Tretton smultron för Lilla Råtta |
Tretton smultron för Lilla Råtta
Lilla Råtta var ledsen. Trots att hon satt på sin favoritplats, den där speciella platsen på hustaken, med utsikt över hela staden och all dess lampor, så var hon ledsen. Det var sent om kvällen, rent av mitt i natten. Lila Råtta var oftast vaken om natten. Hon hade aldrig gillat människor speciellt mycket, och de hade sannerligen inte heller haft mycket övers för henne, så relationen var i högsta grad ömsesidig. Människor var åtminstone inte vakna om natten så ofta.
Lilla Råtta grät, och hon hatade ekot av hennes ynkliga pip, som studsade mellan höghusens hårda, kalla betongväggar. Ett litet eko, naturligtvis inte hörbart för den imbecilla människoarten, men ack så tydligt urskiljbart för små råttöron. Lilla Råtta blinkade hulkande bort en tår ur de små svarta pepparögonen. Då bröt plötsligt ett speciellt ljud igenom storstadens barriär av aldrig sinande brus. Ett svagt, blygt, men vänligt och varmt ”hej” letade sig fram till Råttas små öron. Hon blinkade, och om vi vore där hade vi sett hur det ryckte lite, som av nyfiken undran, i hennes lilla nos. Det var någonting välbekant med den här rösten. Hon vände sig om, och genom sina rödgråtna ögon såg hon ingen mindre än sin gamla vän Huvudlösa. Som vanligt såg hon lite förskrämd och osäker ut, där hon stod och vred på sig i sin svarta klänning. Lilla Råtta tyckte mycket om Huvudlösa, trots hennes mycket människolika uppenbarelse.
-Huvudlösa! utbrast hon. Jag trodde att du hade rest.
Om Huvudlösa nu bara haft ett huvud, och med det en mun, kan du vara så säker på att hon nu lett lite förläget, där hon stod och skrapade med sin vänstra fot mot hustaket. Hon slog sig försiktigt ned bredvid Lilla Råtta, och innan hon svarade henne strök hon bort en liten tår från hennes lilla råttansikte.
-Jo. Men nu är jag här igen. Varför är du så ledsen Lilla Råtta?
Lilla Råtta snyftade till, men skakade bara på huvudet eftersom hon var en allt för osjälvisk varelse för att bry andra med sina problem. Huvudlösa suckade djupt och bekymmersamt.
-Jag önskar verkligen att du ville berätta för mig. Men du har åtminstone ditt huvud kvar, så så hemskt kan det inte vara.
Huvudlösa dinglade eftertänksamt med sina långa ben från hustaket. Långt under dem låg den skrovliga asfalten varmt upplyst av gatlyktorna. Hon sträckte fram en hand mot Lilla Råtta. Lilla Råtta blinkade förvånat och nosade i Huvudlösas hand. En söt doft, välbekant fast från en tid långt borta, nådde hennes nos. I Huvudlösas hand låg tretton röda smultron. Lilla Råtta betraktade dem med förvåning. Smultron hade hon inte ätit sedan hon som liten råttunge plockat dem med sin mor, på den tiden då de fortfarande varit lantråttor. Hon saknade den tiden. Det var delvis därför som hon var ledsen nu. Hon var en så ensam stadsråtta. Men var hade Huvudlösa fått tag i smultron?
-Jag har varit på de mest fantastiska ställen. sade Huvudlösa. I de djupaste skogar, med porlande bäckar och himlar med spegelregnbågar. Jag har sett igelkottar och enhörningar, och just de här smultronen fick jag av smultrondjuret Tussi.
-Smultrondjur?
Lilla Råttas sorgsna uppsyn började nu anta en ton av nyfikenhet. Huvudlösa klappade henne på ryggen med sina stora, varma händer. Lilla Råtta kröp lite närmare för att lyssna ordentligt på hennes äventyr.
-Jo, förstår du, smultrondjur finns bara i de allra djupaste skogar. Sådana skogar som idag är väldigt sällsynta, men som finns. Man måste vandra långt, långt in i skogen, och där hitta en solglänta med ett smultronställe, innan man kan ha turen att hitta ett smultrondjur. Det är inte lätt må du tro! Men det är värt allt sökande, eftersom smultrondjur precis som du Lilla Råtta, är mycket vänliga varelser, och uppskattar sällskap i sin gröna skog. Vi satt där i gläntan, på två stenar, och diskuterade livet som om vi vore gamla goda vänner. Tussi, med sin lurviga päls, stora gröna ögon, svans som en ekorre, öron som en kanin och kropp som…tja, en långhårig guldhamster. Och så jag utan mitt huvud. Han insisterade att jag skulle ta de här smultronen med mig. Du får dem.
Lilla Råtta gapade av förvåning.
-F..får jag? Stammade hon fram. Men de var ju till dig Huvudlösa! Jag ska inte ha dem. Nejnej!
Huvudlösa suckade, men sträckte envist fram handen mot Lilla Råtta.
-Ta dem! Jag kan ändå inte äta dem. Jag har ju inget huvud. Jag känner inte den söta doften heller, och jag kan inte se den röda färgen ni talar om.
Lilla Råtta såg förstummad på sin vän. Hon hade ju rätt. Först nu gick det upp för Lilla Råtta hur svårt Huvudlösa måste ha det. Det kan inte vara lätt att leva utan ett huvud. Så många gånger som Lilla Råtta försökt trösta huvudlösa från sin eviga ledsamhet..Nu var det Huvudlösa som försökte trösta Lilla Råtta istället. Hon tog emot smultronen. Hon luktade mycket på dem innan hon tog det första smultronet mellan sina stora gnagartänder. Så sött det var! Ooh, så gott. Hon blev allt ivrigare, och glufsade i sig smultronen med en utsvultens matlusta. De senaste veckorna hade hon bara levt på sopor, en och annan tappad kaksmula och en och annan stöld från familjen Svenssons matförråd. De saftiga smultronen fyllde nu hennes mun, och helt plötsligt tycktes staden inte längre lika grå. Det var som om någon varit där medan hon åt och färglagt gatorna med de ljuvaste färger. Vinden tycktes inte längre lika kall, och gatlyktans ensamma ljus så mycket hemtrevligare. Lilla Råtta kurade upp sig i sin väns knä. Hon tänkte på att Huvudlösa aldrig igen skulle få känna smaken av smultron, och kände sig återigen lite däven.
-Huvudlösa….vad blir du glad av? Vad finns det att bli glad av för den som inte har något huvud?
-Det finns mycket att bli glad av, Lilla Råtta. Jag tror att det var det som det var meningen att jag skulle lära mig när mitt huvud försvann. Det du upplever med syn, smak och lukt är bara ytliga företeelser. Men i världen finns också djup. Jag blir glad av varma själar, som du Lilla Råtta, det var därför jag var tvungen att återvända hit. Jag blir glad av att göra vänliga handlingar, som att de dig smultronen. Jag blir glad när solen värmer min rygg, och jag blir glad av att ha en liten god, lurvig vän som behöver mig lika mycket som jag behöver henne, liggande i mitt knä.
Långt under dem låg den skrovliga asfalten varmt upplyst av gatlyktorna, och Lilla Råtta hade somnat gott i Huvudlösas knä.
|
|
|
|
