Möte med älvorna |
Vi hade det fint på gården vi köpte. Jag saknar det ofta. Det röda lilla torpet med de stora ladorna omkring. Bäckens porlande om sommaren, du vet, det som var mer mediterande att lyssna till än den vackraste musik, det som fick alla onda tankar att smälta bort. Minns du hönsen vi hade? Kommer du ihåg hur du brukade mata dem med kanelbullar, bara för att du inte ville att de skulle bli avundsjuka på oss? Jo, gården vi hade var fin. Skogen var alldeles för vacker för mig.
Det var om natten de kom ut för att dansa. Om natten, då daggen låg klibbig över ängarna, och dimman, som ett drömskt skydd över landskapet. Jag visste det, för jag brukade titta på dem i smyg från fönstret, där flugliken låg uppradade i karmen. Ibland gick jag också ut barfota, och i bara nattlinnet för att få studera deras förtrollande dans på närmare håll. Aldrig verkade de lägga märke till mig. Liksom en del av naturen var jag osynlig för dem. Men jag såg dem, där de magiskt virvlande förde sin nattliga dans. Då såg jag dem, och nästan ingenting annat. Allting tycktes oviktigt i jämförelse. Deras bleka, tunna, nästan genomskinliga uppenbarelser, och deras svepande vita klänningar trollband mig likt ingenting annat. Deras bara fötter verkade aldrig vidröra marken och deras långa hår tycktes mig mjukare än silke. Deras klingande skratt och rop gav ett fridfullt eko över markerna. Så brukade jag bara stå där, bredvid den stora stenen, med utsikt över ängen där grannens hästar förr brukade beta om somrarna. Jag kunde titta i timmar, och det spelade ingen roll att nästa dag blev förstörd.
Så en natt hände det som jag egentligen alltid väntat på. Plötsligt stannande en av dem upp, vände på huvudet, och log mot mig. Så sprang hon fram, och innan jag hann tänka, tog hon med sin späda, bleka hand ett stadigt tag i min, och så drog hon skrattande, med en förvånansvärd styrka, in mig i den dansande flocken. Känslan var underbar. Plötsligt kände jag mig så lätt, stark och fri. Hela min kropp dansade nästan som av sig själv. Den svala och rena nattluften fyllde mina lungor, och dimman omslöt mina vilda ben. Jag skrattade, skrattade för att jag äntligen var fri och att jag aldrig förut förstått. Dina rop hördes som långt bortifrån, en annan värld. De skavde, och störde vår dans. Jag ville inte veta av dem. Några av de andra stannade förvirrat upp. Några stönade och tog sig irriterad om huvudet. Du störde den magiska dansen, men ändå envisades du med att fortsätta ropa mitt namn. Jag dansade och skrattade. Du försökte få mig att stanna, och jag snubblade över en grästuva. Jag kunde ändå inte sluta le där jag satt i det kalla, daggvåta gräset. Jag märkte att jag skakade lätt, men det spelade ingen roll. Du satt på huk framför mig, med de brännande händerna på mina axlar och en orolig blick i de annars så trygga ögonen. Jag försökte resa mig, kunde inte förstå varför du inte lät mig fortsätta dansa. Du höll hårt om mig och frågade vad det tagit åt mig. Jag började bli irriterad, leendet försvann inte från mina läppar, men jag gjorde allt för att vrida mig ur ditt grepp. Jag upptäckte att en oerhörd matthet spridit sig i kroppen.
-Älvorna…viskade jag. Du såg bara skrämt på mig. Du tog mig i armen och försökte få mig att resa mig upp, men jag orkade inte. Du kunde inte se dem. Du kunde inte se mina älvor! Jag grät nu. Jag grät, och älvorna omkring oss hade åter tagit upp sin vilda dans. Den här gången var jag inte inbjuden. De dansade fortare och vildare. Jag kände hur hela världen snurrade med dem. Mitt huvud dunkade och kroppen värkte. Deras skratt gällare och vassare, verkade hånande. Himlavalvets tusen stjärnor stack mig i ögonen. Jag slog matt omkring mig. Tårarna rann och jag tror att jag skrek, innan jag inte orkade det mer. Tillslut satt jag bara kvar och skakade. Älvorna var allt jag såg, och de snurrade snabbare och elakare nu. Vad gjorde de med mig? Jag kände hur du lyfte upp mig i dina armar. Jag vet att du också grät, men inte över älvor du inte kunde se.
Jag vaknade någon annanstans än hemma. Jag vet att jag aldrig mer får se älvorna dansa. Jag har lärt mig att svälja piller hela nu, men ingenting kan någonsin få mig lycklig igen. Jag vet hur lycka känns, och den är längre bort än sjukhuskorridorer.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | dimalim - 18 jul 08 - 19:03- Betyg:  | | shit vad bra |
|
|
|
