Dålig natt |
Här är mitt liv tänkte han medan han rev pappret i så små bitar som han någonsin förmådde. Han släppte dem sedan, en efter en, och såg dem singla ned i papperskorgen, vilken han satt framför på golvet. Om du såg honom då skulle du antagligen inte förstå någonting alls. Vem kunde förstå? Mannen på golvet verkade nu ganska likgiltig, men inombords bar han på den djupaste av sorger, och hans hjärta befann sig i det mest förtvivlade mörker. När nu pappret som han rivit var eliminerat tog han så upp ett foto av en vacker, ung kvinna. Han såg en stund på det, och torkade sig sedan snabbt om kinden. Kunde man nyss skönja en trillande tår från hans öga? Han började systematiskt riva även fotot i små, små bitar som långsamt segnade ner i papperskorgen. Han gjorde det under stor koncentration, med stadig blick och med hårt sammanpressade läppar. Nästa sak som stod på tur, redo att möta samma öde som pappret och fotot, var ett brev. En utomstående skulle sagt att brevet såg ut som brev gör mest, och sedan inte brytt sig mer om denna banala försändelse. Mannen började metodiskt riva i ett hörn, men hejdade sig. Han tog upp brevet ur kuvertet och läste orden en sista gång. Hans blick följde den runda, handskrivna texten rad för rad, och hans ögon fylldes nu av riktiga tårar. Innan han kommit till sista raden knölande han våldsamt ihop brevet till en liten boll och kastade den ifrån sig. Han rusade upp, och fram till en stol som stod mitt på golvet i det annars så glest möblerade rummet. På den svarta pinnstolen hängde ett par blåjeans som han började slita i. Tillslut fick han upp en tändare ur fickan på jeansen. Han gick snabbt fram till papperskorgen, och började med att elda upp brevets tillhörande kuvert. Med renaste hat såg han på hur elden färgade det vita kuvertets kanter bruna och svarta, och hur den fortare och fortare åt upp det. Sedan hämtade mannen också det knöliga brevet och lät det gå samma öde tillmötes. Han kände sig mycket tom inombords. Han kunde inte bestämma sig för huruvida han borde vara stolt över det, eller om han ångrade bedriften. Han stod mitt i rummet, och vägde lite från den ena foten till den andra, i en hopplös väntan på att något skulle ske. Han gick fram till det lilla rummets enda fönster och började nervöst vrida på persiennerna. Han kom dock fram till att det frasande ljudet störde honom, så ha slutade ganska omgående och började vrida sina händer istället. Han såg ut genom det gardinösa fönstret. Vädret och den grå himlen matchade hans sinnesstämning ypperligt. Långt ifrån hördes åskan som ett svagt mullrande och från den grå himlen föll ett lätt höstregn. På gatan nedanför sprang en man med en tidning som provisoriskt paraply. Annars syntes inte en själ till.
-Det var det enda jag kunde göra. viskade mannen tyst och backade undan från fönstret. Han upprepade de nyss sagda orden och blev stående med den tomma blicken stirrande framför sig. Han var någon annanstans nu. Ute hade det börjat skymma, men det var ingenting han märkte av. Hans tankar var längre bort än tända lampor. Det var alldeles tyst i det mörka rummet. Och stilla. Men där var allt annat än harmoniskt. Det var tryckt, svårt att andas. Mannens bröst hävde sig plågsamt upp och ned. Han andades stötvis och ansträngt. Han suckade och sjönk ihop i en hög på golvet. Sedan var det åter stilla i rummet. Det enda som hördes var regnet.
Några timmar senare vaknade han av en häftig smäll som skakade fönsterrutorna. Han satte sig våldsamt upp och flämtade till. Åskan. Åskan och blixten. Han reste sig mödosamt upp och sträckte ut sin värkande rygg. Att sova på golv är som för de flesta redan bekant ingen höjdare. Han fick syn på tändaren som låg slängd bredvid papperskorgen och någonting mörkt drog över hans blick. Hans sinne blev åter svart.
-Nejnejnej…mumlade han för sig själv och började oroligt vanka runt i rummet. Åskan dånade utanför. Skräll efter skräll slet i fönstren. Mannen satte sig i ett hörn och höll händerna hårt om huvudet. Han gungade lite fram och tillbaka i ett hopplöst försök att komma in något slags inre lugn. Nu kunde han inte stå ut längre. Han rusade upp, slet ner sin jacka från kroken i hallen och rusade ut. Han sprang så fort att han nästan ramlade i trapporna ned, men han klarade sig med nöd och näppe. Han kastade sig mot porten och snurrade ut på gatan. Regnet piskade honom i hans bleka ansikte som blixten lyste upp. Blåsten slet i hans oknäppta jacka och åskan dånade omkring honom. Han skrek. Han skrek ut all sin förtvivlan i den stormande natten. Allt sitt hat, all sin oro, kärlek och ånger skrek han ut till åskvädret i den rasande natten. Han stannade upp efter ett tag. Samlade sig lite. Drog några djupa andetag av den friska regnluften. Så började han gå mot stan. Gatorna levde trots att ingen människa var ute. Det var vädret som härskade. Regnet stod som spön i backen och mannen var nu blöt enda in på skinnet. Hans huvud var så fullt av minnen, så detta var ingenting han ens lade märke till. Han tänkte på henne. Hon. Hon hade alltid varit så rädd för åskan. Så rädd och så fascinerad på samma gång. Hur många gånger hade han inte suttit och hållit hennes hand medan de sett ut på blixtarna genom fönstret tillsammans? Hon brukade räkna sekunderna mellan blixten och mullret i tron om att man på så vis kunde räkna ut var åskvädret befann sig, och han brukade räkna hur många gånger hon ryckte till av rädslan för knallarna…Nu knöt han sin näve hårt. Han stannade, och kände åter tårarna välla upp. Han blinkade några gånger och fäste blicken på den stora staty han hade framför sig. Den stora orörliga hästen såg strängt på honom från sin piedestal. Som om allting var hans eget fel. Vad hade denna staty för rätt att se sådär anklagande ut?
-Jag hatar dig! Skrek mannen och stampade som ett litet barn med fötterna i marken. Han tittade på hästen, och den stirrade föraktfullt tillbaka.
-jag hatar dig stenfåle! Skrek han ännu en gång, utan någon form av resultat, för hästen rörde sig inte en millimeter och verkade stå hånande still mot den lille mannen som stod och sparkade på dess hårda ben. Han insåg hopplösheten i projektet och vände åter hem, med gråten i halsen. I natt var bara ännu en av de där dåliga nätterna.
|
|
|
|
