Well, they were'nt immortal |
HAAAY! Mjau på er små diktare (jag är trött, sorry.. xD). Nu har jag skrivit... nåt... ^^ Typ en oneshot, eller något åt det hållet xD skrev den mitt i natten, vilket kan förklara varför den är så konstig ^^
Men men... läs iallafall om du har lust, och lämna gärna en kommentar, så blir jag massa glad :D
Hon vänder sig om och ger honom en sista blick. Inget mer. Inga räddande ord eller farväl.
Sedan går hon. Hennes barfota, smutsiga fötter gör små fotspår i den våta sanden. Lämnar honom kvar, full av saknad och ensamhet. Nattens vind viskar om deras hemliga, förbjudna möten vid havet. Han vet att hon inte kommer tillbaka den här gången. Det har hennes hennes sorgsna hållning och ledsna ögon berättat. Deras nattliga utflykter till stranden har fått sitt slut, likaså deras sköra kärlek. Han kommer aldrig få se henne igen, och han måste lära sig leva med det. Vackra saker är omtåliga, hans glasängel är krossad och nu har han ingenting kvar. Ingenting mer än minnen och drömmar.
Det är en förrädisk vän, den där kärleken, tänker han och vänder blicken mot det oändliga havet. Vågorna slår mot klipporna runt honom, havet sjunger sin egna, sällsamma sång, och han vill inget hellre än att förbli i det som var, med henne vid hans sida. Men han behärskar inte tidens makt, och allt han någonsin levt för är snart borta. Hon är borta.
Hon stannar där skogen tar sin börjar, ser hans mörka kontur mot havet, och tårarna rinner på hennes bleka kinder. Hon skulle göra vad som helst för att ändra det som hänt, få tiden att stanna när det var som bäst. Göra så att deras kärlek blev odödlig, oförstörbar och framför allt tillåten. Men hon vet vad som måste göras, och sålänge han lever bryr hon sig inte om vad som händer med henne. Hon vet att hennes andetag är räknade, och allt är för honom.
Men aldrig kunde hon föreställa sig att det skulle vara så här svårt att gå sin egen död tillmötes. Hon vill leva med honom, spendera all tid med att se in i de där otroligt vackra, rödbruna ögonen, med att andas ikapp med den enda person hon någonsin älskat. För henne spelar det ingen roll att han är hennes släkts fiende, sålänge han älskar henne lika dödligt mycket som hon älskar honom.
Hon går in i skogen med ett svidande hål i hjärtat och den smärtsamma vetskapen om att hon aldrig kommer få se honom igen som enda sällskap, för att slutföra det hon påbörjat.
Han vill följa efter henne, rädda henne från verkligheten och det grymma öde som väntar henne. Han vill omfamna hennes varma, oskuldsfulla kropp och ge ögonen hoppet åter. Han vill inte låta de där hemska människorna skada henne. Hon är hans, och han är hennes. Varför måste någon förstöra det faktum?
Men han står kvar, stirrandes ut över havet, med ett hjärta som dunkar hårt i bröstet. Han biter hål på läppen i vanmakt, i ilska över att inte kunna gör något åt det öde som lagts ut för dem. Undrar varför det alltid är de verkliga hjältarna som måste offra sig. För hjältinna det är hon. Ingen annan han känner skulle våga stå öga mot öga med döden med högburet huvud.
Och mitt i all smärta känner han en stolthet över att ha kännt och älskat henne; den mest modiga person han hört talas om. Och bara för att döden skiljde dem åt just nu, betydde det inte att deras kärlek skulle dö. Vissa saker förblir odödliga, vad som än händer...
Kommentarer? ^^
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Maadelen3 - 18 jul 08 - 17:57 | HERREGUD! :o
jag är typ.. wordless :o (a)
BÄSTAT! :D <3 | inmydreams - 18 jul 08 - 13:23- Betyg:  | | :') den var jätte bra, även fast du skrev den mitt i natten, typ mystiskt och mysig :D |
|
|
|
