Bwejbfjbjbdjbwd,w,ebdwb, |
Bwejbfjbjbdjbwd,w,ebdwb,
(Bwejbfjbjbdjbwd,w,ebd wb.. Kan tyckas vara ett märkligt sätt att inleda en historia på, eftersom det i sanning är nonsens och betyder jota. Jota är, som ni redan vet eller åtminstone borde veta, grekiska för bokstaven I. Bokstaven I är, som ni redan vete eller åtminstone borde veta, begynnelsebokstaven i Isabelle (det vill säga mitt namn) Sammanställningen av detta är alltså att Bwejbfjbjbdjbwd,w,ebdwb.inte alls är ett märkligt, tvärtom ett relativt logiskt, sätt att inleda en historia på..)
Jag skriver inte om kärlek. Det är töntigt att skriva om kärlek.
Himlen och jag grät ikapp en regnig dag i april. (Jag erkänner att jag tycker om Lisa Ekdahl. Och jag erkänner väl att det inte alls är april nu, utan snarare juni. Och visst, det regnar inte ute heller. Annars tycker jag att det stämmer bra. Och för övrigt är det en jävligt snygg rad. Det där om att himlen och jag grät ikapp alltså. Hon har snygg röst också, Lisa.)
Jag sitter kvar och undrar hur allting en gång var. Jag tycker det är fint på något sätt, att sitta på klipporna och se ut över havet. Det är det som är det fina med att bo vid havet. Så brukar jag tänka. Fast jag vet ju att det egentligen är dina tankar. Och jag bor ju inte vid havet. Men jag har mitt låtsashav. Det är en sjö. En ganska liten en till på köpet. Några medföljande klippor finns det förstås inte, men väl en ganska brant kulle med halvfin utsikt. Det är där jag sitter nu, och tittar på mina (nåja) stormande vågor som vill något mer än bara livet. (i själva verket är sjön alltid spegelblank och ingalunda upprorisk) Det är här jag sitter och funderar på livet, men mest på oss, och vad som egentligen hände den där kvällen vid bryggan.
Jag minns den där kvällen. Jag minns att du pratade om den här boken (den som jag nu sitter och tänkte att jag skulle läsa, men som jag nog tänkte redan från början att jag inte skulle orka), och jag minns hur vi kallade varandra för mongon, fast liksom kärleksfullt. Solen var på väg ned över åkern. Det är väldigt vackert när solen är på väg ned över åkern. Det var du som berättade att det var vackert. Det var ju ändå alltid du som var naturromantiken av oss. Jag kunde ju inte hålla med på riktigt, eftersom jag bott vid åkern i hela mitt liv. Jag kan ju inte veta om den är vacker eller inte. Det är ungefär som om jag skulle kalla taket över min säng för vackert.
Jag visste ju att vi var fel. Du och jag. Vi var aldrig sådana som fick varandra i slutet. Jag visste redan då att jag älskade dig mer än vad du någonsin skulle älska mig. Du kunde ju inte veta att jag satt hemma och grät varje kväll du inte hade tid (jag är en ganska känslosam människa.). Jag undrar om du kunnat älska mig om du vetat. Men jag vill inte ha svar.
Du visste också att det var fel. Kanske visste du ändå, att jag var för mycket. Det var väl därför du plötsligt sa det där. Precis när vi kommit halvvägs över åkern. Jag kom senare till insikten att halvvägs över åkern måste vara det sämsta stället någonsin att krossa någons hjärta på. Det finns ingenstans att fly. Ingen dörr att smälla i. Ingen gata att rusa ner för och försvinna i folkmyllret. Det passade dock mig ganska bra ändå. Jag är en ganska handlingsförlamad människa. Det kanske var därför du aldrig tyckte om mig. Det fanns ingenting kvar utom gråten att ta till. Tysta tårar Jag är en ganska sluten människa.
(MEN DET VAR JU FÖR DIN SKULL SOM JAG SATT PÅ DE HÄR JÄVLA KLIPPORNA, ELLER KULLEN, VID HAVET, ELLER SJÖN, FÖR DET VAR JU ÄNDÅ ALLTID DU SOM VARIT NATURROMANTIKERN AV OSS. OCH DU KUNDE VÄL ALDRIG VETA ATT JAG SATT HEMMA OCH GRÄT NÄR DU INTE HADE TID.)
Jag tror ändå att slaget var hårt mot bägge av oss. Du var alltid så fin emot mig.
Vi gick tysta ner till bryggan. Var skulle vi annars gå? Vi satt som vi brukat, barfota och med tåspetsarna försiktigt kännande på vattnet där fötterna dinglade fria. Det var då allting tog en så radikal vändning. Ett och annat krossat hjärta är ändå sådant man borde räkna med på färd genom livets snåriga skogar, men vill inte gärna ha någonting på toppen av det.
Allt gick så fort. Jag hann inte tänka. Dessutom är jag en ganska handlingsförlamad person. Vi såg båda att det var någonting i vattnet. Det var bara du som hann förstå. Livrädd reste du dig snabbt upp och vacklade bakåt på den förrädiskt hala båtbryggan. Det var då du förlorade fästet om livet. Det är ganska stenigt just vid den här bryggan, och vattnet är djupt.
Jag ser bryggan härifrån klipporna. Man är inte längre tillåten att gå ner dit. Jag vill inte gå ner dit.
Jag satt fortfarande kvar. Jag såg bonden Anderssons lik flyta stilla i vassen. Jag såg dig falla mot de olycksbådande stenarna, sedan omslutas av det svarta vattnets svala famntag. Du förstår väl att jag inte visste vad jag skulle göra? Jag minns inte hur jag tog mig hem den kvällen.
De hittade bägge liken först två dagar senare. Det är ju aldrig någon annan än vi som går ner till bryggan. Det är ej ännu fastställt hur ni dog, men polisen är säkra på att dödsfallen har med varandra att göra. Nere i byn är de tvärsäkra på dubbelmord.
Det skymmer. Det blir ju aldrig riktigt mörkt om sommaren, men det gör liksom ingenting. Efter ett halvår av miljoner vackra stjärnor orkar man liksom inte mer ändå. Jag är inte arg för den där kvällen. Det vet ju du, att jag aldrig någonsin kunnat vara arg på dig. Jag är inte arg för att du krossade mitt hjärta, och jag är inte arg för att du dog. Men tillåt mig vara ledsen. Jag har suttit här i tre dagar nu. Jag skulle egentligen ha tagit livet av mig. Men jag är en ganska handlingsförlamad människa. Mitt hopp är att kunna leva kvar. I min dunkla glömska. Och ingen kommer någonsin att få veta vad som egentligen hände nere vid bryggan den där kvällen. Jag är en ganska sluten människa.
|
|
|
|
