Endast en råtta - då du inte är älskad |
Jag tror att du alltid har vetat om det, detta faktum att jag älskar dig. Men vad skulle det ha spelat för roll om du vetat? Jag tänker berätta min historia, men det spelar inte heller någon roll om du lyssnar till den. Det har det aldrig gjort.
Jag hade stora förhoppningar när jag började sjuan, förhoppningar om att träffa folk. Inte nödvändigtvis folk som hade samma intresse som mig själv, utan folk jag hade intresse för. Du var en sådan person. Jag var ivrig att lära känna dig, kunna prata med dig. Men efter en tid, märkte jag av att nervositeten när jag skulle säga något till dig var alldeles för mycket, och att när du svarade mig blev jag orimligt överlycklig. Jag hann bara bli din vän halvvägs innan jag blev kär i dig.
Jag gjorde bort mig många gånger med min blyghet för dig, gav mig själv dåligt rykte. Det gjorde ont, och gav mig viljan att bli av med förälskelsen. Men varje gång jag såg dig var den pånyttfödd. I tre år har jag nu bevakat dig i skepnad av en vän. Jag känner mig som ett avskum, en ynkrygg. En råtta.
Bussen var sen, de som skulle med dem klagade antingen tyst eller högt för sig själva. Jag var inget undantag. Regnet öste ner där jag stod i mina tunna jeans och vita luvtröja, som tillsammans med mig själv var helt genomdränkta. I min rastlöshet tittade jag efter dig, men hittade dig inte. De slog mig att du aldrig tog bussen, eftersom du hade gångavstånd från skolan. Jag skällde ut mig själv tyst för min dumhet och gick på bussen som hade anlänt.
Bussen körde fort på grund av att den var så försenad. Med regn, var det ingen bra kombination. Jag hann inte urskilja regnet, bara vatten. Bussen stannade, folk gick av, folk gick på. Hela tiden samma procedur. Jag gick av på min hållplats. När jag gick över vägen tänkte jag på dig. Varje gång du skrattade, varje gång jag fått dig att le, varje gång jag dött i din närvaro.
När jag gick över vägen blev jag påkörd av en lastbil som jag inte kunde se i regnet. Hela min bröstkorg krossades som jag vet, lungorna blev antagligen punkterade. Jag dog i alla fall på ögonblicket. Döden var underbart fridfull, men de gångerna jag dött med dig var inte att jämföra med den, ty den varade bara i några sekunder.
När jag vaknade märkte jag först ingen skillnad. Jag låg på marken, det var svårt att andas och det kändes som om jag hade blivit påkörd av en lastbil.
Längre bort hörde jag gråt och folk som pratade så ivrigt att de var på gränsen till att gripas av panik. En man ropade åt någon att ringa en ambulans. Jag undrade vad som hade hänt, och bestämde mig för att se efter.
När jag reste mig upp fick jag en chock jag ännu inte har kommit över. Mitt midjelånga bruna hår var nu matt till färgen och liksom täckte hela min kropp i form av en päls. Mitt ansikte som varit smått mulligt och slätt, var avlångt och smutsigt. Huden på mina händer satt spänt mot skelettet och tvingades till att vara på marken, och där naglarna skulle sitta var det vassa klor som klapprade mot asfalten. Det som var mest underligt var att även fast jag stod upp så var jag fortfarande på marken. Men det var inte bara det som chockade mig.
Att vara en råtta var ingenting jämfört med att se min livlösa kropp framför mig. Min vita luvtröja var röd av blod. Folk trängdes runt kroppen, dom flesta bara av ren nyfikenhet. Skolbussen stod inte kvar, chauffören hade nog inte brytt sig om att stanna för smällen, det sårade mig lite.
Jag kunde inte hjälpa att gå fram till kroppen. Jag ville se ögonen, jag ville hoppas att jag fortfarande levde, att detta bara var en nära döden upplevelse. Innan jag hann fram började rop som fick mig att stanna ljuda: Hon har ingen puls, hon andas inte, hon har förblött för länge sedan. När mina föräldrar anlände sprang mamma fram till liket och kramade gråtandes om det som om det var ett litet barn. Pappa svor åt gud medan tårarna rann ner längsmed ansiktet. Jag närmade mig dem, ville säga åt dem att allt skulle bli bra, men när mamma hörde min nya pipande röst tjöt hon i synen av mig och drog åt sig sin döda dotter. Pappa var snart på plats och sparkade bort mig från vägen. Under tiden min kropp fördes bort av sjukvårdare låg jag vid vägkanten och såg på. Det var svårt att gråta som råtta, men det kändes i alla fall som om jag gjorde det. Jag vill av hela mitt hjärta att jag grät när jag såg mina föräldrar för sista gången.
Jag sov vid vägen till kvällen. Vart skulle jag ta vägen? Vart ville jag gå och vart kunde jag stanna? Hela jag gjorde ont efter sparken från pappa, mest i själen. På något sätt var jag avundsjuk på mig själv, på mitt döda jag. Att se min mamma hålla om kroppen och gråta med alla sina sinnen medan jag stod bredvid.
Jag var ju där hela tiden.
Jag fick en känsla av att jag var tvungen att komma därifrån. Jag gick dit jag hade kommit ifrån med skolbussen, jag hade ingen anledning att gå hem längre. Det gick mycket snabbare än vad jag trodde att det skulle göra, jag kände mig så lätt och energifull. Dessa lukter fascinerade mig, lukter jag aldrig känt förut.
Jag kom till staden där skolan låg, om man nu kan kalla det en stad. Det fanns en skola, ett snabbköp och ett litet bostadsområde. Den lilla skolgården kändes enorm nu, jag kunde inte se taket när jag stod nedanför huvudbyggnaden. Det gjorde mig lite gladare, denna upplevelse att vara en pyssling. Alla upplevelser jag hade haft där var väldigt lika varandra. Aldrig någon ny sorts känsla. Aldrig, förutom med dig.
Det slog mig. Jag kanske aldrig mer skulle se dig igen.
Utan en minsta tvekan sprang jag mot ditt hus. Jag blev för första gången andfådd som råtta, men hann inte bry mig mer än så. Jag stannade framför huset och log inombords av nostalgin.
För många gånger hade jag stannat utanför ditt hus när jag tagit denna så kallade genväg. För många gånger har jag gått vidare utan att se om du var hemma. Jag hade samma tvekan nu, fast starkare. Varför skulle du märka av mig nu, om inte förut? Jag sa åt mig själv: Jag vill bara se honom, jag vill bara höra hans röst.
Som vanligt var ditt fönster öppet, och jag hade lite problem med att kravla mig in, men när jag var inne i ditt rum var det värt det. Ditt rum var inte så hemskt pojkaktigt som jag hade trott. Det verkade vara nystädat, eftersom golvet var rent från småprylar och sängen var bäddad någorlunda prydligt. Att se dig så fridfull där du låg på sängen var en ny känsla. Jag kunde inte se dina ögon, eftersom du lyssnade på musik genom hörlurar och verkade lite väl inne i det då du blundade och mimade till låten. Inte ens i en minut hann jag at se dig så fridfull. När du öppnade ögonen och såg endast en råtta var din reaktion allt som kunde få mitt hjärta krossat. Du liksom kravlade ur sängen, slog till mig med en kudde och sprang ut ur ditt rum, ropandes på dina föräldrar efter hjälp.
Hjälp att få bort råttan.
Jag greps av panik och föll med flit nedför fönsterbrädan. Smällen när jag landade förlamade min kropp av smärta i flera minuter. Inne i huset hörde jag gräl om mig, att du var säker på att du hade sett mig, hur nära jag hade varit. Haltande tog jag mig in under din dörrtrapp. Jag har inte flyttat mig långt därifrån ännu.
Att se dig komma och gå varje dag, att inte kunna uttrycka min kärlek. Är jag verkligen endast en råtta som iakttar dig i dina handlingar, väntande på att du skall upptäcka mig ännu en gång, så att jag kan se dig i ögonen, så att jag kan springa ifrån dig och så att du kan döda mig igen. Att vänta med både förhoppningen och rädslan att bli sedd gör mer ont än du kan föreställa dig.
|
|
|
|
