4: Hata mig så mycket du vill (TH FF) |
Okej, jag ska göra ett erkännande: denna delen är till Izzie (HilfMirFliegen). Inte för att jag gillar henne, eller tycker att hon är värd den här delen... men hon utpressar mig :(
FYRA
Galan. Den hade varit underbar om jag inte hade suttit och mått illa hela tiden. Nikola och jag hade läktarplats och hon förklarade hela tiden vad som hände och vad de sa. Tokio Hotel tilldelades två priser och gav fina tacktal. Fansen skrek och grät och såg lyckliga ut. Jag var avundsjuk på dem. Tänk om jag varit här i ett helt annat syfte, kanske hade jag också varit sådär underbart glad då.
När det var slut skickade Nikola ett sms som hon vägrade visa mig, och vinkade sedan åt mig att följa efter henne. Jag suckade. Det var JAG som hade huvudrollen i det här, ändå kände jag att jag bara var någon i ett spel som jag inte kunde styra.
"Vad händer nu?" frågade jag när vi banade oss fram genom allt folk. Jag stötte till någon lite för hårt med armbågen och mumlade ett generat förlåt innan jag ryckte tag i Nikolas tröja.
"Vart ska vi?" tjatade jag.
"Kan du inte bara följa efter?" svarade hon med sin snobbiga dialekt och fortsatte tränga sig fram genom folk.
"Ursäkta, ursäkta", sa hon ideligen och snart stod vi ute i friska luften.
Det hade lite smått börjat bli kallt och det var lite småmörkt. En lätt vind fick huden på mina bara armar att knottra sig.
"Vad..." började jag men avbröt mig när jag fick ett fientligt ögonkast från Nikola kastat mot mig. "Okej, jag ska hålla käft", sa jag tyst och började trumma med händerna på mina lår. Nikola gnisslade säkert tänder av ilska men tanken fick mig bara att le.
Nikola tog fram ett paket cigaretter ur fickan och valde ut en av cancerpinnarna. Hon satte den till de rosa läpparna och drog ett bloss. Först såg det ut som om hon skulle blåsa ut röken på mig, men ändrade sig och vände ansiktet åt ett annat håll.
Jag frös, men sa inget. Den enkla klänningen jag hade på mig lämnade både ben och armar bara och fast det var mitt i sommaren var det kyligt. Jag stirrade ut i ingenting, samtidigt som jag diskret lyssnade på en folkklunga intill oss. De lät som en hel hjord tjejer, men var nog bara fyra stycken. De tjöt och skrattade. Vad de sa förstod jag inte alls då de pratade tyska, men deras skratt var så fula att jag drog lite på munnen. Åsneskratt.
En bil med svarttonade rutor kom snart rullande längs gatar och Nikola fimpade ciggen.
"Äntligen", sa hon och drog med mig till bilen.
Vi hoppade in i det skinnklädda baksätet och så fort jag hunnit stänga dörren efter oss gasade chauffören.Han och Nikola bytte inte ett ord men han körde målmedvetet och verkade veta vart vi skulle. Jag lutade mig mot fönsterrutan och slöt ögonen. Jag var ganska säker på vart vi var på väg och ville dröja ut på bilfärden så länge som möjligt. Men trots förhoppningar att vi skulle fastna i trafiken bromsade chauffören snart in.
Jag stapplade osäker ut ur bilen. Jag skulle inte ha låtit Nikola övertala mig att ha klackar. Det var så gott som vansinne att ge mig ett par pumps, speciellt en kväll man skulle dansa. Bilen åkte väg och jag rättade nervöst till klänningen. Nikola tyckte tydligen inte att det räckte, för samtidigt som en suck lämnade hennes läppar lät hon händerna ordna min frisyr. Sen greppade hon tag i min hand och drog mig bort till en helt folktom gata. Jag följde såklart efter, dock lite förvirrad. Gick man inte in... där borta?
Nikola tog fram sin mobil, tryckte på en snabbuppringningsknapp och satte mobilen för örat. Hon sa något snabbt och fullkomligt oförståeligt på tyska, och så fort hon lagt ned mobilen öppnades en dörr till byggnaden intill oss.
Någonting sa mig att det inte var ställets vanliga ingång och det visade sig att jag hade rätt. Vi kom in i en källare fylld med unken lukt. Mannen som hållit upp dörren låste och gick före oss uppför en brant trappa. Jag gjorde en grimas och började långsamt ta mig uppför den med mina ostadiga skor. Jag var nära på att störta in i Nikola en gång, men hon lyckades rädda mig innan jag drog med mig både henne och mig i fallet.
När vi kom upp ur källarrummet hörde vi genast dunkade musik på avstånd. Min mage gjorde nästan revolt och jag oroade mig för att den brutalt skulle protestera när som helst och välja att kasta upp dagens mat. Som alltid när jag var nervös flyttade jag handen till halsgropen och började tvinna silverkedjan mellan fingrarna.
Vi stannade innanför en större dörr och mannen som lett oss dit pekade bara på den innan han gick tillbaka ned i källaren. Jag brydde mig inte ens om att undra vem han var eller varför vi tog den ingången, jag var bara medveten om det rytmiska dunkandet från rummet intill.
”Om du behöver gå på toa sen, kan du smita in här”, sa Nikola och nickade mot en dörr intill. ”Inte till för gäster, men jag vet att vi får använda den.”
”Okej”, sa jag, kaxigare än jag kände mig. ”Ska vi gå in?”
”Visst.”
Nikola sköt upp dörren och vi klev in i ett stort RUNT rum. Det var faktiskt en helt runt, och smockfullt med folk. Musik strömmade ut ur stora högtalare. De flesta minglade runt, medan några i ena hörnet stod och dansade till ett live-band. Vid ena sidan av rummet gick det som en balkong någon meter högre än resten. Jag blinkade flera gånger för att försäkra mig om att jag såg rätt. Där uppe såg det även ut att finnas ett ganska stort utrymme med några… soffor?
Nikola nöp mig i armen och sa något jag inte hörde.
”Va?!” sa jag högt för att överrösta musiken.
Hon lutade sig närmare så att jag skulle höra. ”Klockan är inte så mycket! Ta och försök koppla av lite, dansa, ta en drink och snacka med några. Vi ses här om… en timme? Okej?”
Jag skulle precis protestera, men hon gav mig en blick som fick mig att förstå att det var meningslöst. Sen log hon lite kort och några sekunder senare försvann hon i folkmassan.
Musiken dunkade nu i samma takt som mitt hjärta, lika fort och lika vilt. Vad gjorde jag här? Det kändes bara så fel. Jag kunde nästan ana hur blodet pulserade i mina ådror. Det snurrade i huvudet, men jag var fullt medveten om vart jag var, vad jag var här för att göra. Jag tittade plötsligt glasklart ut över människorna, skrattande, sura, gråtande, glada, fulla, en av varje, och jag var som i osynlig en bubbla. Jag kunde se dem, men de kunde inte se mig.
Jag suckade, bestämde mig för att försöka göra det bästa av situationen, och några minuter senare hade jag hällt i mig en fruktansvärt äcklig drink. Smakade allt i Tyskland skit, eller var det bara jag som valde fel sort?
Hela situationen gav mig en hemsk huvudvärk så jag trängde mig fram genom människorna för att förhoppningsvis hitta till toaletten som Nikola visat mig. Var det inte här? En grå, sjabbig dörr påminde om den vi kom in i, och när jag försiktigt öppnade den kände jag igen mig. Det lilla rummet var tomt och jag sköt lättat igen dörren efter mig. Fortfarande hördes ett rytmiskt musikbullrande, men det var lättare att andas här. Jag lutade mig mot väggen och sjönk ned på golvet. Med fingertopparna började jag massera tinningarna samtidigt som jag försökte andas lugnt. Om jag mådde såhär dåligt nu, hur skulle resten av uppdraget gå?
Jag hatade dem allihop som satte mig i det här! Ilskan tog jag ut genom att riva sönder delar av den luddiga hallmattan. Argt kastade jag iväg dem och fortsatte envist rycka bort mer.
Dörren intill mig öppnades. Jag brydde mig inte om att ens titta upp och kände hur tårarna brände under ögonlocken. Hatiskt följde jag den förbipasserande personens ben när han efter att ha knackat på dörren ned till källaren blev nedsläppt.
Jag lutade huvudet mot händerna och önskade bittert att jag var någon annanstans, att jag var någon annan. Vart som helst, vem som helst. Jag märkte knappt att dörren från källaren öppnades igen utan var för upptagen med att inte börja snyfta högt.
”Är du okej?”
Jag tittade försiktigt upp.
Ögonen.
Hasselnötschokladbruna.
Jag hade sett dem förut.
”Öh?”
Personen hukade sig ned och log lite svagt.
”Mår du bra?”
Och så satte han sig ned bredvid mig, lutad mot väggen precis som jag. Jag ville be honom flytta på sig. Nej, faktiskt så ville jag skrika åt honom att försvinna. Bort från mig, och aldrig någonsin i min närhet igen. Men det gjorde jag inte.
Jag bara stirrade på honom.
Så vacker. Det glansiga håret hängande rakt till axlarna och det svarta sminket på plats runt ögonen. Jag följde läpparnas kontur med blicken och likaså hakans och näsans… Allt på honom verkade så perfekt, även där huden var ojämn på sina ställen. Han tittade forskande på mig, med ett leende lekande på läpparna. Jag bröt genast ögonkontakten och stirrade envetet ned i golvet med hettande kinder.
”Det är bra”, klämde jag fram.
Izzie, jag gillar dig visst :) *räcka ut tungan*
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | viunderregnmoln - 23 maj 09 - 21:29- Betyg:  | | ooh | | RowsahKanin - 5 okt 08 - 10:35- Betyg: | | Åh gud vad bra den är<33 Jag älskar den :''] | | sandruskapuska - 24 aug 08 - 08:42- Betyg: | | =) svinigt bra <3 | | Mangasagan - 24 jul 08 - 18:04- Betyg: | | Mycket väldigt jättebra! ;D <3 Hihi ^^ | | lillolisen - 21 jul 08 - 21:43- Betyg: | | hahaha åhhh! den var väll bra....ASBRA!!!!!XO | | unlook - 20 jul 08 - 20:59- Betyg: | | L-skar den, forsätt att maila <3 | | M-424 - 19 jul 08 - 17:53- Betyg: | | Helt.. makalöst! Du skriver så otroligt bra <3 | | Lovely__ - 18 jul 08 - 21:32- Betyg: | | Perfekt från början till slut<3 | | HorseGirl - 18 jul 08 - 19:46- Betyg: | | Håller med LoveMusic... | | LoveMusic - 18 jul 08 - 18:16- Betyg: | TACK HilfMirFliegen, tack för att du har tjatat på henne att skriva ny deel. För denna ägde :P
(MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEERRRRR NUUUUUUUUUUUUU!) | | emmchen - 18 jul 08 - 10:34- Betyg: | jag tyckte den va skitte bra :O:D
snälla kan du inte skriva när nästa har kommit ut?^^<333 | | HilfMirFliegen - 18 jul 08 - 10:01- Betyg: | Haha vet jag väl *stolt* och faktiskt tycker jag om dig också :o:D
Och det här är nog en av dom bästa novellerna jag har läst. Nej, det här ÄR DEN BÄSTA NOVELLEN JAG LÄST O.o underbar<3
Och förresten har jag skrivit klart del 5 på min ^^ <3 |
|
|
|
