ut, som redan är färdigskrivna....
(det är inte klokt hur bra du skriver!) | | HannahKarlsson - 19 jul 08 - 10:37 | | ÅÅÅÅH. SÅ BRA. | | xzandra - 19 jul 08 - 10:10- Betyg: | så himla bra:D jag är totalt besatt av den här novellen!
jag älskar den<3 fortsätt;) meeera! | | prickigthallon - 19 jul 08 - 08:55- Betyg: | Bill är charm! Och du fåååår inte sluta så!?
så skriiiv min vän, skriiiiv :D |
|
|
|
