En förbjuden romans- 3: Väktarna |
Jaha här kommer fortsättningen av min och Miis gemensamma novell. Läs och njut!
Rowen såg på kvinnan. Hennes långa, mörkröda hår ramade in ansiktet medan hon lugnt sov på den smala britsen i andra ändan av rummet. Hennes ansikte var avslappnat och ett fridfullt leende lekte på hennes läppar.
Det knackade på dörren och Rowen slutade betrakta henne och vände sig om.
- Ja?
Dörren öppnades och tre män i gröna mantlar steg in i rummet.
- Rowen.., började en av dem men tystnade tvärt när han såg den sovande kvinnan.
- Vem är det där?
- Den Utvalde, svarade Rowen kort.
Männen nickade, de visste alla vem den Utvalde var.
- Faber! Hämta en kanna vatten och en bägare till vår gäst!, sade Rowen och suckade tungt medan hans blick följde den lilla varelsen som för ett ögonblick sedan suttit och tryckt på en stol men som nu klumpigt skyndade ut genom dörren och nerför trappan som skymtade där utanför.
- Ji, väck henne!, befallde Rowen en av väktarna och gick ut på balkongen. De sista solstrålarna gav hans gyllene hår en sällsam glans, medan solen sakta sjönk ner över trädtopparna i fjärran. Han stirrade ut över staden, den låg i förödelse efter jordskalven och döda kroppar och bråte låg utspridda på gatorna bland de få människor som hjälptes åt att röja upp där.
- Rowen, hon är vaken nu.
Han ryckte till vid ljudet av Jis mjuka röst.
- Bra, sade han frånvarande och vände sig in mot rummet. Hans blick föll på den rödhåriga kvinnan som satt på britsen.
- Du är vaken, konstaterade han högdraget.
- Ja, snäste hon.
- Vad heter du? frågade han utan att bry sig om hennes tonfall.
- Leonora, muttrade hon.
- Vilka är din föräldrar?
- Vah?, sade hon och stirrade storögt på honom.
- Du hörde mig, sade han bryskt.
Det gick en lång stund innan Leonora svarade:
- Jag har inga föräldrar.
Rowen nickade fundersamt och började sakta vanka av och an i det lilla rummet.
- Jag bodde hos en bondefamilj, fortsatte hon eftersom hon kände på sig att det skulle bli hans nästa fråga.
Rowen grymtade lågt och vände sig triumferande mot Ji som hade stått i ena ändan av rummet. De andra väktarna hade lämnat honom.
- Gå och ropa på väktarna, Ji, befallde han med viktig röst han.
Mannen nickade snabbt och försvann därefter ut ur rummet. Leonora skruvade besvärat på sig vid ordet ”väktare”. Vad hade han kunnat mena med det?, tänkte hon förvirrat.
Rowen vände sig mot kvinnan som tankspritt kliade sig på huvudet. Dörren knakade till och in steg de tre väktarna. Leonora kunde inte undgå att märka att de alla var väldigt resliga och muskulösa. Den första av dem som steg in var Ji, hon kunde nu urskilja hans ansikte som förut hade förmörkats av skuggan han hade stått i. Hans anlete var väldigt maskulint med höga kindben och en kraftig haka. Leonora rös till när han plötsligt vände sig mot henne och hon mötte hans kolsvarta ögon. De utstrålade kyla. Hon slet blicken från honom för att betrakta de andra väktarna. Rowen lade märke till hennes undrande blick och skyndade sig därför med att presentera dem för henne.
- Det här är Tim..., sade han långsamt och lät henne betrakta honom ett tag. Mannen hade ett både vänligare och lugnare ansikte än Ji, dessutom var det väldigt vackert med mjukare drag där käkbenen inte var så skarpt markerade. Han hade vackra gröna ögon som utstrålade så mycket kunskap och erfarenheter att Leonora inte längre kunde kalla honom ung. Dessutom fanns det något tidlöst med hans ögon, som om han inte existerade inom tid och rum. Hans vänliga ansikte blev dock lite kyligare då han mötte hennes blick. Han utforskade hennes öron och hennes arm som låg blottad. Vid åsynen av hennes födelsemärke spändes hans käkben.
- ...och det här är Rand, avslutade Rowen och pekade på ännu en reslig man som stod ett stycke från de övriga väktarna. Leonora kunde först inte slita ögonen från Tim vars blick var så intensivt fäst vid hennes men till sist lät hon blicken falla på Rand som stod i skuggan av de två andra väktarna.
Leonora drog förundrat efter andan då hon såg att han hade beslöjat ansiktet så att endast de ljus grå ögon syntes. Hans hår var täckt med en kapuschong men Leonora kunde ändå urskilja några eldröda hårtestar söka sig fram ur huvan.
- Vilka är ni?, frågade hon överväldigat. Och varför kallar ni er för väktare?, tillade hon med en ostadig röst.
- Väktare...väktare, en mycket intressant fråga, sade Rowen hemlighetsfullt.
- Men en alldeles för lång historia för dem som egentligen inte orkar lyssna på.
- Självklart vill jag höra den, annars skulle jag inte ha frågat!, sade Leonora vresigt.
Väktarna ryckte till och kastade en snabb blick på Rowen för att få se hans reaktion. De hade aldrig hört honom bli tilltalad på det här viset. Rowens läppar formades till ett belåtet leende och han gav väktarna en lugnande blick innan han harklade sig högt och började med en högtidlig stämma:
- I tidens begynnelse...
|
|
|
|
