En sista gång leva, i evighet existera. |
(ursäkta enventuella stavfel)
Långsamt andades han in mörkret som omgav honom. Allting snurrade i hans huvud och han hade ingen ork att öppna ögonen. Han försökte minnas, men han kunde inte minnas. Allt var svart. Han måste ha slagit sig hårt, det var hans slutsatts. Hur annars skulle han ha kunnat glömma allt. Exakt allt. Inte ens hans namn var längre klart för honom.
Fukten trängde sig in genom hans näsborrar. Han blev mer och mer medveten om hans omgivning. Han kände doften av fuktig gjord och kände stenarna blandat med jord under honom. Var han var stod inte häller klart. Han öppnade ögonen. Endast ett svagt ljus reflekterade på vattendropparna framför honom. Blicken vändes sakta uppåt då hans leder tycktes för stela för att inte kunna göra något sakta nog. Det han såg tycktes bekräfta att han hade fått en rejäl smäll. För det som omgav honom var höga branta väggar av sten, jord och grus.
När lederna vaknade ur sin koma vred han sig runt några gånger för att se om han brytigt något under fallet, fortfarande utan något minne av att någonsin ha fallit, innan han började klättra uppåt. Det tog tid. Gång på gång rasade stenar runt honom. Gång på gång föll han, men väll uppe kunde han ske vad som var skällan till det svaga ljus som hade letat sig ner till honom. En bit över trädtopparna stod hon och kastade långa skuggor bland de levande. Han kände inte igen sig. Stenar stod uppställda här och var omkring honom vars skuggor gjorde landskapet randigt. En svag vind smekte hans kind och förde med doft av rosor.
Rosor… Någonting gömt långt back i hjärnan drog sig till minnes. Rosor. Vindar som får hår att vaja. Lockigt hår. Lockigt kastanjbrunt hår. Så var hon där. Minnet; minnet av flicka. Desperat försökte han greppa taget om bilden av hanne men lika fort som den kom var den borta. Dock inte helt; han mindes konturerna och… doften.
Doften av sötmandel och rosor. Återigen dök hon upp. Leende och med strålande ögon för hon en sötmandel mot hennes läppar. En sötmandel hon nyss nallat ur skafferiet. Så var hon borta igen.
Han började gå. Visste inte vart men han var alldeles för insjunker i sina tankar för att ta notis till det. Grinden emellan de höga murarna som omgav platsen han var på stod öppen och en landsväg bredde ut sig åt båda riktningarna framför honom. Han gick åt höger. Vem var flickan? Sötmandel mot hennes läppar…
Läppar. Röda mjuka läppar. Bilden av att dom närmade sig och känslan av när dom mötte hans fick honom att stanna. Långsamt dök en svag men intensiv smärta fram djupt inom honom; ett hål. Bilden försvann inte. Känslan var kvar. Känslan av att ha förlorat allt. Allt var stilla. Sönderrivna moln täckte hans ljuskälla. Men han hade inte förlorat allt. Bara minnet. Minnen som var på väg tillbaka.
En aning uppmuntrad började han gå. Minerna började para sig samman till en liten filmsnutt. Återigen förde hon mandeln till munnen, leende med strålande ögon. Han skrattar, retas med henne. Hon kastar en trasa över honom. Den faller ner och där är dom igen; läpparna. Återigen kände han minnet av en kyss. Återigen kände han saknad.
Han hörde skratt. Utan att märka det hade han passerat en rad av stora hus längs vägen. Träd vars blad redan trillat ner för att rutna på marken i kylan kastade underliga skuggor som lekte på husväggarna. Ett skatt hördes igen, eller snarare ett fnitter. Hans blick föll på konturerna på tre varelser under trädet vid huset precis bredvid honom. Han fokuserade öron och ögonen mot dem. Vinden smekte deras hår och lik så deras klänningar. De viskade och fnittrade och pekade upp mot himlen. Utbytte hämligheter. Dörren på huset öppnades försiktigt och siluetter av en flicka till som ljudlöst smög sig ut ur huset syntes.
Smög. Bilden av flickan med kastanjbrunt svajande hår smygande ut ur huset till honom dök upp men försvann. Han försökte minnas.
De fyra flickorna var redan på vägen och påväg förbi honom utan att märka hans existens i den mörka natten när han återvände till den värkliga världen. En tanke slog honom. De kanske viste vem han var. De kanske kunde visa honom ett ställe att tillbringa natten på. Kanske ett mål mat och lite vatten. De kanske viste vem hans flickan var, och var hon var. Han sträckte på ryggen och hoppades att hans kläder inte blivit allt för smutsiga och harklade sig. De hörde inget. Han gick efter dom och försökte harkla sig högre men de hörde inte. Han tog tag i en av damernas axlar och vände henne varsamt om och sa ’god kväll, jag är lite vilse och…’. De hörde honom. De stirrade på honom. ’…kan ni hjälpa mig?’ Molnen lät hans ljuskälla dyka upp igen. Först nu såg han dem ordentligt. Fagra. Fagra som hans Emilia. Emilia, det var väll hennes namn. Eller nej föresten, det visade sig vara flickan framför honoms namn.
De andra tre var på väg därifrån, någon skrek på henne att komma. Andra bara skrek. Hon ryckte sig lös hans svaga grepp och sprang. Varför? Han ville bara ha hjälp. Han sprang efter flickan vars namn var Emilia och påminde om hans käresta. Ilsken över den ohövlighet de visat honom. Men mest bara rädd att förlora de ända han just nu kunde fråga efter hjälp hos; de ända som fanns hos honom för tillfället. Så ensam.
Klänningen på flickan framför honom svajade med vinden och fastnade i snåren när hon svängde in mot skogen. Slet sönder klädnader. Flisor av tyget hänga kvar på grenarna, prydde de annars nakna grenarna.. Hennes hår for runt när hon vände blicken bakåt mot sin förföljare. Bilden av skogen, silverskenet och av den skräckslagna flickan framför honom försvann. Det existerad inte längre.
Det är sommar nu, flickan framför honom fnittrade till, vill bli jagad. Hon skuttade fram och lätt klänningen böja för vinden och håret vaja. Hennes ögon strålar och han är lycklig. ’Var långsam du är’ retas hon, vill bli tagen. Hon snubblar på en tuva i det gröna gräset och frön från blommorna yr upp i moln. Doften av sötmandel och rosor gör honom yr, yr av lycka. Han skrattar, andas in glädje. Han håller henne nere, känner hennes hjärtslag. Ser hennes mun, läppar. Han kysser henne. Hon skrattar, ler. Lycka. Hon skriker.
Obarmhärtigt slås han ner av omgivningen. Inga frön yr längre om dem. Bara damm. Inga tovor, inget gräs. Bara rötter och torv. Det bruna lockarna är blont och rakt. Besvikelse. Ilska. Hål av smärta. Hans hand slöt sig runt flickans strupe. Sluta skrika. Greppet hårdnade. Sluta skrika. Hennes ögon strålar inte. De är matta. Allt är tyst.
Silverskenet var starkare här, reflekterades på en klarblank sjö omgiven av träd. Hans ljuskälla stod inte vid horisonten. Hon sken högt på himlavarvet. Hon visste vem hon var. Hon kunde se sig själv i vattnet. Han närmade sig ytan på alla fyra, så lätt det var att krypa, så smidigt. Han la sig ner och tittade över kanten. En svar skugga mötte honom. Klor vidrörde ytan. Ringar på ytan spreds. Ringar försvann. Springor till läppar gapade lätt framför honom. Springor till ögon mötte hans. Hon däruppe visste vem hon var. Inte han. Han visste inte vem han varit, man han insåg att han inte var den mer. Hans käresta var inte hans. Han var inte längre han. En tår föll och ringar på ytan suddade bort bilden än en gång. Han inte ville se. Han fanns inte. Han existerade. Endast en skugga bland träden. En sista tår föll. En tår för det som en gång var.
|
|
|
|
