Vår verkliga saga, Caroline del 6 |
Tänk Caroline, allt började så bra, med flykt från verkligheten till vår lilla sagovärld, flykten från livet och från oss själva. För att orka överleva en sekund till. Att andas den luft som var så fylld av var och av ånga, varför skulle vi göra det? När vi lika gärna kunde andas, den blomsterdoftande luft i vårt sagoland.
Att ingen reagerade, ens sa våra namn, utan pratade om oss som: "de där" som inte fick finnas, existera eller ens andas.
Allt började så bra, men flykt då och då, men sen blev mer och mer och plötsligt befann vi oss i en psykos utan stopp utan möjlighet att säga nej, ty våra vänner fanns i den världen.
Att andas en stund en sekund Caroline med våra blåa skrivhäften tryckta mot bröstet och fruset bläck i pennan, men att skriva var ord så starka så många så hård, så onda men att skriva fick oss att orka överleva.
Minns du?
Scenen vi spelade upp med Ida som hjälp, hon förstod ingenting, men vi förstod precis, precis allt vi gjorde, vi såg ju de andra. De andra som stod där med sina dragna svärd och pilbågar.
De viskade om oss, om de två knäppa flickorna i klass 9A1, vi var de där, de som slog varandra utan förvarning i korridoren och som alltid skrev vart vi än var. Till och med när vi dissikerade grishjärta på biologin, det kom blod i di bo, jag minns det såväl. Jag hade ju slarvat bort min så vi delade på din, men slog aldrig upp den sidan igen.
Jag vill berätta om vår lyckliga tid tillsammans när vi flydde bort över sagans ängar, men nu i efterhand vet jag inte om det verkligen var en lycklig tid, jag tror det var för mycket verklighetsflykt och flykt från oss själva. det blev för mycket och vi tog till orden som vapen.
Vi flydde bort från verklighetens hårda värld för att överleva för att få skratta och ha roligt utan självplågeri och hat mot oss själva. Istället överförde vi hatet till orden.
|
|
|
|
